Den intellektuelle luffaren

Kanske ligger något av den svårfångade essensen i Charlie Chaplins ordlösa artisteri i hans speciella förmåga att visa komiken, men låta publiken fylla i allvaret. Den sorg vi själva bidrar med går djupast [...]
  Chaplin gör sin första film för Keystone i februari 1914. Studion är en före detta bondgård. När året är slut har han spelat in 35 kortfilmer och blivit en internationell filmstjärna. De följande åren byter han filmbolag fyra gånger och klättrar i löneligan varje gång: vid 27 års ålder är han världens högst betalde skådespelare och tjänar lika mycket som hela USA:s senat. Han ser också till att skaffa sig fullständig konstnärlig kontroll över sina filmer. När han besöker London, Berlin och Paris är det folkmassor på gatorna som vid en fred, trängseln och hysterin hade imponerat på Beatles.

Essä av Håkan Lindgren.

Dagens Nyheter, 24 februari 2008.

Vad man har tigit om, därom måste man tala

Det är svårt att tänka sig någon europeisk huvudstad som mer än Wien briljerar med sin kulturhistoria, stödjer sitt kulturliv och samtidigt är så förtegen om sitt politiska 1900-talsförflutna. Ingrid P Bosseldal åkte till Wien för att prata om kulturdebatten anno 2008 och hamnade snabbt i historien.[...]
   I nästan varje österrikares familjehistoria finns en nazist. Lite längre tillbaka finns i nästan varje österrikares familjehistoria släktingar från landområden som idag ligger i helt andra länder; Tjeckien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Kroatien, etc. Under dubbelmonarkin tilltalade kejsaren sin befolkning: ”Mina trogna folk”. Och sina kommunikéer formulerade han på elva olika språk. Wien är sedan länge en multikulturell stad.

Artikel av Ingrid P Bosseldal.

Göteborgs-Posten, 24 februari 2008.

Kvinnorna skildrar klassamhället

På en timme i ABF-huset får man rykande färsk kunskap om arbets livet hämtad från de medverkandes böcker. Det är uppfriskande. Och man påminns om hur sällan själva arbetslivet står i centrum i skönlitteraturen. Sådana böcker finns visserligen. Men de får inte så stor uppmärksamhet. De arbetarskildringar som har prisbelönats och väckt uppmärksamhet de senaste åren har i stället varit barndomsskildringarna. Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, Doris Dahlins ”Skammens boning” eller Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade”.[...]   – Så har det alltid varit, säger Magnus Nilsson. På trettiotalet skriver Ivar Lo ”Godnatt Jord”. Moa Martinson och flera andra skriver också om barndomen. Det finns många skäl. Om man tycker det är viktigt att författare är arbetare, så blir självbiografin central. Men det är också en metaforisk fråga. Att skriva om barnet blir att skriva om den underordnade.

Artikel av Annika Persson.

Dagens Nyheter, 23 februari 2008.

JFK:s gamle rådgivare stöder Obama

Den senaste veckan har både Hillary Clinton och John McCain attackerat Barack Obama för dennes kanske mest beundade talang – hans talarkonst. Det är bara tomma ord, säger de. Men många jämför förtjust Obama med en ung John F Kennedy. SvD mötte Kennedys legendariske gamle rådgivare och talskrivare Theodore Sorensen i hans hem vid Central Park West i New York. [...]
  Sorensen växte upp i Nebraska med fyra syskon. Hans far var en danskättad republikansk politiker, och hans mor var språkredaktör.
  –Jag fick lära mig att argumentera väl för att få en syl i vädret vid middagsbordet, säger Sorensen.
  När han var 24 år och kom till Washington DC träffade han en ung senator från Massachusetts som erbjöd honom ett jobb.
  

Artikel av Jenny Nordberg.

Svenska Dagbladet/Utrikes, 23 februari 2008.

Åk taxi och låt barnbarnen gå

Den ökande graden av överlevnad är ett medicinskt mirakel – som leder till att ett åldrande samhälle får allt svårare att avgöra vems hälsa som får kosta. I en ny bok diskuteras problemen och flera författare varnar för ett uppslitande generationskrig. [...]
   Men att – som reklamen och livsstilsmagasinen gör – föreställa sig ålderdomen som ett livsskede som inte innebär andra förändringar än att man har mera tid och frihet är naturligtvis starkt förenklande. [...] Förvisso kan man som äldre idag hoppas på att få vara frisk längre än för bara någon generation sedan men inte ens aldrig så mycket grönt te och motion kommer att kunna hålla oss friska hur länge som helst. Inte minst demenssjukdomar är ett snabbt växande problem.

Understreckare av Merete Mazzarella.

Om boken "Challenges of an Aging Society: Ethical Dilemmas, Political Issues", red. R. A. Pruchno och M. A. Smyer.

Svenska Dagbladet, 22 februari 2008.

Filmindustrin i lagringskris

Modern lagringsteknik kan bli en dyr affär för filmindustrin. Att spara filmer digitalt kostar mång dubbelt mer än att göra det på film rullar. Ändå är metoden varken standardiserad eller säker.
  Tidigare brann många filmer upp, tillverkade som de var i brännbara material. Dessutom förvandlades många filmer till vinäger i oövervakade lager.
  Fysiska filmers livslängd är fortfarande mindre än 100 år, till följd av känslighet för temperaturförändringar, fukt och statisk elektricitet. Filmerna kan också bli fel identifierade, felindexerade eller helt enkelt tappas bort. Mindre än hälften av alla spelfilmer gjorda före 1950 har överlevt.
  Att kunna lagra filmmaterial digitalt blir allt mer angeläget. Enligt siffror från The Hollywood Reporter härrör enbart 19 procent av intäkterna från de största filmbolagen från biovisningar.

Artikel av Martin Wallström.

Computer Sweden, 22 februari 2008.

Romanen blir sig aldrig mera lik

När Alain Robbe-Grillet debuterade på 50-talet fanns det kritiker som förklarade honom sinnessjuk därför att hans romaner saknade intrig, personteckning och psykologi. Men om belackarna påstod att han tog död på romanen har det visat sig vara tvärtom.[...]
   Robbe-Grillet förblev en ung författare och filmare, kanske därför att han höll stånd mot varje form av konformism och förblev en upprorsman i modernismens anda; han förlorade aldrig tilltron till det moderna projektet som ett framåtskridande. Så sent som i fjol kom hans sista roman ”Un roman sentimental” och gick hans sista film, ”Gradiva”, upp på biograferna. Måndagen den 18 februari kom budet om hans frånfälle. Han blev nästan 86 år gammal.

Understreckare av Hans Johansson.

Svenska Dagbladet, 20 februari 2008.

Stadsarkitekten som byggde halva stan

Alla som är intresserade av Gävles stadsbild, av kultur i allmänhet, och arkitektur i synnerhet kommer att ha nytta och glädje av ”Stadsarkitekten som byggde halva stan”.
  Och därmed är den också en bok om Gävle, eller snarare ett praktverk om Gävle. Med sin historiska dokumentation och noggrant redovisade forskariver är den en av de bästa böcker jag läst om stan. [...]
  E A Hedin var stadsarkitekt från 1877 – åtta år efter den stora stadsbranden – fram till 1922. Det är hela 45 år! Inte undra på att hann med att ”bygga halva stan”.

Recension av Björn Widegren

Om Lars Lindhs och Birgitta Lundblads bok "Erik Alfred Hedin: Stadsarkitekten som byggde halva stan".

Gefle Dagblad, 21 februari 2008.

Tim Burtons känsla för blod

Filmfantasins mästare har gjort en blodsprutande film om en seriemördare där alla sjunger, ”Sweeney Todd”. I huvudrollerna: två av hans närmaste vänner, Johnny Depp och Helena Bonham Carter. DN:s Betty Skawonius har träffat honom.
  Det trassliga håret står på ända som vanligt, men något har hänt. Tim Burton har tagit av sig de tefatsstora svarta glasögon som han alltid burit. Och under dem ser han pigg ut på sitt speciella sätt och är ännu lättare att tala med än tidigare. En intelligent, i övrigt fullkomligt vanlig snubbe, numera tvåbarnsfar. Han ska snart få åka hem, efter ett antal månader med pressen. Stockholm är en av hans sista anhalter, i London finns tio veckor gamla dottern Indiana Rose och sonen Billy Ray, som Johnny Depp är gudfar till, och barnens mor Helena Bonham Carter.

Artikel av Betty Skawonius.

Dagens Nyheter, 15 februari 2008.

Först kränkt vinner

Räcker det att studenten säger "Jag är kränkt" för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats. [...]
  Det började på hösten 2005. Lagen om likabehandling av studenter i högskolan hade då varit i kraft i fyra år utan att särskilt många på Lärarhögskolan klagat på särbehandling. Men i maj det året ansåg sig plötsligt fyra studenter ”diskriminerade, kränkta och orätt behandlade”.

Artikelserie av Maciej Zaremba.

Här finns artikel 2 och 3. Fler röster i debatten: Linda Elstad (DN), Åsa Linderborg (AB) och Mats Holm (GP).

Dagens Nyheter, 17 februari 2008.

Warhols magi

Ingen konstnär har som Andy Warhol ställt sig så i vägen för sin egen konst. Med den narcissistiska iscensättningen av sig själv lyckades han skapa en irriterande störsändare som fortfarande kollrar bort betraktarna. Beröringsskräck, självförakt och kändisdyrkan utgör grundstenarna i myten Andy Warhol, en myt som till slut förvandlade honom till ett vandrande spöke: overklig, en spegling bara av omvärldens förväntningar. Tunn.
  Att myten ännu har kraft att skymma blir tydligt i Moderna museets stora retrospektiva Warhol-utställning. Titeln Andra röster, andra rum kommer från Truman Capotes roman med samma namn, en bok som konstnären beundrade och som handlar om en ung pojke som upptäcker sin homosexualitet.

Artikel av Camilla Hammarström.

Aftonbladet, 13 februari 2008.

Porrens nygamla trender

På bordeller i början av förra seklet visades stumfilmspornografi. Den saknade våldsinslag, men var ingalunda oskyldig, om någon trodde det. Hårdporrens basingredienser fanns redan då. Stumfilmspornografin innehöll gruppsex, trekanter, girl-on-girl-scener och, när tekniken medgav, ejakuleringen i närbild. Då som nu lockade tabun till påhittighet, såsom exotisk rekvisita från fjärran länder som många drömt om men få besökt eller borgerskapets sängkammare där många varit men få upplevt himmelriket. Men pornografiska drömmar vid förra sekelskiftet skiljer sig från dagens filmpornografiska ideal.

Artikel av Cecilia Trenter.

Aftonbladet, 14 februari 2008.

Plutarchos humana förkunnelse

Den grekiske filosofen Plutarchos ivrade för human behandling av djuren och vände sig energiskt mot grymhet och plågsamma uppfödnings- och avlivningsmetoder. Hans ”Djurens rätt och vegetarism” finns nu för första gången översatt till svenska. [...]
  I sin skrift om djurens intelligens, som tillkom någon gång omkring år 100 eKr, berättar den kloke, humane och vanligen pålitlige Plutarchos från Chaironeia i Boiotien att ”elefanterna ber till gudarna utan att ha instruerats att göra så och vidare att de renar sig i havet och att de tillber solen när den går upp genom att höja snabeln som en hand.” ”Därför”, tillägger han, ”är detta djur det som är mest älskat av gudarna.”

Understreckare av Stig Strömholm.

Svenska Dagbladet, 12 februari 2008.

En fulländad magiker

Det har gått ett kvartssekel sedan världens mest sålda album, Michael Jacksons ”Thriller”, kom. Det f iras med en jubileums utgåva. DN:s ?Martin Nyström lyssnar och förundras över en osannolik artist och ett underbart album. [...]
  Men det är också vid tiden för ”Thriller” som Jackson börjar visa sin ”perversa” (för att förinta all likhet med fadern) eller ”kreativa” jakt efter ett nytt ansikte. Att kunna välja ansikte ”var den största lycka jag någonsin känt”, har han sagt. Och föredragit att omge sig med djur för att: ”De känner igen mig bara på rösten.”

Artikel av Martin Nyström.

Dagens Nyheter, 13 februari 2008.

Utblick:

One computer to rule them all

IBM has launched an ambitious initiative, called Project Kittyhawk, aimed at building ”a global-scale shared computer capable of hosting the entire Internet as an application.” Forget Thomas Watson's apocryphal remark that the world may need only five computers. Maybe it needs just one.
  The Register's Ashlee Vance points to a fascinating white paper about the IBM program. The effort focuses on expanding the company's Blue Gene supercomputer to handle web-scale applications of every imaginable stripe – to create a ”generic” computing platform, incorporating millions of processors, that can essentially run anything you throw at it.

Artikel av Nicholas Carr.

Se även The Register.

Bloggen Rough Type, 6 februari 2008.

Lugnet före stormen

Tavlan är intressant då den faller tillbaka på något gammalt, samtidigt som den också står för något nytt; Pieter Bruegel var nämligen en av dessa konstnärer som kunde bryta med traditionen just för att han behärskade den. ”Jägarna i snön” är stigen ur senmedeltidens kalendermålningar, men i den är människa och landskap mer av en enhet än hos föregångarna. Tavlans komposition är dessutom långt mer driven än vad som brukar vara fallet i dessa äldre landskapsmålningar.
  [...]
  För det är faktiskt här den inleds, den Lilla istiden, den långa period av blöta, mulna somrar och långa, kalla vintrar som inte skulle klinga ut förrän i början av 1800-talet. Kanske kan man säga att Bruegel i sin tavla målar framtiden. Detta gäller i så fall bara i meteorologisk mening.

Essä av Peter Englund.

Dagens Nyheter, 10 februari 2008.

Tage Danielssons tid

I dag skulle Tage Danielsson ha fyllt 80 år. För varje år som gått har han blivit snällare och snällare och snällare och framställs på detta bokomslag som en genomgod sagofigur. Det växer till och med blommor runt hans ansikte. Mors lilla Tage gjorde aldrig en människa något ont. [...]
   Men problemet när man lindar in Tage Danielsson i bomull är att ingen längre ser eller känner udden i hans gärning. Filip & Fredrik satt häromveckan i en bur i ”På spåret” och sade att Hasse & Tage är överskattade.

Recension av Jan Gradvall.

Om Klas Gustafsons bok "Tage Danielssons tid".

Sydsvenskan, 4 februari 2008.

Kärlek, pengar och jämställdhet

Förra årets hundraårsjubileum över Astrid Lindgren resulterade inte oväntat i en mängd scenföreställningar baserade på hennes texter. Pippi Långstrump kunde ses både som pjäs och balett. Men det är inte Lindgrens egen dramatisering, ”Pippi Långstrumps liv och leverne, lustspel för barn i fyra akter” från 1946 som spelats, inte heller har någon annan pjäs av henne framförts under kalasåret. Astrid Lindgren som dramatiker är något tämligen okänt. Hennes pjässamlingar trycktes om senast 1966 och 1968, efter det har hon utöver författarskapet uppmärksammats nästan enbart som filmmanusskribent tillsammans med Olle Hellbom.

Essä av Martin Hellström.

Dagens Nyheter, 5 februari 2008.

Sven Lindqvist har många böcker kvar

Sven Lindqvist fortsätter outtröttligt att söka i Europas mörka historia. I ”Avsikt att förinta” tar han återigen läsaren till platserna och dokumenten för västvärldens illgärningar. Man måste vara ganska glad till sin läggning för att orka, säger han. [...]
   I Avsikt att förinta skärskådar han segermakternas historieskrivning, förmågan att dölja sanningen, den om vad vi demokratiska européer förmår göra.
   –Det är svårt att tänka sig in i att britterna efter att ha satt allt på spel i andra världskriget några år senare bestialiskt slår ner folk i sitt eget imperium. De fick hela världen att tro, ja även jag, att Mau-Mau i Kenya var en mördarsekt av fanatiska galningar som inte kunde stoppas på annat sätt.

Artikel av Jenny Leonardz.

Svenska Dagbladet, 2 februari 2008.

Konsten att inse vilka regler som kan brytas

En handledning i hur man nattetid bäst tar sig uppför väggarna på Trinity College har kommit ut i nytryck. Klassikern från 1937 är stilistiskt driven med sin återhållna stil och ger en märklig ögonblicksbild av en förlorad generation som trodde sig äga världen. [...]
   En ännu märkligare skrift utkom i höstas i ny upplaga. Titeln är The Night Climbers of Cambridge (Oleander Press, 250 s). Boken utkom ursprungligen i oktober 1937, och genom sitt förbjudna ämne och sin svåråtkomlighet fick den snabbt kultstatus – om än inom begränsade grupper. Författaren var länge okänd. Han kallar sig Whipplesnaith, och bakom den bisarra pseudonymen dolde sig studenten Noel Howard Symington, en av flera skugglika fasadklättrare i 1930-talets Cambridge.

Understreckare av Lars Burman.

Svenska Dagbladet, 3 februari 2008.

Professor Baral i Alvdal

Den indiske vishetsläraren Sri Ananda Acharya kom till Norden 1916, slog sig ner i Norge och bodde i en fäbod till sin död 1945. Till hans många beundrare och lärljungar hörde poeten Dan Andersson. [...]
  I ett brev till Eva von Bahr, lärarinna på Brunnsviks folkhögskola [heter det]: ”Jag har bevistat Sri Anandas föreläsningar. Stockholmarna har tröttnat på honom, salen var nästan tom. I början fick publiken gå hem för trängselns skull.” Lite senare i brevet utbrister Dan Andersson: ”För min egen del var jag helt enkelt hänförd. Har aldrig kunnat föreställa mig något så oerhört i fråga om framställningen av det oerhörda.” [...] Sri Ananda Acharyas förkunnelse bör ha kunnat tilltala Dan Andersson, vars omfattande kunskaper om indisk filosofi och litteratur hade sin motpol i den kristna tro han ärvt från föräldrahemmet.

Essä av Olavi Hemmilä.

Dagens Nyheter, 29 januari 2008.

Sexan Mahlers mest demoniska verk

Gustav Mahlers sjätte symfoni är omgärdad med ett på många sätt avskräckande rykte. Den bild som råder är att det är Mahlers svartaste verk, oförsonligt och dödsbesatt. Det är hans enda symfoni som inte slutar antingen ljust eller åtminstone försonande och vars väldiga final ses som den mest uppslitande musik han skrev. ”Den ’tragiska’ Sexan och dess tröstlöst dystra värld”, skrev Richard Specht i sin Mahlermonografi redan 1913. Som inget annat Mahlerverk har den, menar man, förebådat 1900-talets katastrofer, de stora krigen, Förintelsen. Med sin extrema pessimism har den inte ansetts lämplig i alla konsertsammanhang.

Understreckare av Carl-Johan Malmberg.

Se även artiklar om Michael Tilson Thomas i SvD och DN

Svenska Dagbladet, 31 januari 2008.

Sanning ska tysta lögnen

På några orter i Sverige lär ungefär var fjärde elev i grundskolans nionde klass gå omkring och tro att Förintelsen aldrig ägt rum. Anledning: vederbörande har läst det på internet. Att hitta sajter som förnekar att Förintelsen ägt rum är nämligen inte svårt. Och, resonerar ungdomarna, vad som står att läsa på datorskärmen måste naturligtvis vara sant.
   Samtidigt har något viktigt inträffat i den lilla barockstaden Bad Arolsen i Hessen i Tyskland. Sent omsider har forskningen där fått fritt tillträde till ett av världens största nazi-arkiv. En skrupulöst noggrann bokföring avslöjar vad som hände med 17,5 miljoner judar, zigenare, homosexuella, handikappade och politiska fångar i regimens alla arbets- och koncentrationsläger under Hitlertidens mörkaste år.

Artikel av Thure Stenström.

Se även Bosse Schöns artikel i Aftonbladet, ”Glöm inte den svenska förintelsen”.

Svenska Dagbladet, 27 januari 2008.

Spelforskarna gör gatan till sitt labb

Kista galleria har fått en ny, virtuell dimension. Med hjälp av mobiltelefoner, minidatorer, optik och positioneringsteknologi skapas en korsning av rollspel, datorspel och gatuteater. Det är kulmen på det europeiska forskningsprojektet Iperg.
  När det EU-finansierade Iperg-projektet startade 2004 var det många i spelindustrin som inte riktigt förstod vad det skulle vara bra för. Spelindustrin är van att klara sig utan offentliga bidrag, och så plötsligt drogs det igång en satsning för 90 miljoner kronor för att studera en esoterisk form av spel som få hade någon erfarenhet av. [...] De utspelar sig i verkligheten men också på deltagarnas mobiltelefoner och datorskärmar, precis som stora delar av våra liv numera utspelar sig på sådana skärmar.

Artikel av Sam Sundberg.

Svenska Dagbladet/Vetenskap, 27 januari 2008.

Den svåra konsten att få syn på sig själv

Det finns två sidor av en själv: den ena ser man i en spegel och den andra genom självreflexion. Den spirande bildteknologin har dock via olika medier lett till att utseendet i allt högre grad dominerar människors självbild.[...]
  Hur betraktade man då sig själv innan det fanns speglar? I en kultur utan speglar blir självbilden i hög grad beroende av vad andra säger. Du speglar dig i andras uppfattning om dig och ser därmed dig själv genom de inre (och yttre) egenskaper som andra tillskriver dig. Genom dialogens andrapersonsperspektiv tar språket över spegelns roll. Självbilden konstrueras framför allt genom den ära och heder som tillkommer dig. Ditt utseende får en underordnad roll. Dialogen kan internaliseras till ett samtal mellan en person och henne själv

Understreckare av Peter Gärdenfors.

Svenska Dagbladet, 25 januari 2008.

”Bara författningsdomstol kan trygga yttrandefrihet”

Slopa gärna nuvarande tryckfrihetsförordning men inför först en fungerande författningsdomstol. Somliga, exempelvis JK Göran Lambertz, vill skrota tryckfrihetsförordningen och ersätta den med ett teknikoberoende grundlagsskydd som även omfattar ny medieteknik. Om Sverige väljer denna väg blir pressen och andra etablerade medier mer beroende av reglering i vanlig lag. Risken är då att yttrandefrihetens gränser avgörs av tillfälliga politiska opinioner eller vanliga domstolars tolkningar. I stället bör man börja med att markera den dömande maktens självständighet. Att slopa nuvarande yttrandefrihetsförordning måste därför föregås av att en fungerande författningsdomstol införs.

Debattartikel av Pär-Arne Jigenius.

Dagens Nyheter/Debatt, 26 januari 2008.

Bobby Fischer – schackets geni

Den kontroversielle stormästaren Bobby Fischer dog i veckan i sin isländska exil. Hans legat som politisk ikon och senare renegat fungerade som märkliga inlägg i en storpolitisk debatt som inte sällan uppvisar liknande vansinnesdrag som de mästaren själv led av. Men hans bästa partier är som upplysta av ett inre ljus. De fortsätter att vara bland de vackraste som har spelats i schackets historia.

Artikel av Gregor Flakierski .

Tidningen Kulturen, 23 januari 2008.

Bildad? Nej, nyckelkompetent

I december år 2006 fastställde EU vad som kallas en ”rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande”. Det låter viktigt. Men de flesta är säkert fortfarande obekanta med dessa nyckelkompetenser. Det var också jag själv när jag förra våren blev tillfrågad av Skolverket om jag ville skriva en pm om dokumentet och dess tänkbara betydelse för den svenska skolan.

Artikel av Sven-Eric Liedman.

Dagens Nyheter, 24 januari 2008.

Han fyller på med toner i notskrivaren

Har du gjort en låt och vill ha den utskriven på noter? Eller vill du se precis hur du spelar? Två forskare har utvecklat ett notskrivningsprogram som transkriberar ljudande musik till noter. Också den som inte själv behärskar notskrift kan använda programmet.
  Jodå, notskrivningsprogram för datorer har funnits länge – men de har sina begränsningar. [...]
  – Man kan vara mycket mera intuitiv än med andra notskrivningsprogram, säger Sven Ahlbäck.   – Om man kommer på en bra melodi och inte kan eller har tid att fundera ut just då vilka toner den innehåller och vilken längd varje ton har, är det bara att spela in den, så fixar datorn noterna.

Artikel av Ingela Hofsten.

Computer Sweden, 18 januari 2008.

Runskrift får ny mening

På Nationalmuseet i Köpenhamn står en runsten från Sørup på Fyn. Den bör vara från 1000-talet. Ingen har hittills lyckats tyda inskriften. Chiffer, magiska formler eller rent nonsens? Nej, det är baskiska.
  Det menar i alla fall Stig Eliasson, pensionerad professor i ett flertal språk, i en tämligen ny antologi, Nya perspektiv inom nordisk språkhistoria, utgiven av Gustaf Adolfs-akademien 2007.
  Eliasson har läst ut runornas ljudvärden och sedan omsorgsfullt matchat det mönster han får mot germanska, romanska, baltiska, slaviska, keltiska och åtskilliga andra språk.

Artikel av Olle Josephson.

Svenska Dagbladet, 19 januari 2008.

Dansant radikal

Hennes verk var hennes liv, eller tvärtom. Birgit Cullberg skulle ha fyllt 100 i år och hyllas med Fröken Julie på Kungliga Operan och med Dansmuseets utställning. Hon gjorde dansen tillgänglig för en bred publik, men idag är det få av hennes verk som dansas.
  Det första moderna svenska dansdramat föddes den 1 mars 1950 – i Västerås. Där fick Fröken Julie urpremiär, lämpligt nog med äkta adelsflickan Elsa-Marianne von Rosen i titelrollen och den kraftfulle Julius Mengarelli som Jean. Succén var omedelbar. Under Sverigeturnén fick dansen en ny, större publik och recensenterna var entusiastiska över Birgit Cullbergs förmåga att låta August Strindbergs ord blir kropp.

Av Anna Ångström.

Svenska Dagbladet, 20 januari 2008.

Äkta pärlor i Bahrain

Men Rob Gregory hör till undantagen. Denne Bahrainfödde 56-åring, som jag möter vid Bahrains kustremsa, säger att han förmodligen är den siste nu levande pärlfiskaren i det lilla emiratet i Persiska viken.
   Men i tusentals år har det funnits pärlfiskare längs dessa kuster: fridykare som tog sig ned till havsbottnen där somliga, men långt ifrån alla, ostron rymde de pärlemorskimrande skatterna innanför sina skal. Rob Gregory lärde sig kunskaperna om pärlfisket när han som ung 1969 fick i uppdrag att hjälpa Walt Disney med att göra en film, Hamad and the Pirates.

Artikel av Bitte Hammargren.

Svenska Dagbladet/Utrikes, 18 januari 2008.

Mer än bara väninnor

Vårt föregivna frisinne kan vara nog så trångsynt eller i varje fall begränsat. När den amerikanska litteraturvetaren Sharon Marcus berättade att hon höll på med en bok om relationer mellan kvinnor i brittiskt 1800-tal var den vanligaste kommentaren: ”Ja, du skriver förstås om lesbiskhet.” Men det centrala budskapet i Between Women: Friendship, Desire and Marriage in Victorian England (Princeton University Press, 368 s) är i själva verket att etiketter som homosexualitet och heterosexualitet kommer till korta när det gäller att förstå verkligheten i all dess sammansatthet och mångtydighet.

Understreckare av Merete Mazzarella.

Svenska Dagbladet, 18 januari 2008.

Utblick:

Computer Literacy Doesn't Mean Information Literacy

The next generation of college students, more wired than any other, might not be as good at Internet research as you may think.
  A new report from the Joint Information Systems Committee, a British higher-education research institute, says the “Google Generation” (those born after 1993, who can’t remember a time when the Internet wasn’t widely available) may be computer literate. But that doesn’t make them information literate.

[Osignerad artikel]

The Chronicle of Higher Education, 16 januari 2008.

Filmare i pyjamas litar på instinkten

Fjärilen i glaskupan är Julian Schnabels tredje film, baserad på Jean-Dominique Baubys unika skildring av livet efter ett slaganfall. Det blev både ett regipris i Cannes och en personlig resa för den lätt excentriske filmskaparen. På fredag är det svensk premiär.
  – Ursäkta, Mr Schnabel. Men vad är det egentligen ni har på er?
   – Pyjamas!
   Det är filmfestival i Cannes och Julian Schnabel svarar på frågor, såväl intelligenta som dumma – och så de som är en kategori för sig. Som när det, i strid med all logik, ser ut som att han faktiskt bär pyjamas klockan två på eftermiddagen, ute på Hotel Martinez mondäna terrass.

Artikel av Jan Lumholdt.

Svenska Dagbladet, 16 januari 2008.

Kristallklara toner

Som tonsättare har Victoria Borisova-Ollas en udda livsbana. Födelsestad år 1969 är Vladivostok vid Stilla havet i det som då var Sovjetunionen. Musiken var ständigt närvarande i hemmet, modern är pianist och musiklärare.
  – Jag började spela piano tidigt, det är inte ovanligt i Ryssland. Jag började improvisera när jag spelade. Det är heller inte ovanligt i Ryssland. Och ryska barn skriver ofta ner det de hittat på. Efter ett tag tyckte jag det var roligare att spela egna verk än att lära mig andras.
  Viljan var stark och färden gick till Moskvas musikkonservatorium.
  – Vi studerade i samma rum som Sjostakovitj stått och undervisat i.

Artikel av Marcus Boldemann.

Dagens Nyheter, 9 januari 2008.

Ingen slipper undan syntaxen

Den litterära tidskriften OEI ägnar merparten av sitt senaste, nästan 600 sidor långa trippelnummer (33–35) åt nonsens, icke-mening, i alla dess former: dårdiktning, strountes, glossolalia, barnkammarrim, transpiranto, dadaism, lettrism, onomatopoesi, zaum och andra obegripligheter. Allra mest ägnar man sig åt Lewis Carroll (1832–98), eller Charles Lutwidge Dodgson som han egentligen hette. Med sina bägge böcker om Alice, flickan som trillar ner i kaninhålet och hamnar i en värld där naturens, logikens och konvenansens alla lagar satts ur spel, har Carroll för små och stora läsare världen över blivit själva sinnebilden för nonsens.

Understreckare av Fabian Kastner.

Svenska Dagbladet, 11 januari 2008.

Utblick:

I.S.P.’s May Be Getting Ready to Filter

At a small panel discussion about digital piracy at NBC’s booth on the Consumer Electronics Show floor, representatives from NBC, Microsoft, several digital filtering companies and the telecom giant AT&T discussed whether the time was right to start filtering for copyrighted content at the network level.
  Such filtering for pirated material already occurs on sites like YouTube and Microsoft’s Soapbox, and on some university networks.
  Network-level filtering means your Internet service provider – Comcast, AT&T, EarthLink, or whoever you send that monthly check to – could soon start sniffing your digital packets, looking for material that infringes on someone’s copyright.

Artikel av Brad Stone.

New York Times Bits Blog, 8 januari 2008.

Måltavla för tidens fördomar

Peterson-Berger var uttalat antisemitisk i sin syn på musiken och när han i en recension beskrivit ett musikstycke av Moses Pergament som osvenskt och parasitärt, rann sinnet på Moses Pergament. Han åkte hem till Peterson-Berger och gav honom en örfil i hans egen tambur.
   Detta tilltag väckte stort nationellt uppseende och Pergament blev allmänt fördömd av den svenska kultureliten.
   Med denna incident som utgångspunkt har lundahistorikern Henrik Rosengren skrivit en avhandling som rymmer många intressanta perspektiv. Rosengren skriver nämligen om det problematiska för judiska kulturutövare som identifierade sig med både ett svenskt och ett judiskt kulturarv att på grund av antisemitismen nå ett erkännande.

Recension av Håkan Arvidsson.

Svenska Dagbladet, 9 januari 2008.

En oförglömlig röst

Det är nästan omöjligt att läsa Stig Claesson utan att höra hans röst. Jag tror mig veta att det var en mycket koncis söderdialekt han talade, men det har ju jag som göteborgare egentligen ingen aning om. Jag vet bara att det var en röst man inte glömmer och att man hör den så fort man slår upp en bok av honom.
  Jag skulle vilja säga något om hans stil men vet inte vad. Den är väl också koncis, men samtidigt luftig. Och det är något särskilt med den luften. Den är berusande.

Artikel av Claes Hylinger.

Läs även artiklar av Ola Larsmo (DN) och Richard Swartz (SvD)

Dagens Nyheter, 7 januari 2008.

Det du inte fått veta om de fattiga

År 2007 blev de fattiga i världen plötsligt 600 miljoner fler. Globaliseringsrådet, Lars Leijonborgs regeringsorgan för propaganda om den fria marknadens välsignelser, har så vitt jag kan se ännu inte noterat saken. Det är kanske enklast så.
  Det började i våras med att nytt statistiskt material tvingade fram en nedskrivning av Kinas och Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent med hänsyn till valutornas köpkraft. Av samma skäl vänder Världsbanken nu upp och ner på sin statistik över fattigdomens utbredning.

Artikel av Mikael Nyberg.

Se även svar från Johan Norberg.

Aftonbladet, 8 januari 2008.

Världen har upptäckt falurött

Den röda stugan – en symbol för svenskaste svenskhet och barndomens oskuld. Men nu väcker de faluröda husen uppmärksamhet utomlands, genom intresset för traditionell byggnadskonst och ekologiska alternativ.
  På innergården till ett 1600-talspalats i Paris står ett utedass. En liten rödmålad stuga med vita knutar och spröjsat fönster, och den som öppnar dörren möts av Carl XVI Gustafs porträtt.

Artikel av Karin Svensson.

Svenska Dagbladet, 4 januari 2008.

Snålhetens triumf

Om det går att finna en linje i alliansregeringens kulturpolitik så här långt är den tunn: det ska inte vara gratis och det ska helst vara lönsamt. Det positiva med denna hållning är omsorgen om skattebetalarna. Men en kulturpolitik kan inte bygga på snål misstro mot kulturen i sig.
  Nu ska i sanningens namn sägas att den nuvarande regeringen inte är sämre än de flesta av dess föregångare.

Osignerad ledarartikel.

Dagens Nyheter/Ledare, 5 januari 2008.

Män kuvas av statlig feminism

De underlägen som kvinnor har gentemot män är mycket väl dokumenterade genom feminismens omfattande (till stor del skattefinansierade) lobbyverksamhet. Mäns underlägen tigs däremot oftast ihjäl.
   Enligt den feministiska retoriken, som märkligt nog accepterats som sanning av större delen av medierna och det politiska Sverige, är män en skock lata och egoistiska härskare som super, slår sina fruar och konspirerar i bastun om hur kvinnor bäst kuvas.
  Runt omkring kvinnan lyser däremot helgonauran som en sol.

Debattartikel av Pär Ström.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt, 2 januari 2008.

Sju moderater: Att fildela är en rättighet

Att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig är inte bara den bästa lösningen. Det är den enda lösningen.
  Det skriver i dag sju moderata riksdagsmän. De är starkt kritiska till regeringens utredare som vill stänga av fildelarnas internetanslutningar.

Debattartikel av Karl Sigfrid, Margareta Cederfelt, Ulf Berg, Lena Asplund, Staffan Appelros, Lisbeth Grönfeldt Bergman, Göran Montan.

Se även kommentarer av Horace Engdahl m.fl., Magnus Eriksson (SvD) samt Carl Otto Werkelid (SvD).

Expressen, 3 januari 2008.

Musikaliskt möte utan tonträff

Ännu några timmar kan vi fira 100-årsminnet av Gunnar Ekelöfs födelse. Kulturredaktionen gör det genom att berätta en historia med lyckligt slut men med olycklig, för att inte säga alldeles misslyckad inledning.[...]
   Margot Nyström spelade de två pianostycken som Karkoff komponerade 2003 och där han i ”Vals” vävt in ett litet stycke som Ekelöf själv skrev en gång.
   Vackert! Tyckte mycket om det. Och smått historiskt var det ju eftersom ”Ekelöfiana” inte spelats offentligt tidigare. Ett uruppförande – och jag undrar om inte samma rubrik kunde sättas på skådespelaren Jan-Olof Strandbergs läsning av det brev Ekelöf skrev till Karkoff 1957, daterat ”63 Stora gatan, Sigtuna” den 4 juli...
  

Artikel av Carl Otto Werkelid.

Svenska Dagbladet, 31 december 2007.

Fotohistoriens universum

Jag hade anat att Alinarimuseet i Florens var värt ett besök men utställningen byggd på fransmannen Charles-Henri Favrods samling var overklig: som att hamna i det svartvita fotots himmel. Flera av de berömda fotona har Favrod fått eller köpt av fotograferna personligen.
  Museo Nazionale Alinari della Fotografia är ett ställe där saker görs grundligt. Bröderna Alinari började fotografera Florens kommersiellt vid mitten av 1800-talet. Staden var ett måste på rika resenärers bildningstur. Firman tjänade bra på vykort och tryck.
  Genom åren har Alinaristiftelsen växt. Museet säger sig ha över 2,75 miljoner negativ i samlingarna, 900.000 kopior.

Artikel av Mårten Blomkvist.

Dagens Nyheter, 2 januari 2008.

Porter löser mordgåta på vers

Det är en nästan alldeles egen undergenre inom kriminallitteraturen som australiensiska Dorothy Porter har skapat. I hennes fjärde versroman går en seriemördare lös på gatorna i Melbourne. Dorothy Porter visar att poesin kan användas på nya sätt, skriver Lars Gustaf Andersson.
  Situationen är denna: På Melbournes gator går en seriemördare lös. Han kallar sig ”El Dorado”. Han mördar små barn och lämnar ett tumavtryck av guld i deras pannor. Alla offer verkar ha dött stillsamt, som i sömnen och i ett brev till tidningarna förklarar han att han tar barnen till den plats där de helst vill vara. Den slitne kriminalaren Bill Buchanan sätts på fallet, pressad av överordnade och medierna som vill se snabba resultat.

Recension av Lars Gustaf Andersson.

Svenska Dagbladet, 27 december 2007.

Proletariatets diktatur får konkurrens

Det är en av världens hårdaste diktaturer. Men nu utmanas regeringens informationsmonopol. DN:s Maciej Zaremba reste till Vietnam och besökte en nättidning som har 300 gånger fler läsare än statens tidning Nhân Dân.
  [...] Och de verkar trivas utmärkt i denna miljö, Mercedes och Ikea, Sony, ABB och knegarmärket Blåkläder. Ty när man väl mutat sig till nödvändiga tillstånd får man lov att nyttja en billig och rättslös arbetskraft. Inte i sin svartaste fantasi kunde Karl Marx ana denna slutpunkt för sin utopi: ”Proletariatets diktatur” som garanti för att kapitalet inte skall besväras av några fackföreningar.

Artikel av Maciej Zaremba.

Dagens Nyheter, 29 december 2007.

Jurist med utanförskapets vakna blick

Norskfödda Eva Joly stod i spetsen för Frankrikes största utredning om ekonomisk brottslighet, Elf-affären. En erfarenhet som kunde ha kostat henne livet. Jolys fascinerande självbiografiska böcker skildrar ett yrkes- och familjeliv i skuggan av den toppolitiska korruptionen.
   Många var de skandinaviska flickor som på 60-talet arbetade som au pair i Paris samtidigt som de studerade det franska språket. Få av dem har dock gjort en sådan karriär och blivit så kända som den norskfödda Eva Joly. Hon har själv i två böcker berättat om studier, familj och yrkesliv: ”Notre affaire à tous” (Allas vår gemensamma sak, 2000) och ”Est-ce dans ce monde-là que nous voulons vivre?” (2003; på svenska som Sanningens ögonblick, 2004).

Understreckare av Ruth Lötmarker.

Svenska Dagbladet, 21 december 2007.

Rydberg låste Singoalla i dåtida ideal

Då Viktor Rydberg för 150 år sedan skrev sin berömda novell ”Singoalla”, var historien ett komplicerat kärleksdrama med många bottnar. Först efter att författaren flera gånger skrivit om den, har berättelsen blivit det tidsbundna stycke som få läser idag.
  [...] I 1865 års version av sitt ”älsklingsbarn” har Rydberg valt att utesluta styckets två första meningar. Ändringen har föranlett spekulationer om en undertryckt homosexualitet. Bildstormaren Victor Svanberg ville gärna betrakta författaren till ”Singoalla” som urspårad bohem, och anförde mycket öppenhjärtiga brev som bevis på att Rydberg skall ha varit förälskad i sin unge elev Rudolf Ström.

Understreckare av Andreas Hedberg.

Svenska Dagbladet, 22 december 2007.

Rösterna från Gusen

I den österrikiska byn Gusen låg ett av nazisternas koncentrationsläger. Nu har konstnären Christoph Mayer gjort en konstinstallation i form av en guidad tur genom det sömniga samhället. Författaren Ola Larsmo satte på sig hörlurarna och följde med.
  Först av allt får man kvittera ut en Ipod på byns lilla museum, som egentligen bara rymmer en enda sak: krematorieugnarna. Instruktionerna är att gå ut på parkeringsplatsen, sätta på sig hörlurarna och trycka på ”play”. Så börjar det, med ett enkelt barndomsminne.
  ”Vi var på väg till tåget. Jag höll min mor i handen. Det var en varm och skön dag. Klänningstyget slog kring hennes ben när hon gick. Jag såg inte hennes ansikte. Jag kände bara hennes hud, hennes hand, hur hon luktade. Platsen ser annorlunda ut nu. Byn, landskapet, dess dofter. [...]”

Artikel av Ola Larsmo.

Dagens Nyheter, 20 december 2007.

Lärlingsår hos litterära gudar

Det var inte lätt att jobba för det litterära Englands centralgestalter. Men Richard Kennedy klarade sig bra, blev så småningom känd illustratör. Hans bok om åren på Hogarth Press är det närmaste en dokumentärfilm om paret Leonard och Virginia Woolf vi kommer, skriver Carl-Johan Malmberg.
  [...] Bilden av lyx som man kan få av Virginia Woolfs liv genom den amerikanska filmen ”Timmarna” – Virginia-avsnittet utspelas 1923 då förlaget och parets hem befann sig i Hogarth House i Richmond – motsägs effektivt av Kennedy i ord och bild: källaren luktar mögel, rappningen faller från väggarna, inte ens den lagerhylla han stolt satt upp åt sina opraktiska arbetsgivare sitter kvar utan ramlar försmädligt ner på Leonard och hans adlige gäst.

Recension av Carl-Johan Malmberg.

Om boken "En pojke på Hogarth Press" av Richard Kennedy.

Svenska Dagbladet, 21 december 2007.

Proust, Vergilius eller Homeros? Nej, Bénabou

I och med Rámus förlags publicering av Marcel Bénabous klassiker Varför jag inte har skrivit någon av mina böcker var Bénabou på uppläsningsturné i Sverige. När författaren kom till Malmö fick Mårten Björk en intervju med honom.[...]
  – Först och främst är titeln en parafras på Raymond Roussels postuma bok Comment j’ai ecrit certains de mes livres (Hur jag skrev vissa av mina böcker). I den boken ger Roussel några recept på sitt skrivande, så jag försökte göra titeln negativ och fråga mig själv – varför har jag inte skrivit några av mina böcker?

Artikel av Mårten Björk.

Tidningen Kulturen, 17 december 2007.

Hyperaktivt interaktiv konst

Den nya hyperaktiva interaktiviteten väcker frågor. Kan man till exempel fortfarande kalla dansen för konstnärlig när det sitter en amatör och slumptrycker på knapparna? Och vem ska ha upphovsrätten till verket, om det nu alls är ett konstnärligt verk? För den svenska medelkoreograf som hankar sig fram på kulturbidrag framstår den frågan mest som ett skämt. Men vad händer när Håkan Nessers nästa succéroman är till hälften skriven av en tv-tittare? Ska hon ha halva kungariket då? Och ska man egentligen känna sig utnyttjad, smickrad eller snuvad på lite personlig civil olydnad när Världskulturmuseet uppmanar folk att sticka konstnärliga halsdukar som ska busknytas på lyktstolpar i city?

Artikel av Liv Landell Major.

Nummer.se, 18 december 2007.

Folkbildare sätter krokben för sig själva

Vi lever i en vetenskapsfientlig tid, menar föreningen Vetenskap och Folkbildning som i en ny samlingsskrift går till angrepp mot bland annat Freud. Men den självbelåtna tonen är kontraproduktiv, och ingenstans diskuteras frågan hur tilltron till vetenskaplig expertis går på tvärs mot idealet att tänka själv.
  [...] Vilken är den konkreta empiriska evidensen för denna tes om en vetenskapsfientlig tidsanda? Knappast de undersökningar som gång på gång visar på det stora förtroende folk har för vetenskapsmän och vetenskaplig forskning. Än mindre kan medierna sägas behandla vetenskapen fientligt eller ens skeptiskt. Tvärtom: ingen journalistik är mer hovsam än vetenskapsjournalistiken

Understreckare av Martin Gustafsson.

Svenska Dagbladet, 10 december 2007.

Oss slynglar emellan

Åren mellan tryckfrihetsförordningen 1766 och Gustav III:s snöpning av den 1774 har kallats för pressens ”slyngelålder”. Många bävade för vad som kom i tryck. Anders Nordencrantz varnade själv för att folk som tidigare hållits i mörker kunde förledas ”på villostigar och kasta sig själva i äventyr” genom den nya öppenheten.
  På 2000-talet går medierna igenom ännu en ”slyngelålder”. Tekniken öppnar nya dörrar, och slyngelns natur är att testa gränserna. Det uppenbara exemplet är internet, men det finns mycket som utmanar mediekonventionerna: obegränsat utbud av kommersiell teve och radio, gratistidningar, den exploderande interaktiviteten. Precis som åren efter 1766 finns det risk för bakslag, om starka krafter mobiliserar för att inskränka den nya, underbara men samtidigt bottenlösa friheten.

Artikel av Niklas Ekdal.

Dagens Nyheter/Ledare, 16 december 2007.

Urholkad demokrati

Flertalet inrikespolitiska nyheter under den senaste tiden har bestått av dramatiska rapporter från något opinionsinstitut. Enligt Synovates senaste mätning har borgarnas väljarstöd sjunkit 20 procent. Företagets ”opinionsanalytiker” har skarpsinnigt räknat ut att om trenden håller i sig så skulle hela det borgerliga blocket vara nere på ”8-9 procent” vid nästa val. Och vid nästnästa val har förmodligen, om trenden står sig, borgarna försvunnit helt och hållet. Revolutionen är här.
  Från England möter oss samma dramatik. Efter tillträdet på premiärministerposten har Gordon Browns siffror sjunkit katastrofalt, och om det vore val nu skulle Tories ta över.

Kolumn av Ronny Ambjörnsson.

Dagens Nyheter, 13 december 2007.

Finns snälla dataspelare?

Varför finns det i princip inga dataspel i handeln som går ut på att våldta så många kvinnor som möjligt? Därför att ämnet är tabu bland dataspelstillverkare. De flesta seriösa dataspelsbutiker skulle vägra att ta in och sälja sådana spel. Föräldrar skulle bli upprörda och ropa på förbud. Inköpschefer skulle bojkotta dem.
  Varför är det så? I den verkliga världen är straffet för våldtäkt betydligt mildare än straffet för mord. Våldtäkt är visserligen belagt med fängelsestraff, men den juridiska straffskalan anser att ett brott där man berövar en annan människa livet är värre.

Kolumn av Christer Sturmark.

Computer Sweden, 14 december 2007.

Svenskt filmarv försummat på dvd

Övergången från vhs-kassett till dvd-skiva har gjort en stor del av det svenska filmarvet otillgängligt. Många filmer som fanns på vhs är slutsålda eller utslitna. Nya dvd-utgåvor lyser med sin frånvaro.
  Suzanne Ostens kritikerrosade debut ”Mamma” gav Malin Ek en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll, ”Moa” av Anders Wahlgren om författarinnan Moa Martinson och Guldbaggebelönade ”Smärtgränsen” av Agneta Elers-Jarleman är andra filmer som inte går att se på dvd. Listan kan göras lång. Bland Guldbaggevinnarna mellan 1963 och 1990 går drygt hälften inte att få tag på längre.

Artikel av Marcus Boldemann.

Dagens Nyheter, 10 december 2007.

Känslosam förening av två skilda världar

Li Li, som hade studerat svenska och befann sig i Sverige, återvände inte till Kina efter massakern på Himmelska fridens torg 1989. Det innebar att han skildes från sin familj. Till modern skriver han: ”Endast regnet – landsflyktens älskarinna –/kan förklara varför vi/de senaste tio åren setts bara tre gånger”. Och de sista mötena med henne präglas av klyftan som uppstått i och med att sonen ”har sett två världar” medan modern finns kvar i den gamla. ”Lugn sover du, som fisken/i den djupa dammen. Du har inte bytt språk”, heter det i dikten ”Shanghai, en hemkomst”.

Recension av Michel Ekman.

Om Li Lis diktsamling "Ursprunget".

Svenska Dagbladet, 11 december 2007.

Lessing svär i feministkyrkan

Många Lessingläsare (företrädesvis medelålders) har hört av sig till mig och undrat varför man inte får vara lite glad över prisvalet. Vad ska jag säga? Jag fattar att det inte längre är 1972, då Doris Lessings magnifika dagboksroman ”Den femte sanningen” tio år efter utgivningen blev den västerländska kvinnorörelsens bibel. Jag vågar ändå fråga vad som har hänt sedan Lessing med sina ”fria kvinnor” exemplifierade den nya kvinnorörelsens viktigaste slogan: det personliga är politiskt (att jämföra med dagens motto: det privata är offentligt).

Debattartikel av Ebba Witt-Brattström.

Dagens Nyheter, 8 december 2007.

Foto: Björn Larsson Ask

Du har träffat honom oftare än du vet om. Under 18 år har SvD-fotografen Björn Larsson Ask låtit oss möta människor och miljöer i bilder som dröjer sig kvar länge. Nu går han i pension och flyttar till Thailand. Vi firar av honom med några av hans egna bilder och berättelser.
   Björn Larsson Ask har nyligen fyllt 67, men ibland undrar man om det inte ska vara 6–7. Han är en barnslig man, i ordets mest positiva betydelse, med den där glada entusiasmen inför vad som händer just nu och en obruten nyfikenhet på framtiden – samt ett gott självförtroende.

Artikel av Lars Ryding.

Svenska Dagbladet, 9 december 2007.

Inte längre flum och tokvänster

Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.
   Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning om att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster.
   Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen.

Debattartikel av Bo Ekman och Hans-Olov Olsson.

Svenska Dagbladet, 4 december 2007.

Respekten försvinner för kulturskyddet

Redan när tävlingen om en tillbyggnad till Gunnar Asplunds stadsbibliotek utlystes var det många som avfärdade idén. Den riskerade att spoliera en av den svenska konsthistoriens odiskutabla mästerverk, löd argumentet.[...]
  För utomstående betraktare kunde det tyckas som om flera tävlingsbidrag lyckades motbevisa dem genom att förena respekt för Asplunds komposition med de krav ett modernt bibliotek ställer. Men de som tänkte så hade tydligen fel. Juryns val har gett dem rätt som redan från början förkastade tanken på en tillbyggnad. Den planerade tillbyggnaden kräver att viktiga delar av kompositionen rivs. En mycket stor glasbyggnad utplånar anläggningens flyglar längs Odengatan, en integrerad del av Asplunds gestaltning och en oskattbar del av helheten.

Kolumn av Ola Andersson.

Svenska Dagbladet, 6 december 2007.

Andra sidor av Mathsson

Antologin ”Bruno Mathsson” lyfter fram arkitekten och människan bakom de världsberömda möblerna. Mathsson framstår som en pionjär när det gäller att anamma tekniska lösningar, inte minst inom värmeekonomi och ljusets behandling.
  I april i år byggnadsminnesförklarades det sommarhus som Bruno Mathsson ritade åt sig själv i Frösakull utanför Halmstad. Några månader senare stod det klart att även den radhuslänga som han ritade åt glasbruket i Kosta skulle byggnadsminnesmärkas. Just i år råkar också vara det år då Mathsson skulle ha fyllt 100 år, en händelse som onekligen ser ut som en tanke. Bruno Mathsson är framför allt bekant som Sveriges kanske mest betydelsefulla möbelformgivare genom tiderna, medan hans gärning som arkitekt är mindre uppmärksammad.

Om boken "Bruno Mathsson", red. Lis Hogdal.

Svenska Dagbladet, 26 november 2007.

Klockornas skyddsande

Ända in i början av 1900-talet kunde man i skyltfönstren hos kinesiska urmakare se ett porträtt av Li Madou, klockornas skyddsande. Li Madou var i verkligheten en italiensk jesuit vid namn Matteo Ricci som 30 år gammal, år 1582, åkte till Kina för att missionera i det väldiga riket och blev kvar ända till sin död 1610. Han är, också i väst, mest ihågkommen för de praktfulla ur han medförde som gåvor till kejsaren - klockor som än i dag visas upp för turister i Den förbjudna staden - men hans insats var väldigt mycket större än så. Han lade grunden till sinologin som (europeisk) vetenskap och påverkade samtidigt astronomi, kartografi och matematik i Kina på ett sätt som ingen annan västerlänning vare sig förr eller senare.

Essä av Torbjörn Elensky.

Dagens Nyheter, 28 november 2007.

Två meter i timmen

Efter att ha hållit hundratals föredrag om klimatkrisen och skrivit lika många krönikor och ett par debattböcker i ämnet inser jag plötsligt att det är hög tid att skärpa tonen, bli vassare och mera kritisk till politikernas hittills alltför mjäkiga recept för att bota jordens feber.
  Chocken inför Ilulissat, norra halvklotets snabbast krympande glaciär, övertygade mig om att läget är allvarligare än vi trott. Den ligger på den grönländska västkusten, och drar sig för närvarande tillbaka så mycket som 15 kilometer per år, det vill säga två meter i timmen. Varje dag smälter den av lika mycket sötvatten som New York-borna förbrukar på ett helt år!
  Jag besökte Grönland i september på en internationell konferens av forskare, filosofer och företrädare för världsreligionerna. Värd var ingen mindre än patriarken Bartholomeus, den ortodoxa kristenhetens motsvarighet till påven i Rom.

Essä av Stefan Edman.

Dagens Nyheter, 21 november 2007.

Sveriges Hemingway

De där flyhänta formuleringarna; jag undrar hur mycket svett som låg bakom, hur mycket hamrande, pappersknölande & Hur mycket kärlek. Ja, Thorsten Jonsson måste ha älskat att vara författare. Någon ostyrig passion var det dock inte fråga om. Thorsten Jonsson frossade inte, vare sig i adjektiv eller i sina gestalters inre känsloliv.
  Man har kallat honom för hårdkokt; en svensk Hemingway. (En fråga: Om det nu finns hårdkokta författare så borde det rimligtvis finnas löskokta, och hur är i så fall dessa beskaffade?) Jonsson framstår i alla fall inte som lika sentimental och macho som Hemingway, men hans stil är utan tvekan besläktad med amerikanens, och särskilt tydligt är detta i de mästerliga kriminalnovellerna i "Fly till vatten och morgon" (1941).

Recension av Cecilia Davidsson.

Om boken "Berättelser från Amerika" av Thorsten Jonsson.

Dagens Nyheter, 24 november 2007.

Herr Motvind och Frau Medvind

Karl Gerhard var antinazisten som älskade att vrida om kniven i den svenska eftergiftspolitiken. [...]
  Nu har Per Gerhard färdigställt den efterlängtade biografin över sin far, och det är ett äreminne helt i föremålets anda, från början till slut präglat av generositet, gott humör och finaste tolerans. Det är som att läsa en tvillingbiografi – man hör den äldre tala genom den yngres stämma.

Recension av Leif Zern.

Om Per Gerhards "Karl Gerhard: Med kvickheten som vapen" och Jutta Jacobis "Zarah Leander: En stjärnas liv".

Dagens Nyheter, 20 november 2007.

Rädslan för metafysiken

Vi har den senaste tiden kunnat se hur en mediaoffensiv genomdrivits från de så kallade Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, för att föra fram ”den nya ateismen”. I Hedenius anda riktas en kritik mot religion som varande något oförnuftigt och anakronistiskt i en tid av upplysning och sekularism. Ofta tenderar debatten mellan religiösa företrädare och religionens vedersakare att bli antagonistisk på bekostnad av en öppenhet inför det filosofiskt problematiska.

Debattartikel av Simon Henriksson.

Tidningen Kulturen, 20 november 2007.

Ditt privata liv är hotat

Med de avlyssnings- och buggningsförslag som ligger på riksdagens bord öppnas dammluckorna för det skadliga övervakningssamhället. Alla som värnar frihet och demokrati måste nu bjuda allvarligt motstånd, skriver Ordfronts ordförande Stefan Carlén och Timbros vd Maria Rankka i ett unikt gemensamt debattinlägg.
  Under de senaste åren har flera lagförslag trätt i kraft som utgör allvarliga hot mot den personliga integriteten. Via beslut i Sverige och EU har svenska myndigheter fått utvidgad rätt att avlyssna och övervaka oss medborgare.
   Om några dagar, den 14 november, kommer riksdagen att rösta om ytterligare inskränkningar.

Debattartikel av Stefan Carlén och Maria Rankka.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt, 13 november 2007.

Vem skrev förfalskad Cendrars?

”Bonniers Allmänna Litteraturhistoria” från 1966 skriver Bengt Holmqvist om den franske poeten Blaise Cendrars genombrottsverk ”Påsk i New York” från 1912, att Cendrars insåg att han med den dikten hade åstadkommit något helt annat än ”Legenden om Novgorod”, skriven några år tidigare. Hur kunde Holmqvist veta det, har jag alltid undrat. Inget exemplar av ”Legenden om Novgorod”, tryckt på ryska i 14 exemp lar hade återfunnits. De flesta Cendrars-kännare menade att den aldrig existerat annat än i poetens egen fantasi – och uppenbarligen i Bengt Holmqvists.
   Så inträffade det som föreföll vara ett mirakel. 1995 hade den bulgariske poeten Kiril Kadiiski på ett antikvariat i Sofia funnit ett trasigt häfte på ryska, tryckt 1907 – ”Legenden om Novgorod”.

Artikel av Gunnar Harding.

Svenska Dagbladet, 13 november 2007.

Tryggt tryckt

Det är många som genom åren har försvarat vår tryckfrihet med näbbar och klor. Det hedrar dem alla. Tryckfriheten har fundamental betydelse för vårt samhälle. Den får inte äventyras.
   Men tryckfrihetens försvarare blandar ihop två saker: friheten som sådan och sättet att reglera den. De antar att vi måste behålla tryckfrihetsförordningen (TF) för att bevara friheten. Och så är det inte. Vi kan behålla tryckfriheten fullt ut men göra oss av med en massa slaggprodukter som TF ger.

Debattartikel av Göran Lambertz.

Se även Anders R Olssons artikel i Computer Sweden och Nils Funckes i Expressen.

Expressen, 12 november 2007.

Från ett rum till ett annat

Jämte Castafiores juveler är Det hemliga vapnet det Tintinalbum som författaren Tom McCarthy ägnar mest utrymme i sin studie Tintin and the secret of literature, utkommen lagom till 100-årsjubileet av författaren Hergés födelse. Det är en på alla vis förbluffande bok som tar fasta på de myriader av tanketrådar och associativa nät som binder samman de olika Tintinäventyren och gör själva föreställningsvärlden så skarp i konturerna och så mystisk i betydelserna.
   Att just dessa två Tintinvolymer bildar något av kärnan i McCarthys resonemang har bland annat att göra med operasångerskan Bianca Castafiores närvaro i båda böckerna.

Recension av Magnus Haglund.

Göteborgs-Posten, 12 november 2007.

Ett dockhem

Man blir aldrig färdig med Ett dockhem. Det är sannolikt den mest spelade av Henrik Ibsens pjäser, utan tvivel den mest omdiskuterade. Den är närmast spöklikt aktuell, att låta den utspelas idag är i regel inga problem på teatern. Just som man tänker, att där får Helmer ändå vad han tål, inser man att Ibsen också kritiserar Nora grundligt. Bara kvinnorna kan uppfostra sig själva, lära sig själva hur de kan ta sig ur ett förminskande perspektiv, bända upp den manliga och förhärskande strukturen.
   Kvinnofrågan ville han inte ägna sig åt Ibsen, utan människofrågan.
   Båda de Ett dockhem som just haft premiär har förflyttat spelplatsen till ett svenskt nu. Vid Upsala Stadsteater har regisserande Åsa Melldahl gjort det med större emfas, och det är bättre.

Recension av Margareta Sörenson.

Expressen, 11 november 2007.

Konst som mode och mode som konst

Samarbetet mellan konst- och modevärlden har en lång historia. Redan i början av 1900-talet kunde publiken hänföras av guldskimrande, mosaikliknande tunikor i Gustav Klimts tavlor som ”Kyssen”. Modeskaparen som samarbetade med Klimt hette Emilie Flöge. [...]
  På Skissernas museum i Lund visas just nu den abstrakta konstnären Sonia Delaunay, som delvis hade samma agenda som Klimt/Flöge. Båda ifrågasatte hur man såg på kroppen, hur man klädde sig, och ville hitta nya sätt att visa identitet på. Sonia Delaunay provocerade den ”fina” konstvärlden genom att ”översätta” konstverk till kläder. Fräckt mode som då ansågs vara en ”oren” konstform, som skulle hålla sig till teatern.

Artikel av Marie Birde.

Dagens Nyheter, 11 november 2007.

Clapton gick i spetsen för brittisk blues

Den brittiska bluesvågen har kartlagts och minutiöst dokumenterats av Christopher Hjort. En bragd med tanke på bristen på förstahandskällor. Ett bra komplement till Hjorts bok ger Eric Claptons självbiografi som är något av en bildningsroman.[...]
   Innan den stora brittiska bluesvågen på allvar kom igång 1965 var bluesen en gökunge i jazzboet. Tradjazzbanden hade enstaka bluesnummer på repertoaren, men i början av 60-talet bildade bluesentusiaster som Alexis Korner och Long John Baldry egna grupper. Det rullade dock på ganska långsamt, innan Rolling Stones fick sitt första fasta engagemang på Giorgio Gomelskys klubb Crawdaddy i Richmond.

Understreckare av Magnus Eriksson.

Svenska Dagbladet, 8 november 2007.

Bryt med flumpedagogiken

Det viktigaste skolåret är det första. Läraren lär inte bara ut bokstäver och siffror utan också hur man beter sig som elev. En elev kommer i tid, sitter på sin plats, är tyst när andra talar, stör inte de andra, det vill säga visar hänsyn. Detta innebär ett enormt steg i barnets utveckling.
   I mellanstadiet prioriteras ”där och då” genom geografi och historia. Barnen blir upptagna med att lära sig styra sina kroppar och de intresserar sig mycket för rättvisa.
   I högstadiet införs komplexa ämnen samtidigt som den unge samspelar med andra på ett mer sofistikerat sätt.
   Så här har uppfostran och utbildning fungerat under lång tid.

Debattartikel av Inger Enkvist.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt, 8 november 2007.

Munthes dröm om Capri fascinerar än

Steinfeld ger intressanta perspektiv på allt detta och lyckas därmed ge miljö och trovärdighet åt sin version av Munthe. Steinfeld underbetonar dock att Munthe kanske av en tillfällighet kom att skilja sig från samtliga andra författare och byggmästare på Capri: när han testamenterade sin villa till svenska staten betydde det att San Michele blev, och ännu är, den enda av Capris många fantastiska villor och byggverk som är tillgänglig för en allmänhet. ER Gummerus påpekade detta i sina ”Italienska vandringar” från 1966, som är en av de finaste böcker jag känner till om Capri och San Michele:
   ”Capri kan /.../ inte längre tänkas utan San Michele. Munthe har blivit en legend, en av öns skyddspatroner, nästan jämförlig med den andra legenden, Tiberius vålnad. [...]”

Understreckare av Arne Melberg.

Om Thomas Steinfelds bok ”Der Arzt von San Michele”.

Svenska Dagbladet, 31 oktober 2007.

Metafysiskt snille gick vilse i labyrinten

[...] Kurt Gödel gick sina egna vägar. Efter flykten till USA (1940) började han i det tysta försöka konstruera ett väldigt metafysiskt system som med rigorös logik skulle förvandla religiösa föreställningar till strikt vetenskap. I Gottfried Leibniz efterföljd var Kurt Gödel övertygad inte bara om Guds existens utan dessutom om att Gud organiserat världen på ett så detaljplanerat sätt att allt hänger samman. Det vi ser som slump och tillfälligheter är bara uttryck för att vi i våra mänskliga brister inte lyckas upptäcka sammanhangen. Gödels projekt var att finna formeln för dessa strukturer. Samtidigt befolkades hans hyperrationellt organiserade föreställningsvärld av fenomen bortom det mänskliga förnuftet, änglar, djävlar, demoner och allehanda självständiga andliga varelser.

Kolumn av Rolf Gustavsson.

Svenska Dagbladet, 4 november 2007.

Ljuvlig hyllning till fantasin

Sven Nordqvist har lämnat kacklet i grönsakslandet och svävar nu ut i en visuellt svindlande luftfärd som går genom fantasins obegränsade marker. Efter att ha läst bilderboken ”Var är min syster?” är jag vimmelkantig, berusad av bild och fast besluten att starta resan en gång till.
  Bokens gigantiska format, det lite ålderdomliga tapetomslaget och även illustrationerna, som ser ut att ha ett gulaktigt raster, förmedlar samma intryck av en svunnen tid. Nordqvist lyfter upp bilderbokskonsten till en ny nivå när han dessutom spikar upp sitt omslag på väggen. Böcker för barn är Konst!
  

Recension av Stina Zethraeus.

Dagens Nyheter, 30 oktober 2007.

Utblick:

The Story of a Magazine

Taken together, the works assembled here tell the story of a magazine that has remained unfailingly broadminded in its outlook, literary in its style, and visionary in its aspirations. Perhaps the quality of these writings may go some way toward explaining why, in a business where (as Vare notes in his introduction) “the average life expectancy of a new magazine is something closer to 150 days,” The Atlantic continues to soldier on, 150 years after its founding.

Samtal mellan Sage Stossel och Robert Vare.

Atlantic Monthly ser tillbaka på 150 års utgivning med länkar till många klassiska artiklar.

Atlantic Monthly, 30 oktober 2007.
 

Fakta och skvaller från kungens teater

Skådespelarnas ställning i samhället under den tid som André Blanc behandlar var i hög grad tvetydig. De stod visserligen under kungligt beskydd, men det hindrade inte att de i samhället sågs som marginella och inte togs på allvar. I borgerlighetens ögon var skådespelaryrket något suspekt. Inför kyrkans representanter var det en stor synd att ägna sig åt teater. Skådespelarna var bannlysta, och en skådespelare som inte hann göra avbön innan han dog vägrades begravning i välsignad jord. För Molière som i det närmaste dog på tiljorna lyckades man efter stora svårigheter utverka ett särskilt tillstånd att få ge honom kyrklig begravning. Men detta fick ske nattetid i största hemlighet.

Understreckare av Lena Kåreland.

Om André Blancs bok ”Histoire de la Comédie-Française. De Molière à Talma”.

Svenska Dagbladet, 27 oktober 2007.

Freuds kroppar oroar

Kanske kommer man då att tänka att detta sekel som vanställde och utrotade fler människor än något tidigare behövde bilder av perfekta kroppar, liksom orörda av tid och våld, som ett slags tröst. [...]
   Men så kommer man att stöta på det namn som samtiden betraktade som epokens störste porträttör av människokroppen, en engelsk målare vid namn Lucian Freud, född i Berlin 1922. I förbigående noterar man att målarens farfar Sigmund var epokens störste porträttör av människosjälen. Men framför allt slås man av hur annorlunda den yngre Freuds målningar ter sig sida vid sida med alla till förväxling lika, tryckta och fotograferade människobilder, de som spreds i vad man då kallade massmedier.

Recension av Carl-Johan Malmberg.

Om Lucian Freud-utställningen på Louisiana i Danmark.

Svenska Dagbladet, 27 oktober 2007.

Ett liv nära explosiva ämnen

”Med rent uppsåt” handlar dock egentligen inte om vare sig IB- eller Geijeraffärerna. Peter Bratt har skrivit ett reportage om sig själv – vem han är och varför han blev som han blev. Hans journalistiska bedrifter, som är många, är invävda i levnadsödet. Det är en medryckande och djupt berörande skildring, som utspelar sig mot fonden av efterkrigstid, ”1968” och den långvariga baksmällan därefter, som många i Bratts generation fortfarande lider av. I hans fall leder den långsamt in i alkoholism. Han söker orsakerna. En LSD-upplevelse från sommaren 1967 spökar länge. Till sist finner han en annan förklaring, med rot i barndomen och förhållandet till föräldrarna

Recension av Hans-Gunnar Axberger.

Om Peter Bratts bok ”Med rent uppsåt”.

Svenska Dagbladet, 25 oktober 2007.

Folket har hittat regeringens svaga punkt

Den viktigaste drivkraften för kommande förändringar i Kina är de många protester som äger rum runtom i landet. Och det är de protesterna som kommer att driva fram en politisk kursändring. [...]
   Den politiska sprängkraften i den nya vågen av protester ligger i kraven som framförs och de protesterandes taktik. I stället för att utmana regimen direkt ställer man legitima krav som partiet får svårt att avvisa. ”Rightful resisters” är ett begrepp myntat av forskarna Kevin O’Brien och Lianjiang Li, och dessa ”rättmätigt protesterande” angriper partiets själ och hjärta. Missnöjda hänvisar de till lagar och officiell politik i sin kamp mot lokala ledare, och visar hur centrala påbud inte efterlevs på lokal nivå.

Understreckare av Maria Heimer.

Svenska Dagbladet, 26 oktober 2007.

Fel panel vann

Längs de avgörande frontavsnitten rusar den globala uppvärmningen fram med en takt som den knappt kunnat ana ens i sina värsta scenarier, och ingenstans är farten så överrumplande som i Arktis. FN:s klimatpanel IPCC har just fått Nobelpriset. FN:s klimatpanel IPCC har fullständigt misslyckats med att förutsäga utvecklingen, som diagrammet här intill visar med all oönskad tydlighet. I sin senaste rapport, framlagd i början av året, tror panelen att Arktis kan vara isfritt någon gång i slutet av detta århundrade, om det vill sig riktigt illa.
  De senaste åren har forskare tidigarelagt det nakna polarhavet till 2050, men nu, efter sommarens händelser, betraktas även det som en grov underskattning.
  Det talas om 2013.

Artikel av Andreas Malm.

Se även recension av Malms bok om klimatförändringarna.

Dagens Nyheter, 25 oktober 2007.

Språkkonstnären som råkade sälja

Spränglärd. Ungdomlige Daniel Kehlmann, 32, är en vaken och djup kille. En före detta filosofi student med inriktning på tyske überfilosofen Immanuel Kant. En mästare Kehlmann förberedde en doktorsavhandling om när han bestämde sig för att ägna sig åt skrivandet på heltid.
  Men han var aldrig ute efter att bli bestsellerförfattare. Det bara råkade bli så. Världens mått (recenserad av Martin Lagerholm i SvD 5 oktober) är en ganska osannolik bestseller och inget mindre än en litterär sensation i hemlandet Tyskland. Eller Österrike. Daniel Kehlmann är medborgare i båda. Ett faktum som gör att han nu får åka på författarresor i regi av båda länders kulturinstitut.

Artikel av Clemens Poellinger.

Svenska Dagbladet, 25 oktober 2007.

Kvinnorna lämnar garderoben

I en dräkt noggrant kopierad från 1880 kliver Ann Petrén i kväll upp på Stadsteaterns cat walk. Under rubriken ”Snörda kroppar, fria tankar” talar Karin Johannisson, professor i idéhistoria, om det ständiga omformandet av kvinnans kropp.
  Dräkten är fasansfull och vacker, det går knappt att röra sig i den. Man kan inte sitta ordentligt. Ann Petrén har prövat att gå omkring i klänningen från 1880 och slutsatsen är klar: Som ett fängelse.
  – Vi försöker med våra kroppar förstå hur det borgerliga livet kunde vara för det sena 1800-talets kvinnliga dramatiker, säger Ann Petrén.
  Kvällens ”Snörda kroppar, fria tankar” är bara en av många delar i Stadsteaterns stora projekt "Modärna kvinnor" som publiken kommer att möta även i vår i form av teater.

Artikel av Betty Skawonius.

Dagens Nyheter, 22 oktober 2007.

Exklusiv intervju med Tomas Tranströmer

Kan det finnas något positivt i att förlora sitt talade språk? Efter sin stroke för 17 år sedan kan poeten Tomas Tranströmer bara säga några få ord. Men han kommunicerar på andra sätt. Vi:s Jenny Morelli kom via ett infall i kontakt med paret Tranströmer och har talat med dem om musik, poesi, natur och förluster.
  ”Jag har lagt värre saker i sämre folks brevlådor”, sa jag högt till mig själv när jag stoppade min diktsamling Som hör boskapen till i Tomas Tranströmers postlåda i somras. Efter några dagar i ett av Författarförbundets hus på Runmarö i Stockholms skärgård hade jag lagt märke till att han bodde strax söderöver.

Artikel av Jenny Morelli.

Tidningen Vi, 23 oktober 2007.

Harrison ger slavarna skulden

Harrison framställer det som att det minsann var de afrikanska kungarna som med glädje sålde andra afrikaner till slavhandlarna i en analys som är helt frånkopplad från diskussioner om makt, rasism och handlingsutrymme. ”Det gick alltså att säga NEJ. Det enda som krävdes var att viljan fanns. Men de flesta afrikanska kungar hade, när allt kom omkring, ingenting alls emot att sälja slavar till européerna”, skriver han och understryker med hjälp av versaler hur lätt det skulle ha varit att säga nej. Tonen blir direkt obehaglig när Harrison raljerar över vad han menar är västerlänningars benägenhet att ta på sig skulden för allt det dåliga i världen.

Debattartikel av Kitimbwa Sabuni.

Se även Dick Harrisons svar ”Slavsäljarna bär också skuld” och flera andra inlägg.

Dagens Nyheter, 21 oktober 2007.

Målet: Alla barn ska få en egen dator

Nu i oktober ska datorn till världens fattiga barn börja masstillverkas. DN besökte en testskola i Uruguay, där barnen nu har använt de grönvita datorerna i ett halvår.
   Ett lätt vårregn faller över låg- och mellanstadieskolan i det lilla samhället Villa Cardal på den uruguyanska landsbygden. Gröna hagar sträcker sig så långt ögat når och en och annan ko idisslar i regnet. Nästan alla som bor här är mjölkbönder, och har så varit i generationer.
  Men något har förändrats. Från salarna i den lilla skolan hörs ett dovt surr. När jag tittar in sitter eleverna hukade över små färgglada datorer.

Artikel av Erik Gustafsson.

Se också "Det mesta får plats i den bärbara lilla gröna."

Dagens Nyheter/Vetenskap, 21 oktober 2007.

Stalin tillbaka som historisk hjälte

Extrema grupper inom den ryska ortodoxa kyrkan har på senare år börjat prisa den sovjetiske diktatorn Josef Stalin. Det är ett led i en större rörelse att upprätta det ryska imperiet, både som föreställning och som politisk realitet.
  Stalin håller än en gång på att rehabiliteras i Ryssland. Hans gestalt passar in i den nya officiella politiken som fokuserar på en stark stat och återupptagna imperieambitioner liksom också på kulturell och politisk vakthållning gentemot inflytanden från väst. Stalins roll för Sovjetunionens seger i andra världskriget framhålls åter. En mycket ambitiös tv-serie, ”Stalin live”, som nyligen visats har givit tillbaka Stalin mycket av hans hjältegloria.

Understreckare av Per-Arne Bodin.

Svenska Dagbladet, 20 oktober 2007.

Från hällristningar till Norén

Bångstyrig är ett ord som träder fram från sidorna i Ny svensk teaterhistoria I–III (Gidlunds, 325 + 406 + 573 s), ett bamseföretag som äntligen baxats i mål. Och nog kan man ana en hel del bångstyrighet bakom de sammanlagt mer än 1300 sidorna, inte bara hos teaterledare och skådespelare, utan också hos akademiker i förhandling med anslagsgivande instanser.
  Inte är det självklart hur en svensk teaterhistoria ska skrivas, men de tre volymerna utstrålar ändå auktoritet. [...] Just detta slags osäkerhet är för övrigt en av de stora förtjänsterna i trebandsverket, som jag – för att låna tonen från böckerna själva – måste beteckna som en ”seger”.

Understreckare av Sara Granath.

Svenska Dagbladet, 21 oktober 2007.

Pennan förlorar sin makt

Enligt Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap med inriktning på läs- och läroprocesser vid Uppsala universitet, pågår ingen större debatt om handskriftens tynande tillvaro i Sverige. Däremot diskuteras frågan flitigt i Norge och Danmark. Caroline Liberg är dock inte orolig.
  – Vi måste ställa oss frågan: ska vi sörja att handskriften försvinner?
  Hennes eget svar är enkelt:
  – Nej, jag tycker inte det. Det här är en del av utvecklingen och det viktiga är att vi kommunicerar, inte på vilket sätt vi gör det. Datorn har gjort att många som aldrig skulle skriva annars gör det. Faktum är att det aldrig har det skett så mycket skrivande som det gör i dag.

Artikel av Malin Husár.

Computer Sweden, 19 oktober 2007.

Irakkriget och liberalismens paradoxer

På 1920-talet stod Storbritannien, precis som idag, inför ett militärt tillbakadragande från Irak. Att granska den tidens diskussioner och argument är att lyssna på hur tidigare, men nu tysta, röster kritiskt talar till oss om vår samtid. [...]
  Dagens konflikt i Irak har i all dess makabra komplexitet blivit till ett kluster för en intressant liberal idédebatt. Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om interventionens legitimitet eller brist på legitimitet, om den militära aktionen kan påskynda demokratiseringen i Mellanöstern eller inte, eller om motståndets form, funktion och framtid.

Understreckare av Henrik Chetan Aspengren.

Svenska Dagbladet, 19 oktober 2007.

Naturen var Potters passion

När Beatrix Potters klassiker ”Sagan om Pelle Kanin” kom ut i England 1902 hade hon haft kaniner och andra mer eller mindre ulliga smådjur på hjärnan och ritblocket i åratal. Som barn höll hon i gång menagerier i barnkammaren tillsammans med sin yngre bror. Bland favoriterna fanns kaniner och möss, ödlor, sniglar, grodor, marsvin, fladdermöss och en igelkott. Flera av dem figurerar senare i hennes berättelser, som igelkotten under täcknamn Mrs Tiggy-Winkle. De små djuren blev också succéförfattaren Potters signum. Enbart berättelsen om Pelle Kanin lär ha sålt i mer än 45 miljoner exemplar världen över.

Recension av Boel Westin.

Om Linda Lears bok ”Beatrix Potter”.

Dagens Nyheter, 16 oktober 2007.

Den etiska vändpunkten kom inte 1968

Nästa år fyller 1968 fyrtio och firandet kommer inte att gå obemärkt förbi. Massmedier och bokmarknad lär översvämmas av allt från idylliserande nostalgiska tillbakablickar till sakliga vetenskapliga analyser. Åsikterna kommer att vara många, men enighet torde det knappast bli. Det mytiska årtalet laddas med olika innehåll, vilket får det att framstå som diffust och obestämt. För vissa symboliserar året en revolt mot traditioner och auktoriteter, för andra handlar det om fri sex. Några förknippar 1968 med rockmusik andra med hippiekultur och droger. Associationsbanorna går åt olika håll. Men i huvudfåran ligger aktivism och vänsterpolitik.

Understreckare av Kim Salomon.

Svenska Dagbladet, 17 oktober 2007.

Vansklig samlevnad

Var sjätte israelisk medborgare är muslim, ensamma bland trosfränder i Mellanöstern om att leva i ett land utan muslimsk majoritet. Men de stannar kvar – och i landet finns nio erkända shariadomstolar.
  Relationen mellan Israel å ena sidan och muslimer, palestinier och araber å andra sidan beskrivs ofta inom ramen för en smärtsamt oförsonlig konflikt där samarbete och förståelse tycks vara omöjligt att uppnå.
  Men det finns även andra perspektiv. 16,5 procent eller 1,2 miljoner av Israels medborgare är muslimer. De är därmed ensamma i Mellanöstern om att leva i ett land som inte har muslimsk majoritet. Ändå lämnar de inte Israel, överger sitt medborgarskap och följer strömmen av människor från Mellanöstern som söker ett nytt liv i Europa eller USA.

Essä av Eli Göndör.

Dagens Nyheter, 10 oktober 2007.

En omutlig men trösterik skarpsyn

Det har nu gått tio år sedan Doris Lessing levererade sin närmast föregående överraskning. Den hette ”Kärlekens teater” (”Love, Again”) och var en roman om åldrande, men dessutom och framför allt var den en kärlekskarusell med så gott som surrealistiskt uppdriven fart. Resultatet är ett sällsamt verk som kanske särskilt bör ha satt myror i huvudet på de feminister som för 20–30 år sedan i henne såg en banerförare, en sierska och en guru.
  Vad hennes trogna läsare på senare år har fått lära sig att vänta av henne är faktiskt alla möjliga former av oväntade vändningar i författarskapet.

Understreckare av Caj Lundgren.

Svenska Dagbladet, 12 oktober 2007.

Kändiskultur och bilkrascher

Den brittiske författaren J G Ballards ansenliga inflytande på såväl populärkultur som kulturteori till trots har han knappast fått den uppmärksamhet han förtjänar. Först i år hölls den första akademiska konferensen om hans texter och i Sverige har det varit ännu sämre ställt. Här är det främst delar av hans mer renodlade, om än förvisso högst intressanta, science fiction-produktion som har prioriterats, medan de mer gränsöverskridande verken till stor del har lämnats därhän. I höst blir det äntligen ändring på detta när Skändlighetsutställningen (1970) och Krasch (1973) ges ut av Vertigo respektive Modernista.

Essä av Kristoffer Noheden.

Tidningen Kulturen, 8 oktober 2007.

Historien ska förstås – inte censureras

Den 17 januari 1920 infördes totalt rusdrycksförbud i USA. De som drev igenom förbudet visste givetvis inte att spritförbudet skulle bli en kort historisk parentes präglad av smuggling, hembränning och gangstermord. Nej, eftersom en ny era hade tagit sin början så borde även historien skrivas om – och Bibeln genomgick en puritansk redigering. En professor i biblisk historia vid Yale fick i uppdrag att inte som Jesus förvandla vatten till vin, utan att tvärtom torrlägga den heliga skrift. Ett antal bibelpassager ändrades så att ”wine” blev till ”juice” i de nya bibelutgåvorna.

Kolumn av Henrik Höjer.

Svenska Dagbladet, 10 oktober 2007.

Astrid, Pippi och hela världens lilla fästmö

Vad har Pippi Långstrump gemensamt med stumfilmsstjärnan Mary Pickford?
  Vi vet att film var en viktig inspirationskälla för Astrid Lindgren, och att hon som barn flitigt besökte Vimmerbys två biografer. Där visades ofta filmer med Pickford – hon som i reklamen kallades ”hela världens lilla fästmö”. I två av Mary Pickfords filmer finns detaljer som kan ha givit Astrid Lindgren impulser till berättelserna om Pippi Långstrump. I den första filmen spelar Pickford en liten flicka i brokiga kläder som bor ensam med en stor häst, i den andra knyter hon fast borstar på fötterna när hon ska skura golvet.

Artikel av Martin Kristenson.

Kapten Stofil nr 27-28, 6 oktober 2007.

Datorerna rycker fram

Vad händer när man korsar ett flygplan med en dator? När plan 965 från Miami kraschade i Colombia i december 1995 och dödade 159 människor berodde det på funktionerna hos navigationsdatorn i flygplanet. Piloterna valde fel inflygningsrutt i listan i datorn och hamnade på direkt kollisionskurs med en bergvägg. Datorns interaktionsmodell tog överhanden över hur ett flygplan traditionellt fungerar.
  Andra objekt man datoriserar visar ofta samma sak: korsar man en bil, en klocka eller en bank med en dator, så tar datorns modell också över. Exemplen kommer från Alan Coopers bok ”The Inmates are Running the Asylum” [...].

Essä av Simon Winter.

Dagens Nyheter, 7 oktober 2007.

Avantgardist med personliga filmer

Gunvor Nelson har tillhört konstfilmens avantgarde i USA sedan mitten av 60-talet. På senare år har även Sverige fått upp ögonen för hennes kaxiga och finstämda "personal films".
  Gunvor Nelson tar emot i sin lägenhet i Stockholm. Sedan flytten tillbaka från USA 1993 delar hon sin tid mellan huvudstaden och födelseorten Kristinehamn, där hon har sin ateljé. Och ska hon vara uppriktig är det i ateljén hon helst skulle vilja vara. Istället har den 76-åriga konstnären haft fullt upp med diverse filmvisningar, för närvarande på Moderna museet. I fjol turnerade hon runt i Kanada och USA, bland annat visades hennes filmer på The Museum of Modern Art, Moma, i New York.

Artikel från TT Spektra/SvD.

Svenska Dagbladet, 3 oktober 2007.

Utblick:

Is The Net Good For Writers?

Everybody writes. Not everybody is a writer. Or at least, that's what some of us think...
   Now the web — and its democratizing impact — has spread for over a decade. Over a billion people can deliver their text to a very broad public. It's a fantastic thing which gives a global voice to dissidents in various regions, makes people less lonely by connecting other people with similar interests and problems, ad infinitum.
  But what does it mean for writers and writing? What does it mean for those who specialize in writing well?
   I've asked ten professional writers, including Mr. Shirky, to assess the net's impact on writers. Here are their answers to the question...

Artikel av R.U. Sirius.

10 Zen Monkeys, 5 oktober 2007.

Konkret konst för folkhemmet

I Liljevalchs stora genomgång av Otto G Carlsunds arbete är det intressant att också se till vilken grad de anstränger sig för att inte förstärka bilden av den stelbente modernisten. I stället pekar utställningen på en konstnär som ständigt rörde sig mellan olika områden – konst, formgivning, reklam, konstkritik – och som ville få ut konsten till folket.
  Carlsund började sin bana som elev hos Fernand Léger i Paris, och de tidiga verken präglas av lärarens tillhörighet i kubism och futurism. Tidens maskinestetik markeras också i utställningen genom de blåa Bugattin från 1927 som tronar mitt i stora salen.
  Flera av Carlsunds tidiga arbeten är prydliga och kubistiskt schablonmässiga, men det träder också fram en passion som förbluffar.

Artikel av Milou Allerholm.

Om Otto G Carlsund-utställning på Liljevalchs konsthall.

Dagens Nyheter, 29 september 2007.

68: kamp och skola

För några månader sedan satt jag på krogen och diskuterade 1968 med Håkan Arvidsson, evig samtalspartner och en gång en av studentvänsterns lysande stjärnor. Sådana fanns (både kvinnliga och manliga), trots den proklamerade kollektiva och egalitära moralen.
  –Vi läste ju hela tiden och kraven på kunskap var enorma, sa Arvidsson.
  Hos Birro blir det ibland lite för mycket sånger till Stalin, kokainsniffande och stormöten. Tiden räckte inte till för sådant. Man skulle, om man satt på AF i Lund eller kanslihuset i Stockholm, dra igenom Althussers svårtydda Marxanalyser, bekanta sig med Gramscis fängelsebrev, studera Perry Andersons new left review, tolka Baran och Sweezys eller för den delen Mandels studier av den moderna kapitalismen [...]

Artikel av Olle Svenning.

Aftonbladet, 30 september 2007.

Utblick:

Eine große Liebe

Es ist das Idealbild des Intellektuellen-, des Philosophentodes schlechthin: ”... wurde am frühen Montagmorgen tot in seinem Haus in der französischen Provinz aufgefunden, Seite an Seite mit seiner Frau.” Und die Fakten hinter der dünnen Agenturprosa? Er, André Gorz, geboren 1923 in Wien, seit den 60er-Jahren Stichwortgeber der undogmatischen und zunehmend auch ökologisch bewusster werdenden Linken, Verfasser von Werken wie ”Kritik der Arbeitsteilung” oder ”Wege ins Paradies”. Sie, Dorine, im gleichen Jahr geborene Engländerin, Theaterschauspielerin, Verlagsmitarbeiterin und Lektorin ihres Mannes. ”O Herr, gib jedem seinen eignen Tod./ Das Sterben, das aus jenem Leben geht,/ darin er Liebe hatte, Sinn und Not.”

Artikel av Marko Martin.

Läs också Jacques Julliard i Le Nouvel Observateur.

Die Welt, 26 september 2007.

Sjuk av skönhet

Intensiva upplevelser av vacker konst kan utlösa psykiska sammanbrott. Psykoanalytikern Graziella Magherini har beskrivit ”Stendhals syndrom”, som drabbar just turister som besöker Florens och där speglar sina olösta konflikter i verken. [...]
  Beskrivningen av syndromet baserar sig på fall från den dagliga psykiatriska verksamheten i Florens hos Magherini och hennes kollegor. I studiet av konstresans psykopatologi är observationsplatsen tämligen unik. Nästan tio miljoner turister besöker årligen Florens för att bese stadens konst- och kulturskatter, ett lysande monument över familjen Medicis framskjutna politiska position i Europa under 1400 och 1500-talen. Santa Maria Nuova, stadens centrala akutsjukhus där Magherini lett den psykiatriska slutna vården, byggdes redan 1288.

Understreckare av Alexander F Santillo.

Om boken ”La Sindrome di Stendhal” av Graziella Magherini

Svenska Dagbladet, 27 september 2007.

Slaget om omslaget

På Svensk Bokkonst, som varje år tar fram de 25 mest välgjorda böckerna, ser man en tydlig trend de senaste tio åren: det typografiska experimenterandet med bokstäver har upphört. I stället är oväntade material det nya sättet att förpacka en bok. Formgivarna har blivit betydligt lekfullare och omslagen mer skulpturala. Ibland tycks boken i sig ha blivit ett konstobjekt.
  Det är pocketförlagen som har gått i bräschen för utvecklingen. Under tidigt 90-tal tog de ut svängarna och gjorde omslag som skrek. Först hängde småförlagen på, sedan de stora bjässarna. Numera är uppseendeväckande design vardagsmat. Ännu är det främst de mindre förlagen som satsar på just annorlunda material, men mycket talar för att de större kommer att följa efter.

Artikel av Charlotte Pehrson.

Tidningen Vi, 25 september 2007.

Nightingale i nytt sken

Florence Nightingale var långt ifrån något självutplånande våp. Åsa Mobergs bok om sjuksköterskornas sjuksköterska har följaktligen titeln Hon var ingen Florence Nightingale.
  Hon gjorde sjukvården rumsren både bildligt och bokstavligt, hon kämpade mot inflytelserika motståndare, hon var en av den moderna statistikens pionjärer, hon var stridbar feminist och framgångsrik lobbyist. Någon Florence Nightingale kan man knappast kalla henne.
  Hon var ingen Florence Nightingale heter också Åsa Mobergs nya bok om ”Damen med lampan”, sinnebilden för den självuppoffrande sjuksköterskeängeln som lägger sin svala hand på feberheta soldatpannor, och aldrig, aldrig, aldrig begär någonting för egen del, minst av allt lön.

Intervjuartikel av Eva Bäckstedt.

Svenska Dagbladet, 26 september 2007.

Klimatsmarta fransmän blickade norrut

Under 1500-talet uppstod i Frankrike en föreställning om att det egna klimatet, lagom varmt och kallt, var gynnsamt för ett förnuftigt statsskick. Men på 1800-talet växte intresset för Skandinavien, där Madame de Staël ansåg att kylan förde föreställningsvärlden till sublima sfärer.[...]
  2002 samlades ett sextiotal forskare från utlandet och Sverige till ett symposium vid Örebro universitet för att avhandla frågan om hur bilden av det ”nordliga” skapades, och omskapades, i Frankrike under 1800-talet.
  Bidragen gavs senare ut i två digra volymer: [...] I den nya antologin uppmärksammas i större utsträckning än i de två tidigare hur polariteten mellan nord och syd i den franska 1800-talslitteraturen inte bara kom till uttryck i pittoreska skildringar av livet på nordliga breddgrader, utan även hur litteraturen rent allmänt sett också berikades av impulser från nordligt belägna länder.

Understreckare av Hans-Roland Johnsson.

Svenska Dagbladet, 21 september 2007.

Varför arbeta?

Det finns många mer eller mindre olyckliga skäl till att inte gå till jobbet, men jag tror att finansminister Borg gör ett pedagogiskt misstag när han beskriver arbetet som himmelriket och utanförskapet som helvetet. För många är det precis tvärtom, särskilt inom LO-grupperna.
   Den som någon gång haft ett tråkigt och tungt arbete vet hur det smakar i munnen på morgonen.
   Inom arbetarrörelsens tradition och arv finns ett brett minne av arbetets kval. I sånger, litteratur och politisk agitation är arbetet tungt och hårt, ofta omänskligt. Men moralismen var likväl stenhård. Man ska arbeta, göra rätt för sig, göra sin plikt. Först då kan man kräva sin rätt.
   Arbetsmoral är ett vanskligt uttryck, men de flesta känner nog igen den när man ser den, eller känner den i sig själv, eller känner bristen av den.

Artikel av P.M. Nilsson.

Se även kommentar av P.J. Anders Linder.

Expressen, 23 september 2007.

Kulturarvet sprids med digital vind

Globalt produceras det ju i dag mer information än någonsin. Det mesta sker dock i digitala format kring vilka det råder stor osäkerhet hur beständiga de egentligen är. Än så länge finns få framtidssäkra metoder och standarder för att lagra digital information, även om det forskas intensivt kring långsiktigt digitalt bevarande. Den grundläggande tankefiguren att när väl materialet blivit digitalt, så kan man på ett eller annat sätt omvandla det – ”migrera” är den term som används – till uppgraderade filformat för att på så vis säkra bevarandet på sikt.

Understreckare av Pelle Snickars.

Om boken ”Theorizing Digital Cultural Heritage”, red. F. Cameron, S Kenderdine.

Svenska Dagbladet, 17 september 2007.

Spetskompetens från förr

Fem dramatiker presenteras på Östgötateatern under säsongen 2007/2008. Hyfsat kända redan är Ann-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, men knappast spelade – förutom den senare som för övrigt nyligen uppmärksammats stort i England (!). Men Helena Nyblom – har hon skrivit annat än sagor? Och finska Maria Jotuni, vem var det? Duktiga doldisar båda och textförfattare till aptitretaren En gammal koffert eller Skärfvor av liv.
   Och Alfhild Agrell. Hur många visste att hon med den på sin tid så uppskattade Räddad åstadkommit en mörk och komplicerad pendang till Ibsens Ett dockhem.

Artikel av Margareta Wiman.

Nummer.se, 19 september 2007.

Sefastsson-affären är bra för svensk journalistik

Att medierna i varje fungerande demokrati garanteras självständighet och oberoende har i kombination med den grävande journalistikens betydelse gett medieföreträdare en särställning i samhällsdebatten. Inte sällan ser sig granskarna som viktigare och mer inflytelserika än andra yrkesgrupper. Känslan av att stå på det godas sida, att ha ett speciellt uppdrag, är inte ovanlig.
  Den attityden, att vara höjd över kritik, är stötande – men den riskerar dessutom att skapa en självbild som är falsk. Detta i kombination med bristande redaktionell styrning och svagt ledarskap kan leda till konsekvenser av det slag som vi nu ser.

Kolumn av Lars Adaktusson.

Svenska Dagbladet, 12 september 2007.

Bakom Ekelöf

Det är lätt att spy på Gunnar Ekelöf-kulten. [...] Det är svårt att hävda att Ekelöf själv skulle vara utan skuld till sitt eftermäle. Det abstrakta, det opersonliga och höglitterära finns redan i hans poesi, i den negativa mysticismen eller i de aristokratiska grimaserna mot de ”folkhemske”. Men det har också att göra med att hans arv har förvaltats av folk som Frostenson och Anders Olsson, att hans stjärna steg i en epok där de dominerande litterära riktningarna varit så blodlöst opersonliga. Det är därför jag alltid har tyckt att det har varit så uppfriskande när moralister som Sven Stolpe och Göran Greider hoppat på honom: när en författare blir så kanoniserad som Ekelöf är angreppet nästan det enda sättet att visa honom respekt.

Artikel av Jesper Högström.

Expressen, 13 september 2007.

Principryttare på hund

Det är något patetiskt med debatten om rondellhundar. Det är ju uppenbart att de inblandade parterna för det mesta talar förbi varandra.
  Många muslimer känner sig förolämpade och tar skydd bakom tidens nya modeord: de är kränkta. Försvararna av rättigheten att rita rondellhundar pekar hela tiden, majestätiska som monument, på yttrandefriheten. Principen! [...]
  Nu är det inte överheten som skymfas, det är underheten. Man kan invända att denna underhet är överhet på andra ställen i världen. Men då är det väl där testet skall utföras. Man kan gissa att muslimer i dessa länder kanske accepterar sådana test om två hundra år, kanske till och med snabbare med hjälp av det internet som alltid åberopas i dag. Inte skall väl vi alltid behöva testa våra teser på muslimerna bekostnad.

Kolumn av Ronny Ambjörnsson

Dagens Nyheter, 11 september 2007.

Hur fritt är det fria valet?

Om Katarina von Bredow skrev för vuxna skulle hon vara en svensk Marian Keyes: bästsäljare, ifrågasatt, föraktad och älskad. Men nu skriver hon för ungdomar och därför lever hon lite i skymundan.
  Hon befinner sig i utkanten av de respekterade, en tonsäker och berättarskicklig men alldeles för romantiskt lagd författare. Termen chick-lit finns inte riktigt i ungdomslitteraturen, men Katarina von Bredow skriver chick-lit så att de andra i genren borde bli avundsjuka. Hon berättar om starka känslor, förälskelse och sex, med en känslomässig ärlighet som gör att böckerna slukas av målgruppen. [...]
  Men i den nyutkomna ”Som jag vill vara” går Katarina von Bredow plötsligt på tvärs, i en bok som blir långt mer än en banal kärlekshistoria.

Recension av Lotta Olsson.

Om Katarina von Bredows ”Som jag vill vara”.

Dagens Nyheter, 11 september 2007.

Plats på scen för publiken

Det finns två sorters teater – med paus och utan paus. Många är beredda att betala 300 eller 475 kronor för en teaterbiljett, men få skulle bli glada om de fick veta att det inte var någon paus.
  Ingen paus! Ingen går väl på teater enbart för att titta på skådespelarna! Vi vill titta på publiken också, leta efter bekanta, skvallra, jämföra intryck och själva spela med i den teaterföreställning som pågår i foajén.
  Aldrig känner man sig så ensam som när man är ensam på teatern. Det är som att komma till en fest där alla är bekanta och man letar efter någon att säga hej till.
  Nej, teater är ett socialt nöje. Läser gör man alltid ensam, till och med på bussen och i tunnelbanan, där man måste svepa osynlighetskappan kring sig själv och boken och låtsas att omvärlden inte existerar.

Artikel av Leif Zern inför årets teaterhöst.

Dagens Nyheter, 10 september 2007.

Trösterik skildring av döden

Jag har slagits med vettvillingar, balanserat på hustak och en gång stod jag så nära ett skott att jag fick flisor i ansiktet, men aldrig har jag varit så nära döden som förnimmelse, så nära den att jag känt en kall, syrlig och stillastående lukt fläkta emot mig, som under läsningen av den här boken.
  Ändå är den inte skrämmande, snarare trösterik, då den verkar avdramatiserande. Döden är ju trots allt inte någonting att vara rädd för, såvida man inte tror på oändliga helveteshalster. [...] Jag njuter storligen av Wijkmarks behärskade stil, hans osvikliga intellektuella synskärpa, hur han in i det sista, om man får säga så, omges av fritänkarens fluorescens. Samhällets moraliska svek, dödshjälp, självmord, medicinsk etik; allt dryftas här med djup och skärpa.

Recension av Stefan Spjut.

Om Carl-Henning Wijkmarks ”Stundande natten”.

Svenska Dagbladet, 10 september 2007.

Hermelin fångade persisk dikt

Få översättare av skönlitteratur drabbas av berömmelse, än mindre av kultförklaring. Ett av undan tagen heter Eric Hermelin (1860–1944). Hans översättningar av persisk poesi är legendariska och anses allmänt hålla världsklass. Till berömmelsen har säkerligen baron Hermelins smått osannolika livsbana bidragit. [...]
  Fem år i Indien blev det, kantade av fängelsevistelser och eländiga sjukdomar: från malaria och syfilis till delirium tremens. Sedan följer liknande eskapader på Jamaica och i Australien. 1908 är han tillbaka i Sverige och ett år senare blir han på släktens inrådan förklarad sinnessjuk och placerad på mentalsjukhuset S:t Lars i Lund. Det var här han skulle komma att översätta 10 000 sidor persisk poesi.

Recension av Magnus Persson.

Om Eric Hermelins ”Persisk balsam”, i urval av C-G Ekerwald.

Svenska Dagbladet, 5 september 2007.

Ansök om kulturbistånd i Kina

Som en direkt följd av Fastighetsverkets krav att kulturella institutioner måste betala marknadsanpassade hyror för sina lokaler har Statens museer för världskultur (SMVK), som också omfattar Östasiatiska museet, Etnografiska museet samt Medelhavsmuseet i Stockholm, ådragit sig en skuld till staten på omkring sex miljoner kronor.
  För att kunna betala denna skuld föreslår SMVK:s ledning en omorganisation, enligt vilken bemanningen vid de tre Stockholmsmuseernas bevarandeenheter kommer att skäras ner från tio till två anställda. Detta innebär att all väsentlig konservering av museiföremålen kommer att upphöra och att därmed oersättliga värden kommer att gå förlorade för eftervärlden.

Debattartikel på Brännpunkt av Göran Malmqvist.

Se vidare inlägg av Eva Gesang-Karlström samt replik.

Svenska Dagbladet, 8 september 2007.

Han räddade världen och byggde ett författarskap

I Sverige brukar man beundra Strindbergs kortnovell ”Ett halvt ark papper” för dess suggestiva förtätning. Skulle Churchill med titlarna och mottona på sina sex volymer stå Strindberg efter? Också här öppnar sig schakt på schakt av antydd innebörd, av underförstådd livssyn och verklighetsuppfattning. Det är inte blott eller ens i första hand genom sidornas antal Churchill förtjänar respekt och beundran.
  Churchills episka värld må i ovanligt hög grad korrespondera med en yttre verklighet, men den yttre verkligheten är i sig aldrig någon berättelse. Författaren skapar spänning, drar linjer och lägger accenter. Han beskriver miljöer och blåser liv i sitt persongalleri. Scenbilden myllrar av detaljer, men huvudintrigen och det som huvudintrigen syftar till att omvittna tappas aldrig bort.

Artikel av Peter Luthersson.

Axess, september 2007.

Halldoff – hippast på sin tid

Janne Halldoff undervisade visserligen lite på 90-talet (Calle Flygares teaterskola), han har skrivit på några manus, men egentligen har han låtit hundarna ta all hans tid de senaste 25 åren. ”Jag har blivit erbjuden många manus, särskilt åren efter det som skulle bli min sista film, men jag ville bara göra film som hade något att komma med, som sade något, och några sådana manus hittade jag aldrig.”
  Jo, ett manus, ”Häxmästarna”, pratar han fortfarande om, som han själv skrivit tillsammans med författaren och kulturjournalisten Gunder Andersson. Det handlar om högt uppsatta nazister, långt in på svenska UD, Janne Halldoff säger att han aldrig hittat någon ”som vågat ta i materialet”. Det låter rätt konspiratoriskt, Janne säger att det är så hett att vi nog inte skall prata mer om det

Artikel av Johan Croneman.

Dagens Nyheter, 5 september 2007.

Häxjakter då och nu

När rädsla och hat samtidigt drabbar en befolkning alstras en destruktiv kraft som aldrig får underskattas.
   Om detta har Robert Rapley, pensionerad kanadensisk statstjänsteman, skrivit en intressant bok: ”Witch Hunts – from Salem to Guantanamo Bay”. Rapley frilägger mekanismerna i samhälleliga häxjakter, från den bokstavliga varianten på 1600-talet till vår tids ”krig mot terrorismen”. Han menar inte att terrorister är hjärnspöken, som häxorna var, men att skräcken för terrorister utlöser likartade irrationella och brutala samhälleliga reaktioner.
   Personer utpekade som skyldiga behandlas som skyldiga tills de bevisar motsatsen, vilket oftast är omöjligt.

Recension av Anders R. Olsson.

Om boken ”Witch Hunts: From Salem to Guantanamo Bay” av Robert Rapley.

Sydsvenskan, 30 augusti 2007.

Tekniken vantrivs i kulturen

Förr var det science fictionlitteraturen som undersökte de filosofiska implikationerna av utvecklingen. I dagens romaner ser vi ett närmast demonstrativt ointresse för vetenskap och teknik. Det är inte författarnas uppgift att förklara vetenskapens landvinningar, men vi behöver en litteratur som undersöker vad teknologin gör med oss.
  Science fiction kallades en gång i tiden för idéernas litteratur, eller den filosofiska litteraturen. Man tog fasta på någon ny uppfinning eller vetenskaplig upptäckt, en idé som var i ropet, och utforskade dess yttersta konsekvenser för människan och samhället i en avlägsen framtid. Författare som Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein skrev i direkt dialog med tidens naturvetenskapliga forskning.

Artikel av Fabian Kastner.

Svenska Dagbladet, 2 september 2007.

Gud är inte död

På senare tid har en nygammal religion fått ett uppsving. Den kallas ateism och förkunnar att Gud inte finns och att all religion är vidskepelse och vanföreställning. I en bok med titeln ”The God delusion” (Gudsillusionen) försöker Richard Dawkins inte bara leda i bevis att Gud ”nästan säkert” inte finns, utan också att religionen är roten till nästan allt ont. I undertiteln på en motsvarande bok påstår Christopher Hitchens att ”religionen förgiftar allt”. [...]
  De som propagerar för ateism anser sig naturligtvis inte alls propagera för en religion utan för raka motsatsen. De anser att religionen bygger på irrationell tro medan förnekandet av religionen bygger på rationellt vetande. Ateister tror sig veta att de frågor som religionen försöker svara på (om tillvarons ursprung, mål och mening), redan är besvarade eller kommer att besvaras av förnuft och vetenskap.

Kolumn/ledarsidan av Göran Rosenberg.

Dagens Nyheter, 28 augusti 2007.

Pappersarbete räddar dyrbar konst

Kosacken är ett tidigare okänt verk av konstnären Isaac Grünewald. Men den nästan två meter långa teckningen var eld- härjad och skadad och i akut behov av restaurering. Papperskonservatorn Helen Skinner ryckte ut med borstar, svamp och stärkelse.
  Flammande röd ligger den där på bordet, teckningen Kosacken som Isaac Grünewald skapade med rödkrita 1918. Samma år arrangerade han sin egen omtalade retrospektiv Expressionistutställningen på Liljevalchs och snart var en av våra mest kända modernister också anlitad som scenograf på Kungliga Operan.
  Verket med det märkliga motivet av en sorts virvlande kosack på väg att sticka knivar i sina egna ögon har en flera decimeter lång reva som slutar just över kosackens öga. Dessutom är kanterna märkta av sot och baksidan rejält fläckig.

Artikel av Lars Collin.

Svenska Dagbladet, 29 augusti 2007.

Nu ska Storebror se allt

När demonstranter nyligen samlades utanför toppmötet i Montebello i Quebec för att konfrontera USA:s president George W Bush, Mexikos president Felipe Calderón och Kanadas premiärminister Stephen Harper, rapporterade nyhetsbyrån AP följande surrealistiska detalj: ”Ledarna kunde inte träffa demonstranterna personligen, men de kunde titta på demonstranterna på tv-monitorer inne på hotellet ... Kameramän som anlitats för att säkerställa att demonstranterna gavs möjlighet att förmedla sina budskap till de tre ledarna satt sysslolösa i ett tält fullt av inspelningsutrustning ... På en skylt utanför tältet stod det: ’Våra kameror finns här i dag för att ni har rätt att bli sedda och hörda. Vänligen låt oss hjälpa er att få fram ert budskap. Tack.’”

Artikel av Naomi Klein.

Aftonbladet, 26 augusti 2007.

Med Hitchcock i skärgården

Den som uppskattade romanen ”Svart krabba” känner igen sig i den psykologiskt hårt åtskruvade ”Mannen på Trinisla”. Men här har genombrottsromanens mörker över rimfrostade isar bytts mot hård sol: samma bohuslänska skärgård, men romangestalterna ådrar sig brännsår i stället för frostskador.
  Handlingen utspelar sig under ett dygn bland seglarfolk på ön Trinisla. En stor båt med röda segel glider in i viken. Egentligen alltför stor för att anlägga utan att gå på grund, noterar segelkunnige Johan. Vem är den mystiske vitklädde mannen på den underliga båten? Ja, man behöver inte ha sett mycket film för inse att den loja stämningen bland solbadarna kommer att rubbas rejält.
  Men är det djävulen, frälsaren eller rentav en fjant?

Recension av Anneli Jordahl.

Sydsvenskan, 26 augusti 2007.

Lyriskt lapptäcke

Man glömmer ofta att i tider av kris och nedgång kan det förflutna bli synligt på ett nytt sätt. I förlustens ögonblick träder ett traditionssammanhang fram som man kanske först nu kan förmedla. Jag tänker på detta då jag läser Staffan Bergstens mäktiga försök att teckna den svenska poesins historia, från den medeltida balladdiktningen fram till Lars Mikael Raattamaa.
  Det är första gången någon ger sig i kast med något sådant. Ändå är Bergsten minst av allt någon bitter apokalyptiker, övertygad som han är att poesin utgör vårt kanske främsta kulturarv. [...] Bergsten har helt enkelt velat förmedla en personlig men likväl allomfattande bild av vår sjuhundraåriga poetiska tradition på ett så enkelt språk som möjligt, helt utan noter och tyngande lärdomsapparat.

Recension av Anders Olsson.

Om Staffan Bergstens ”Den svenska poesins historia”.

Dagens Nyheter, 23 augusti 2007.

Plötsligt blev alla impotenta

För ett tag sen berättade en vän att hon tappat sexlusten. Hon misstänkte att det berodde på en ny medicin hon börjat ta och ringde upp sin husläkare. Han svarade lite förstrött att biverkningen kunde stämma. Det hade han visst glömt att säga. Var det ett problem?
  Varje dag får jag veta hur jag kan få en större penis. Min mejlbox är full med erbjudanden och löften om ett underbart sexliv. Min penis kan bli redo för stånd i 36 timmar. Den kan bli enorm. Synd att jag inte har någon.
  Kvinnors bristande sexlust är inget problem. Mäns brist på erektion är en jätteindustri. Varför är det så? Och varför har alla män plötsligt blivit impotenta? Vad gjorde de innan Viagra fanns?

Artikel av Oline Stig.

Om Angus Mclarens bok ”Impotence: a Cultural History”.

Dagens Nyheter, 25 [26] augusti 2007.

Det underbara – Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas redan om det, men av specifikt intresse är den korsbefruktning mellan teori och praktik som äger rum i André Bretons Surrealismens manifest (1924) och Louis Aragons kortroman Irenes fitta (1928). Frågan är: på vilket sätt förhåller sig Aragon i sin text till de i manifestet utformade principerna för konstnärlig gestaltning?
  Breton definierar i sin programskrift innebörden av termen surrealism som ”ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser att uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning”. Är ett romanprojekt verkligen genomförbart inom ramen för sådana stränga principer?

Essä av Roberth Ericsson.

Tidningen Kulturen, 21 augusti 2007.

Ett skamstraff

Vilken kulturskribent försvarar, eller ens accepterar, när kvällstidningar rotar i Stellan Skarsgårds sängkammare och spekulerar i hans äktenskap? När Maja Lundgren på samma vis skriver om redaktör X:s äktenskap blir konsekvensen densamma. Okej, det ena är taskigt gestaltad journalistik, det andra nervigt skriven prosa. Men jag tänker på texternas moral och konsekvenser. (Nej, Expressen säger att jag inte får namnge X i min artikel. Det skulle strida mot de pressetiska reglerna. Regler som inte gäller bokförlag. Situationen med namn i boken och X i alla artiklar är samtidigt absurd och väldigt intressant).
   Den politiska Saken kan alltid motivera kränkningar. Men har Maria-Pia Boëthius verkligen rätt när hon i Expressen (7/8 07) framställer Myggor och tigrar, med bokens kränkningar av män och kvinnor, som modig feministisk handling?

Artikel av Per Wirtén.

Om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Se även t.ex. Maria-Pia Boëthius, Maria Schottenius, Magnus Bergh.

Expressen, 22 augusti 2007.

Kultur är friskvård för samhället

Det finns en osäkerhet om vår identitet i det svenska samhället som får debatten att irra mellan frågor om arbete eller bidrag, invandring och sverigedemokrater, Hbt, abort, fetma och skolgymnastik, pandemier, miljöhot och människans miljöpåverkan. [...]
  Den nya kulturministern vill få svar på frågor om kulturstödet. Är det effektivt och ändamålsenligt? Går det att minska administrationen och kostnaderna? Kan den statliga finansieringen minska och den enskilda öka?
  Men det är inte det som det handlar om! Det handlar om vår identitet i Sverige i dag, om globaliseringen, framtidstron, yttrandefriheten, om konstnärlig frihet och kreativitet, forskningsfrihet, språket, Norden och EU, om traditionen och om förnyelsen av traditionen.

Debattartikel (den första av två) av Lars Löfgren

Sundsvalls Tidning, 16 augusti 2007.

Tonårshistoria med swing

Lyckligtvis ägnar Jon Savage många sidor åt det mest fascinerande gänget: swingkidsen i Nazityskland. De ville egentligen bara lyssna på Benny Goodman och dansa, men när statliga Reichsmusikkammer förbjöd swingmusiken blev scenen underjordisk och politisk. Fansen hälsade på varandra genom att ropa: ”Swing heil!” Deras franska jazzfränder, les zazous, gick i vissa fall så långt i sina provokationer att de sydde fast judestjärnor på kavajerna och skrev ”swing” i mitten. Naziregimen var inte nådig mot dessa lättsinniga rebeller. Många skickades till östfronten eller sattes i koncentrationsläger. En femtonåring som förhördes av Gestapo fick förklarat för sig att ”allt som börjar med Duke Ellington slutar med ett mordförsök på Führern”.

Artikel av Fredrik Strage.

Om Jon Savages bok "Teenage – the creation of youth 1875-1945".

Dagens Nyheter, 19 augusti 2007.

Linnés framgångsrecept

Ännu i dessa föreläsningar är Linné en varm förespråkare för arternas konstans, deras oföränderlighet sedan skapelsen. ”Vi räknar lika många arter som i olika former har skapats i begynnelsen”, som Bergquist översätter § 157. Men 1751 i ”Philosophia” har han inlagt ett tvivel. Han har funnit det hos kollegerna Marchant och Gmelin och han har själv mumlat något i sin avhandling om Pelorian. Man får intrycket att hans ursprungliga övertygelse inte så mycket är religiös som pragmatisk. Han vill skilja arter – de föder avkomma lika sina föräldrar – från varieteter – de ser olika ut på grund av miljöfaktorer och kan i nästa generation mycket väl återta artens typiska utseende. [...] När tvivlet kom skulle han behålla tesen om den oförändrade avkomman från en och samma art.

Essä av Gunnar Eriksson.

Om ett 1700-talsmanuskript av Linné, sammanställt av Lars Bergquist.

Dagens Nyheter, 15 augusti 2007.

Livet är nästan omöjligt att utrota

Båda böckernas slutsats är att livet som fenomen är ofattbart vitalt. Det verkar näst intill omöjligt att utrota på cellnivå; det har motstått 3,5 miljarder år av upprepade hot. Men de komplexa organismerna, som de högre däggdjuren, är mycket känsliga för miljöförändringar. Detta måste rimligen gälla i ännu högre grad för en komplicerad art som den kultur- och institutionsskapande människan. Det hot som en framtida klimatförändring utgör måste tas på största allvar. Det finns inget stöd i evolutionshistorien eller geologin för någon annan slutsats.
  Ändå kommer jordens invånare att gå ännu större förändringar till mötes än den förväntade växthuseffekten.

Understreckare av Jörgen Sjöström.

Om P.D. Wards ”Out of Thin Air” och D. Erwins ”Extinction”.

Svenska Dagbladet, 15 augusti 2007.

Högdragen elitist i rättan tid

Man kan fråga sig vad som hade blivit Segerstedts eftermäle i dag om inte nazisterna kommit till makten i Tyskland 1933. Kanske skulle man enbart ha uppfattat honom som en vederstygglig manschauvinistisk patriark med intelligensaristokratisk människosyn. Men han räddades från det ödet av Hitlers ”Machtübernahme”. Den tyske Führern möttes från första stund av Segerstedts hatfulla förakt, som utan tvivel delvis betingades av att han såg nazisterna som en rå och obildad pöbel. ”Herr Hitler är en förolämpning” skrev han i sin tidning, och därmed hade han inlett en kampanj som skulle vara ända till hans och Hitlers nästan samtidiga död 1945, strax före andra världskrigets slut.

Recension av Lars Lönnroth.

Om Kenne Fants "Torgny Segerstedt: En levnadsskildring".

Svenska Dagbladet, 8 augusti 2007.

Från kanotknä till musarm och astma

Så länge människan har trampat på jorden har hon arbetat för sin överlevnad, och lika länge har hon ådragit sig arbetssjukdomar och arbetsskador. Med tekniska framsteg har både livet och arbetslivet blivit mer behagligt och bekvämt. Icke desto mindre: Parallellt med arbetets historia löper arbetssjukdomarnas historia. Skilda historieskrivningar rymmer för dagens öron ovanliga diagnoser som kanotknä och kvarntå, skador som förekom redan på forntiden.[...]
  Den första riktigt grundliga genomgången av yrkesskador gjordes av den italienske läkaren Bernardini Ramazzini (1633–1714) i boken ”Om arbetares sjukdomar” från år 1700. Ramazzini gick igenom sjukdomar, typiska för 42 yrken.

Understreckare av Jan-Ewert Strömbäck.

Svenska Dagbladet, 11 augusti 2007.

”Jag bränner alla pengar på scenografi”

Reznors profetia förmedlas inte bara i hans syntetiskt sprakande rock’n’roll. ”Year zero” är ett ”alternate reality game”, ett slags allkonstverk som hittills spritts via mystiska sajter, graffiti, mobiltelefoner och USB-minnen som gömts undan på toaletterna i lokaler där Nine Inch Nails uppträtt. Innan skivan släpptes fick tusentals fans ett e-brev från ”US Bureau of Morality” som varnade dem för att konsumera opatriotiskt material. Ett hundratal personer bjöds in till ett ”motståndsmöte” i Los Angeles där de fick se Nine Inch Nails spela live. Efter sex låtar stormades lokalen av futuristisk kravallpolis.
  – Allt handlar om att skapa en kontext till musiken, förklarar Trent.

Artikel av Fredrik Strage

Intervju med Trent Reznor/Nine Inch Nails.

Dagens Nyheter, 7 augusti 2007.

Queer Jihad

De flesta religioner och kulturer har velat begränsa sexualiteten till att vara en inomäktenskaplig, barnalstrande förening mellan kvinna och man. Samkönad sex eller sex utanför äktenskapet har fördömts. Könen har givits klart definierade roller där mannen förväntats vara aktiv och penetrerande medan kvinnans roll varit den passivt mottagande. Dessa föreställningar kom i allt högre grad att utmanas under 1900-talet. Det har gällt för alla de stora religionerna och kritiken har kommit såväl utifrån som inifrån.
  I Medelhavskulturerna och stora delar av vad vi slarvigt kallar ”den islamiska världen” har emellertid samkönade sexuella relationer varit relativt accepterade, även om man talat tyst om dem. Ett skäl till detta tros vara att dessa kulturer varit starkt könssegregerade.

Artikel av Simon Sorgenfrei.

Kulturen, 7 augusti 2007.

När den sociala elden brann

Mitt eget första intryck av Lewi Pethrus var inte positivt. Strax före sin död 1974 sade han en del underligheter om Vietnamkriget och Sydafrika, och jag var ungdomligt snabb med att avfärda honom som mörkerman. På uppslagsverkens bilder ser man den energiske åldringen i fluga, den bild jag själv minns från sjuttiotalets medier.
    Men den Pethrus man möter i Pethrus egna självbiografiska böcker är en sammansatt person med rötterna i industriproletariat och fattig landsbygd, en ung man med drömmar om att skriva den stora arbetarromanen och med ett mycket starkt jämlikhetspatos.

Recension av Ola Larsmo.

Om boken "Lewis brev", i urval av Joel Halldorf.

Dagens Nyheter, 6 augusti 2007.

Victoria Benedictsson lever i London

Det är en alldeles underbar föreställning som National Theatre i London har gjort av Victoria Benedictssons ”Den bergtagna”. Uppsättningen har rönt stor uppmärksamhet i England. [...]
  ”Den bergtagna” blev aldrig fullbordad och det finns en närhet till Victoria Benedictssons öde som ger en skälvning åt pjäsen. Men framför allt ser man i London hur universell den är. Dramat börjar i Paris med det första mötet mellan den oerfarna svenskan Louise Strandberg och den berömde franske skulptören Gustave Alland.

Recension av Birgitta Holm.

Dagens Nyheter, 7 augusti 2007.

Utblick:

Woody Allen on Ingmar Bergman

He and I had dinner in his New York hotel suite; it was a great treat for me. I was nervous, I really didn't want to go. But he was not at all what you might expect: the formidable, dark, brooding genius. He was a regular guy. [...]
   Later, he'd speak to me by phone from his oddball little island [Faro, where Bergman lived his last 40 years]. He confided about his irrational dreams: for instance, that he would show up on the set and not know where to put the camera and be completely panic-stricken. He'd have to wake up and tell himself that he is an experienced, respected director and he certainly does know where to put the camera. But that anxiety was with him long after he had created 15, 20 masterpieces.

Intervjuartikel av Richard Corliss.

Time, 1 augusti 2007.

Pinsamt kvar i 80-talet

Varje år läser jag arrangörernas ord om hur Pride handlar om identitet och djup. Och vad den ens skulle ha med musik att göra har jag ingen aning om. Det är 80-talsmaskerad med Lill-Marit och Anki Bagger, det är schlagerafton med Kikki Danielsson, det är ironiska dansband, lika ironisk linedance, spelmanstämma med Åsa Jinder och så – kors i taket! – BWO och RuPaul
  Det har inte hänt någonting sedan Village People.
  Det ska för evigt vara 1986.
  Som betraktare är skillnaden mellan Pride och Uriah Heep och Saxon på Sweden Rock Festival helt obefintlig, förutom att Sweden tar sin publiks behov på betydligt större allvar.
  Pride-festivalen är ett status quo som inte vill röra sig framåt en millimeter.

Krönika av Andres Lokko.

Svenska Dagbladet, 3 augusti 2007.

Fragmentets och ögonblickets mästare

Få konstnärer i modern tid har så aktivt påverkat receptionen av sitt verk som Ingmar Bergman. Han var inte sällan sin egen uttolkare, ibland på oanade sätt, som i de oförsonliga avrättningarna han utförde av sig själv under författarpseudonymen Ernest Riffe i tidskriften Chaplin 1961. Liksom personerna i hans filmer återkommande ser sig själva i speglar och formulerar sina egna domar ville Bergman vara sin egen hårdaste kritiker; artiklarna förebådar hans ofta chockerande uppriktighet i senare intervjuer, liksom i de självbiografiska böckerna ”Laterna magica” (1987) och ”Bilder” (1990). Bergman ville ständigt vara steget före; genom sin frispråkighet och brutala formuleringskonst överlistade han gång på gång sina kritiker.

Artikel av Carl-Johan Malmberg.

Anm. I den tryckta tidningen var detta en understreckare den 31/7.

Svenska Dagbladet, 30 juli 2007.

Magikern som trollband hela världen

Men hur ”svensk” nu Bergman än uppfattats hör han till syvende och sist till världskulturen, och även här äger hans namn, ungefär som en ”Ibsen” eller en ”Picasso”, klangen av signal- eller kodord med hemortsrätt i en geografi av mer gränslös sort. Han hör kort sagt och med alla mått mätt till filmens största. Han är upphovsman till ett flertal av mediets absoluta klassiker. Eller, som tidskriften Time uttryckte det så sent som 2005, när hans sista film ”Saraband” visades i USA: ”Ingmar Bergman used to be called the greatest filmmaker ever – and damn it, he still is!” [...]
  Sammantaget bildar filmer som dessa ett slags fiktivt universum eller kanske hellre en kontinent med sina alldeles egna, omedelbart igenkännbara landskap, topografiska kännemärken, skymningar, dagrar och ljus.

Artikel av Maaret Koskinen.

Dagens Nyheter, 31 juli 2007.

Han ville krossa det skändliga elfenbenstornet

Att Lars Forssell, denna upptågens och maskspelens, kärlekens och den frustande livslustens diktare, även skulle skriva en av svensk poesis märkligaste diktböcker om döden, ”Sånger” (1986), är inte att förvånas över. I allt han skrivit finns både suget in mot den kalla skuggans tystnad och lyckan att slippa undan: ut i ljuset igen, ut till människorna och musiken, ut till samtalen och motsättningarna, ut till skogarnas lövriken och storstädernas larm.
  Lars Forssell hade en unik förmåga att i det djupaste mörker finna lätta stjärngnistor och flyktiga irrbloss och att ur den alldagligaste lätthet vaska materia av stort allvar, skälvande av energi och lust.
  Han kallade tidigt dikten för en skådespelare med ”ansiktet maskerat till ärlighet” och såg narrkåpan som ett hederstecken. I en uppsats från 1948 sade han sig tillhöra ”en generation som vaknade till medvetande först i världskrigets slutfas, i den ångestfyllda tystnaden efteråt”.

Understreckare av Niklas Rådström.

Svenska Dagbladet, 27 juli 2007.

Att vidröras

Vi möttes först i 50-talets Lund där hängivelsen ofta var mera sällsynt än hos Forssell och ironin kyligare. Hos Lars Forssell sov hängivelsen och ironin ofta i samma säng, var v a k n a i samma säng. [...]
   Lars Forssell var skald. Han var dramatiker. Han var journalist. Det var högtidsstunder när han – från Wivalliusgatan där han, både Wivallius och sig själv till heder, bodde – kom upp på Expressens kulturredaktion med ett manus. Det var den tid när det ännu var möjligt att genast gå till kassan och hämta honorar; var behovet akut kom Lars gärna med en artikel på morgonen, en vid lunchdags och en på eftermiddagen.
   I boken Nedslag har han i dedikationen ritat en teckning: ”Narren som tillhörde sina bjällror”. Var journalistiken bjällrorna? I en mening säkert. Han gillade att bjällra åt makten, politikens, affärslivets, också konstlivets. Det fanns, när man ser det på avstånd, inte mycket av tillfällighet i detta bjällerspel.

Artikel av Bo Strömstedt.

Expressen, 27 juli 2007.

Samlarnas sanslösa skivbolag

Tysk schlager, calypso från Trinidad och två hundra versioner av ”Lili Marleen”. Tjocka cd-boxar är det tyska skivbolaget Bear Familys signum. DN hälsar på hos Richard Weize och Hermann Knülle som gör allt för att sprida musiken de älskar.
  Musiken har följt Richard Weize genom alla år. Han har skrivit om musik, arrangerat konserter och äger nu ett skivbolag vars like sannolikt inte finns någonstans – allt för att sprida den musik han älskar. En skivaffär har han dock aldrig längtat efter.
  – Aldrig! Skulle aldrig stå ut med att ha en massa idioter som sprang omkring i butiken och snackade skit hela dagarna bara för att slå ihjäl tid, säger 62-åringen.
  Ögonen ser vassa ut bakom de små runda glasögonen. Det grå håret ligger stramt utmed hjässan och blir till en lång hästsvans.

Artikel av Jan Lewenhagen.

Dagens Nyheter, 27 juli 2007.

Kan ni inte bara berätta vad det är som händer?

Målaren ifråga var Jackie Arklöv – dömd krigsförbrytare, torterare, mördare, bankrånare och tidigare nazist och legoknekt. [...]
  Men, för kommunalrådet var det alltså ”positiva tankar” som gällde; han var snarast glatt överraskad, för han visste inte ”att han kunde måla”. [...]
  I värmländska Tällerud hölls vernissage den 21 juli. [...]
  Men här blev reaktionen motsatt den i Storuman. Redan innan utställningen öppnade togs teckningarna ner, efter att den ansvariga kontaktat både myndigheter och privatpersoner för att få veta om bilderna kunde uppfattas som ”kränkande”.
  Man undrar förstås vem som kan framkalla en reaktion som inte ens en dömd krigsförbrytare och polismördare förmår

Ledarartikel av Per Gudmundson.

Svenska Dagbladet, 27 juli 2007.

400 år, men för ung för att dö

I år sägs operakonsten fylla fyrahundra år. Eller mer exakt, det vi firar är att hertigen av Gonzaga i sitt palats i Mantua den 24 februari 1607 lät framföra Claudio Monteverdis nyskrivna ”favola in musica” L’Orfeo. Det är alldeles rimligt att fira den händelsen, men att förse operakonsten med ett bestämt födelsedatum är ganska tvivelaktigt. Operans födelse är snarare ett work in progress, och vi föreställer oss knappast heller att den västerländska litteraturen plötsligt uppstod en dag, när Homeros reste sig upp och skanderade den första hexametern i Iliaden.
   Opera är en kombination av alla andra konstgenrer, samtidigt som det är en självständig konstart, och något så intrikat föds inte på en gång. Det krävdes en mängd samverkande, disparata faktorer för att vi skulle få den speciella västerländska form av musikdrama som kallas opera.

Artikel av Lennart Bromander.

Aftonbladet, 26 juli 2007.

Här finns inget varaktigt och allmängiltigt

Spengler verkade som filosof och bemöttes kanske just därför med frän kritik från etablerade historiker för sitt nästintill mystiska och måhända flummiga sätt att skildra världshistorien.
  Han kritiserade å sin sida historikerna för att de inte ”på allvar studerade övriga civilisationer”, undgick att se parallellerna och det återkommande cykliska och i stället fokuserade alltför mycket på nutiden och det egenupplevda.
  Spengler menade nämligen att det traditionella linjära sättet att se på historien åskådliggör den västerländska egoismen; som vore den västerländska människan ett praktexemplar av all tidigare mänsklig verkan, som om nuläget vore det bästa möjliga.

Essä av Mattias Indy Pettersson.

Kulturen, 27 juli 2007.

Naken version av familjen Simpson

Det har talats om en långfilms-version av The Simpsons i snart femton års tid. Länge cirkulerade det ett rykte att filmen inte skulle vara animerad och att Macaulay Culkin skulle spela Bart. Men inte förrän någon gång under 2003 inleddes arbetet med filmen – som alltså fortfarande är animerad – på allvar.
  – Och den blev på allvar klar förra fredagen, berättar Al Jean.
  – Det är faktiskt inget vi hittat på bara för att den inte ska finnas på internet innan premiären.
  –När vi hade sett den färdiga versionen insåg vi alla att den inte var tillräckligt gul i tonen så de fick göra om den en gång till. Det är därför vi bara kunde visa de första tio minuterna i dag, säger Matt Groening.

Artikel av Andres Lokko.

Svenska Dagbladet, 23 juli 2007.

Indisk spaning för svenska deckare

Deckarförfattaren Kjell Eriksson landar i Bangalore en solklar indisk vinterdag. Monsunen är över sedan länge.
  Inom en vecka börjar det att ösregna. Och det bara regnar och regnar.
  Det är antagligen inte Kjells karma, men på något vis speglar vädret den frustration han inom kort känner när dagarna går och han inte får grepp om miljön. Han behöver någonting till sin deckare, men vet ännu inte riktigt vad. Kan inte sätta fingret på det. Det är inte ens hans första besök i Indien. Men å andra sidan är Indien – som den indiske författaren Ram Guha brukar säga – ”det mest enerverande, men alltid mest engagerande, landet på denna planet”. Och i begynnelsen kanske oftast mer enerverande än engagerande.

Artikel av Zac O’Yeah.

Dagens Nyheter, 25 juli 2007.

Vänskapens ovillkorliga öppenhet

Äkta vänskap och kärlek bygger inte på krav eller preferens, är varken resultatet av val eller tacksamhet. De präglas i stället av ett slags allomfattande öppenhet. Denna provokation framkastas i en ny avhandling som är lika irriterande som fascinerande. [...]
  Själv vill han inte definiera vänskapen men han karakteriserar den, ringar in den, sjunger dess höga visa på ett sätt som ofta klingar bibliskt, vilket han för övrigt ingalunda förnekar själv. Han är inte heller intresserad av att skilja mellan vänskap och kärlek. I båda är de enda frågor som gäller: ”Vem är jag? Vem är du? Vem är vi för varandra?” I båda förlorar skillnaden mellan mitt och ditt all mening.

Understreckare av Merete Mazzarella.

Om Joel Backströms avhandling ”The Fear of Openness: An Essay on Friendship and the Roots of Morality”.

Svenska Dagbladet, 21 juli 2007.

Vad gör Potter med våra själar?

Tänk dig att dina åsikter, lagom dolda bakom en medryckande berättelse, kunde säljas till 250 miljoner måttligt textkritiska unga människor i hela världen – och att ytterligare ett antal miljoner människor sedan ser filmversionen på bio, dvd och tv.
  Och att de dessutom betalar för denna chans att bli indoktrinerade.
  En Saurons eller Voldemorts våta dröm?
  Visst – och precis det som skett med böckerna och filmerna om Harry Potter.
  Men vilka idéer är det som saluförs och hur det går till? Det är utgångspunkten för antologin Harry Potter and international relations.
  Det är ett dussin forskare som ägnar sig åt Potter och det blir en del självklarheter och mindre glasklara kopplingar [...].

Artikel av Petter Larsson.

Aftonbladet, 22 juli 2007.

Unga väljer bort tystnaden

Josefine Eriksson, 17, lyssnar nästan alltid på musik. [...] Musiken fungerar på olika sätt i olika situationer. På morgonen lyssnar hon för att piggna till, när hon ska somna för att stoppa alla tankar som snurrar och på tåget för att skärma av ljuden runt omkring.
  –Det är irriterande när det är mycket folk på tåget. Ibland är det ett helt dagis som låter eller en bebis som skriker. Barnskrik är det värsta jag vet. Då är det skönt att lyssna på musik istället. Jag orkar inte höra allt tjatter.
  Åker hon med någon kompis brukar hon bara ha ena hörluren i örat för att kunna prata.
  –Fast jag tycker att det är svårt att både prata och lyssna på musik. Och har den andra också en lur i undrar jag om den personen egentligen hör vad jag säger.
  I skolan har alla någon form av musikspelare och det är okej att lyssna på musik om man har eget arbete eller medielektioner framför datorn.

Artikel på Idagsidan av Mia Sjöström.

Svenska Dagbladet, 16 juli 2007.

Majoriteter rädda för minoritetsmakt

De snillrika kommunikationsnät som vårt globala samhälle erbjuder innebär också nya sätt för olika minoriteter att bilda globala formationer. I en nyutkommen studie belyser Arjun Appadurai de nationella majoriteternas rädsla för de fåtaliga och dess fasansfulla effekter.[...]
  Man kan dock tänka sig förklaringar som strävar efter att ge ett mer generellt och grundläggande svar på frågan varför en majoritetsbefolkning (eller delar av den) uppvisar en så påtaglig rädsla för ”de fåtaliga”. Författaren och Nobelpristagaren Elias Canetti som skrivit insiktsfullt om massans psykologi i boken ”Massa och makt” menar att ett av de mest påfallande dragen i massans liv är en känsla av att vara förföljd, förorättad och sårbar.

Understreckare av Hans Ingvar Roth.

Svenska Dagbladet, 17 juli 2007.

Eastwood följer en ärorik tradition

Clint Eastwoods följeslagarfilmer, Flags of our Fathers och Letters from Iwo Jima, finns nu tillgängliga på den svenska marknaden. De berättar om samma händelse, om försvaret och erövringen av den japanska ön Iwo Jima i februari–mars 1945, sedd från den amerikanska respektive den japanska sidan. Letters... är på japanska, med japanska skådespelare och med stor medkänsla för de japanska militärernas bevekelsegrunder och soldaternas umbäranden.
  Med Letters ... fullföljer Eastwood en klassisk västerländsk kulturell och politisk tradition – förmågan att se en händelse som på ett väsentligt sätt berör ens egen kulturkrets, ens eget land, från ”den andres” perspektiv.

Kolumn av Thomas Gür.

Svenska Dagbladet, 14 juli 2007.

En älskad tortyrkammare och biktstol

I en avhandling om hissens historia tar Andreas Bernard ett helhetsgrepp på detta slutna rum – alltifrån dess förekomst i litteratur och filmer till dess avhierarkiserande effekt. Resultatet vittnar om hissens starka påverkan på människan i moderniteten.
  En av de mer minnesvärda hiss episoderna i filmhistorien är den när Gunnar Björnstrands och Eva Dahlbecks grälande äkta par i Ingmar Bergmans relationsdrama ”Kvinnors väntan” (1952) fastnar i bostadshusets hiss efter en festlig afton. Haveriet varar fram till småtimmarna, och när maskineriet väl fungerar igen och det trötta paret äntligen kommer upp till sin våning, har även relationen genomgått en välbehövlig rundsmörjning och rentav resulterat i en förbluffande nytändning.

Understreckare av Martin Lagerholm.

Svenska Dagbladet, 15 juli 2007.

Oförlåtlig, oöverträffad

Det är nu mer än 60 år sedan det första Övralidspriset delades ut. När man läser några av de tal som hållits på denna plats till Heidenstams minne, är det lätt att få för sig att man deltar i en årligen återkommande räddningsexpedition. Varje sommar far en författare till Mårbacka för att hylla Selma Lagerlöf, medan en annan skribent far till Övralid för att rehabilitera Verner von Heidenstam.
  Som pristagare hamnar man i en balansgång mellan uppriktighet och hänsyn. Eller som Bengt Holmqvist sade i sitt tal 1990: ”Heidenstam förblir oförlåtlig i alla väder. Fröding är, hur han än stökar till s ig, en gripande och älskvärd gestalt. Strindberg är så överväldigande att eftervärlden överser med precis vad som helst som det kunde falla honom in att företa sig. Men allt vad Heidenstam gör eller underlåter, kan användas mot honom, och används utan förbarmande.”

Essä av PC Jersild.

Dagens Nyheter, 10 juli 2007.

Naturens död

Klimatkrisen kommer att bli dödsstöten för hela den gamla gränsdragningen mellan kultur och natur, den bittra striden om vilken sida av gränsen som avgör våra liv och själva den grundläggande föreställningen att det finns ett motsatsförhållande mellan kultur och natur. Klimatkrisen innebär inte att naturen slår tillbaka. Istället är den en bumerang; en politisk och ekonomisk kultur som vänder och slår mot sig själv.
   Naturen finns inte längre kvar utanför de politiska systemen. Istället håller nu hela biosfären på att tränga sig in i politiken, och har därmed upphört att vara natur.
   Globaliseringen och ekologin har avskaffat landet utanför – den kontinent där bland annat naturen länge ansågs vila: lockande och skrämmande. Allt är nu inneslutet i samma stora rum. Även blåbärsskogen.

Artikel av Per Wirtén.

Expressen, 12 juli 2007.

Sverige som kolonialmakt

Svenskarnas förhållande till indianerna i Delaware framstår som sympatiskt i jämförelse med hur samerna i Norrland behandlades. Skälet är enkelt. Indianerna var fler, och mäktigare, än de nya invandrarna.
  År 1696 utkom Luthers lilla katekes på lenapeindianernas språk. Det var andra gången en skrift publicerades på ett indianspråk – år 1663 hade Nya testamentet översatts för algonkinindianerna. Katekesens översättare var den svenske prästen Johannes Campanius. Med dess hjälp skulle indianerna i den forna svenska kolonin Nya Sverige omvändas till kristendomen.

Essä av Ann-Sofie Ohlander.

Dagens Nyheter, 6 juli 2007.

Rocken räddar världen

En av de allra vanligaste frågorna jag får som rockjournalist är hur man stoppar växthuseffekten. Man stoppar den givetvis med rock. Och allra helst i form av en gigantisk gala på valfri fotbollsarena, förutsatt att de har gratis parkering.
  Det är ju ett välkänt faktum att rock alltid har varit det absolut effektivaste botemedlet för precis allt som någonsin drabbat mänskligheten. Genom århundraden har rocken på egen hand utrotat alla former av apartheid, aids, barnarbete och världssvält.
  Ändå är det många cyniker som har tvivlat på hur rocken nu ska lyckas rädda hela vår planet från dess oundvikliga undergång.

Krönika av Andres Lokko.

Svenska Dagbladet, 6 juli 2007.

Hon sexchockade Sverige

När lagen om två veckors semester infördes 1938 talades allvarsord i radion: ni skall utnyttja dessa fria dagar till bildande och själsdanande verksamheter, att slöa bort tiden vore helt förkastligt, närmast skamligt. Och på en gammal skivinspelning jag har från 1940 ryter en herre med gediget magstöd ”Hallå! Hallå! Det är etablissemanget som talar!” Etablissemanget i fråga är en folkpark. Efter denna verbala inledningsfanfar följer en åthutning till närvarande ungdom: ha gärna roligt, men ägna sig icke åt otuktiga nöjen.
   Dessa tidsbilder, vars innebörd är att folk måste uppfostras, kommer för mig när jag läser Sofia Seifarths avhandling Råd i radion, som handlar om radions rådgivande brevlådor från 1939 till 1968.

Artikel av Gunder Andersson.

Aftonbladet, 6 juli 2007.

Hiphoppens spegelrum

”Det var som eldar som flammade upp parallellt på olika håll i New York och plötsligt var hela staden övertänd. Hiphoppen var överallt”, säger Charlie Ahearn som för 25 år sedan gjorde den första och mest klassiska filmen om hiphopkulturen, ”Wild style”. Nu kommer boken om filmens tillkomst.
  Röd hatt, grått hår och solglasögon. Med framåtlutad inlevelse växlar Charlie Ahearn mellan insnöade spår, långa utläggningar, minnen och analyser av tiden för hiphoppens födelse, förevigad genom ”Wild style”. Hans amatörfilm från 1982 dokumenterade hiphoppens första stapplande underjordiska steg som musikgenre och konstform.

Artikel av Fredrik Dahlström.

Dagens Nyheter, 6 juli 2007.

Konstens pilgrimer vallfärdar till utställning i Münster

Var tionde sommar sedan 1977 förvandlas Münster till Europas största friluftsutställning. Nu har kända skulptörer för fjärde gången intagit den tyska småstaden. Birgitta Rubin lockas till en fejkad utgrävning, ner i en offentlig toalett och under en bro med operasång.
  Det började med en folkstorm. De goda borgarna i Münster rasade mot en abstrakt, rörlig skulptur, som 1973 skänktes till den konservativa, katolska småstaden i nordvästra Tyskland. En intendent på Westfälisches Landesmuseum bestämde sig för att bemöta den hätska opinionen och tog kontakt med museimannen Kasper König, med rötter i Münster.

Artikel av Birgitta Rubin.

Dagens Nyheter, 4 juli 2007.

Vad är det jag håller på med?

”Kacka inte i eget bo”, säger en kollega. Men nu gör jag det. Musikkritik, inklusive min egen, är en tveksam form av åsiktsjournalistik.[...]
  Ta recensionen av en konsert, för vem skriver man? De som missade konserten? Artisten? De som var där? Det unika med musikkritiken är att den beskriver ett konstverk som dör nästan i samma stund som det föds. Recensionen tryckt i tidningen har lämnat musiken för länge sedan. Kvar blir själva bekräftelsen. Lyssnade jag rätt? Spelade pianisten efter noterna? Höll Carolas stämband? Uppstod någon publikkontakt? Kändes det äkta?
  Musikkritikern, den sista skräcködlan, passar rätt illa in i mediernas formattänkande.

Artikel av Mikael Strömberg.

Aftonbladet, 5 juli 2007.

Drömkryssningen

Det var mycket nära att Göta kanalprojektet aldrig slutförts. Kostnaderna och tiden skenade iväg. I dag är den jubilerande kanalen en av landets stora turistattraktioner med tre miljoner besökare, utsedd till både ”Årtusendets svenska byggnadsverk” och främst av ”Sveriges sju underverk”.
   Servetterna är vikta och en trerättersmåltid väntar passagerarna i matsalen på M/S Dianas mellandäck. Gonggongen ljuder, laxtartaren bärs fram.
  – Det här har jag drömt om hela livet. Att få åka sakta genom landet utan stress och bara njuta av naturupplevelser. Det är den totala avkopplingen, säger Raija Rydström från Skåne.
  Med sin man Anders reser hon med ett av kanalens tre klassiska kryssningsfartyg. Först nu har de tid, när hon gått i pension från banken och han trappat ned.

Reportage av Annika Engström.

Svenska Dagbladet/Resor, 1 juli 2007.

Utblick:

Our Biotech Future

Will the domestication of high technology, which we have seen marching from triumph to triumph with the advent of personal computers and GPS receivers and digital cameras, soon be extended from physical technology to biotechnology? I believe that the answer to this question is yes. Here I am bold enough to make a definite prediction. I predict that the domestication of biotechnology will dominate our lives during the next fifty years at least as much as the domestication of computers has dominated our lives during the previous fifty years.[...]
  I see a close analogy between John von Neumann's blinkered vision of computers as large centralized facilities and the public perception of genetic engineering today as an activity of large pharmaceutical and agribusiness corporations such as Monsanto.

Essä av Freeman Dyson.

New York Review of Books, nr 12, juli 2007.

Ett kulturliv som fungerar som en armé

Uppenbarligen är det ingen större skillnad på hur makt utövas inom olika samhällsområden. ”Ny kapitalism” eller ”ny politik”, konsult-torpedernas förödelse blir likartad. Många politiker drömmer om ett kulturliv som fungerar som en armé, där disciplin är den mest eftertraktade talangen. [...]
  Risken för personalflykt är alltid stor vid omorganisationer. Ett kulturhus som avskedar en respekterad och av personalen omtyckt chef riskerar att drabbas av kulturarbetarflykt. Kultur och sjukvård har en del gemensamt: detta är två av de få områden där politiker fortfarande har makt. De ska fatta beslut, men de kan inte överblicka eller begripa vad som sker i verksamheten. De när fåfänga drömmar om att utöva kontroll, om inte över verksamheten så över kritiken av den.

Krönika av Åsa Moberg.

Helsingborgs Dagblad, 28 juni 2007.

En filmresa i Bergmans karga terräng

Under nästan tre timmar på Fårös smala vägar får vi veta att Bergman alltid körde bil mitt i vägen, att Tarkovskij inte fick komma till Fårö av säkerhetspolitiska skäl (ön var militärt område) och att sprängmedel var ett viktigt inslag i inspelningen av Skammen.
  – Napalm tyckte vi mycket om. Här stod Bergman och skrek ”mera napalm, mera napalm!”, säger guiden och filmarbetaren Katinka Faragó när vi stannar till vid Bondans gård på norra Fårö.
  Skammen spelades in 1967 och utspelar sig under brinnande krig, med Liv Ullman och Max von Sydow i konfliktens centrum. Den är en av fem långfilmer som Bergman spelade in på Fårö, och utgör navet i Bergmansafarin. Mellan stoppen visas klipp från filmen på bussens två tv-monitorer.

Artikel av Karin Svensson.

Svenska Dagbladet, 29 juni 2007.

Tidens Gud heter Fasa

Det är svårt att tänka sig en modernitetsteoretiker som är lika upptagen av sin samtid som Bauman. Vem annars skulle ha denna märkvärdiga förmåga att sätta fingret på vår tids mest angelägna frågor? Det skulle i så fall vara Jürgen Habermas.
  Men inte ens Habermas har Baumans engagemang. Om Habermas numera är en institution, monumental och statsmannalik, talar Bauman fortfarande bara utifrån sig själv. Och detta baumanska själv drivs av en nästan barnslig vilja att förstå. Kan man föreställa sig hur Habermas slår sig ned framför teven och tittar på sjätte omgången av reality-programmet ”Big Brother”?

Recension av Sara Danius.

Recension av Zygmunt Baumans "Flytande rädsla".

Dagens Nyheter, 27 juni 2007.

Kulturens vagga vilar på vatten

Om Staffan Michelsons bok ”Vatten” kommit ut för tio år sedan hade den lätt kunnat glida förbi som ännu en trevlig kulturhistorisk bok, om också med en något kuriös inriktning. Författaren, miljöjurist med djupt intresse för klassisk kultur, har här förenat sitt livs två stora ämnen genom att undersöka just vattnet som tema i antikens kultur och lagstiftning.
  Kultur – och juridik?
  Till en början känns greppet väl pedagogiskt. Antikens filosofer i repris. Allt flyter och man kan inte stiga ner i en flod två gånger. Vattennymfer och vattengudar. [...]
  Men långsamt djupnar bilden, och den ter sig förbluffande aktuell.
  

Recension av Lars Linder.

Recension av Staffan Michelsons bok ”Vatten”.

Dagens Nyheter, 28 juni 2007.

400 år av svindlande tankeflykter

Det var kring de dåraktiga tonåren på sextiotalet som jag för första gången läste en bok med valda essayer av franske Montaigne. I turkisk översättning. [...] Sedan dess har Montaignes essayer haft en central närvaro i min läsning; en helgedom som jag alltid återvänder till för att återupptäcka dem i ett nytt ljus, nu senast under den gångna våren.
  Montaigne var ännu inte fyllda 38 år när han år 1570 lämnade sin domartjänst och drog sig tillbaka till sitt gods i Bordeaux.
  När man inbillar sig ha fast mark under fötterna rör sig texten likt kvicksand och tvingar läsaren att ge upp tanken på stabila strukturer och hanterbara mönster. Hos Montaigne gungar allt. Ständigt. ”Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.”

Artikel av Refik Sener.

Helsingborgs Dagblad, 25 juni 2007.

Jaget – en loop i det mänskliga systemet?

Den Hofstadter som möter oss i ”I am a Strange Loop” är mycket öppnare och mer personlig än den författare som skrev ”Gödel, Escher, Bach”. I den nya boken berättar Hofstadter om hur han började studera jaget och medvetandet efter det att hans syster diagnostiserats med en utvecklingsstörning som gjorde det svårt eller omöjligt för henne att konstruera ett eget ”jag”, att förstå, att kommunicera som alla andra. [...] Att jaget kunde vara något så fysiskt baserat, så skört och svagt, förföljde honom som en kuslig oro och han leddes att studera kognition och medvetandefilosofi efter sina matematikstudier.

Understreckare av Nicklas Lundblad.

Recension av Douglas Hofstadters bok ”I am a Strange Loop”.

Svenska Dagbladet, 27 juni 2007.

Låt döden vänta

En dag till, en timme, om så bara en minut. Vad är människan beredd att göra när det verkligen gäller? För att få vara kvar ännu en tid bland grönskan, gruset, avgaserna, asfalten? Nästan vad som helst.
  Høegs life extension-berättelse kommer för mig när jag läser forskaren Janicke Anderssons ”Konsten att leva länge”. Inför sin avhandling som nu blivit bok har hon närläst den på ytan kuriösa genren ”handböcker i hur man förlänger sitt liv”. Ofta moraliskt fostrande böcker från 1700-talet och framåt som propagerar för att människor bör se till att leva så länge som möjligt. Och dessutom erbjuder lösningar till alla dem som vill göra det.

Essä av Pontus Dahlman.

Dagens Nyheter, 20 juni 2007.

Våld och paranoia

Rysk politik gör de flesta svenskar matta. Det finns så många undertexter; så mycket utspel och komplexa geopolitiska samband. I Sverige har sanningen en sorts absolut konsistens. [...]
   Vad som är ”sant” är dock svårt att veta. Stalin slutade nämligen aldrig att revidera historien till sin fördel. Under sina revolutionära ungdomsår levde han under jorden med mer än fyrtio olika pseudonymer, och minst lika många kvinnor. Senare beslagtog han kärleksbrev, avrättade släktingar och retuscherade koppärr.

Av Hedvig Lohm.

Recension av Simon Sebag Montefiores bok "Young Stalin".

Sydsvenskan, 24 juni 2007.

Allmänna bibliotek – en borgerlig idé

Biblioteket skall vara öppet för alla. Lånen skall vara gratis. Staten skall garantera att det i varje stad finns ett välutrustat bibliotek, men biblioteken skall inte styras av vare sig politiken, marknaden eller religiösa samfund. I stället skall där finnas sakkunniga som representerar olika smakinriktningar och kunskapsområden.
  Låter detta som kulturpolitik från 2000-talet, brett parlamentariskt förankrad hitom gränsen mot nyliberalt marknadstänkande? Det är det inte. Det är en kort sammanfattning av ett litet häfte från 1909 med titeln ”Biblioteket – en ljushärd”. Författaren heter Valfrid Palmgren och var mycket borgerlig och kulturkonservativ.

Debattartikel av Ingrid Elam.

Dagens Nyheter, 21 juni 2007.

Ur vämjelse kommer skönheten

I dag fyller den diktsamling som mest av alla påverkat 1900-talsmodernismen 150 år. Men det var först för 67 år sedan som Charles Baudelaires ”Ondskans blommor”, som respektlöst rör sig mellan det innerliga och banala, friades från anklagelser om obsceniteter.
  I slutet av 1940-talet frikändes till sist i fransk domstol en av de diktsamlingar som väl mer än de flesta i grunden har förändrat den poetiska världen: Charles Baudelaires ”Les Fleurs du mal”, ”Ondskans blommor”, som i år firar 150-årsjubileum. Frankrike tvingades alltså att i närmare ett sekel vänta på att få domen upphävd och på att verket skulle kunna utges i sin ocensurerade helhet.

Understreckare av Magnus Röhl.

Svenska Dagbladet, 21 juni 2007.

”Jag skrev brunvänster ...”

– Jag tillhör inte dem som värderar en författare efter vilket förlag hon kommer ut på. Jag struntar i sånt. Så länge förlaget håller sig till demokratiska idéer och så länge det inte publicerar anstötliga saker, så spelar det ingen roll för mig. Timbro gav ut en samling med mina reportage som tidigare stått i bland annat DN och Moderna tider. Något år tidigare gav det socialdemokratiska Brevskolan ut en liten bok som hette Arbete före kapital som jag skrev med Erwin Bischofberger. Som är jesuitprofessor. Analyse that! Jag är så innerligt trött på etiketteringar, som vår offentlighet är så upptagen med. För mig finns inte höger eller vänster i första hand. Det finns formaterade sinnen, och så finns det öppna sinnen.

Artikel av Gustaf Andersson.

Intervju med författaren och journalisten Maciej Zaremba.

Tidningen Kulturen, 20 juni 2007.

Patti Smith tar alltid ställning

Nya albumet ”Twelve” är en räcka coverlåtar hämtade från Neil Young, Rolling Stones, Nirvana, The Doors, Stevie Wonder och Tears for Fears(!). Hon medger att det är ett ovanligt grepp i en bransch där alla vill framstå som originella och original.
  – Men en del av glädjen i livet för mig är att ha lärare; människor och verk som inspirerat mig. Att få se Michelangelos skulptur ”The dying slave” och Picassos ”Guernica”-målning eller lyssna på en Jimi Hendrix-platta, sådant människor skapat. Katedralerna! Arkitekturen! Allt det positiva vi åstadkommit - vid sidan av allt det negativa. Jag vill hylla. Allen Ginsberg var en nära vän till mig och han var väldigt öppen med hur starkt William Blake och Walt Whitman påverkat honom. Människor som har självförtroende är inte rädda för att prisa sina lärare, påpekar hon.

Intervjuartikel av Georg Cederskog.

Dagens Nyheter, 20 juni 2007.

Torgny Segerstedt lät sig inte tystas

Publicisten Torgny Segerstedt stred för sin övertygelse. Han trodde på demokrati och liberalism och hans penna var som vassast när objekt var Herr Hitler, nazimen och omvärldens följsamhet. I detta utdrag ur Kenne Fants kommande biografi ”Torgny Segerstedt” skildras när Segerstedt på grund av sina skriverier kallas till kung Gustaf V. [...] Efter den nedgörande kritiken av överbefälhavare Thörnell hade Torgny själv hamnat i blåsväder. Han tog dock inte kritiken så hårt: han medgav visserligen att det inte var så behagligt att bli utsatt för den kampanj som dumheten och småsinnet sätter i gång när de störs i sin lugna bekvämlighet. Men, menade han, vem har sagt att de som anförtrotts viktiga förtroendeposter har fått dem för att ha det bekvämt?

Av Kenne Fant.

Ur Fants kommande Segerstedtbiografi.

Svenska Dagbladet, 17 juni 2007.

Film är hans liv

Bengt Forslund får obehagskänslor av att behöva bli fotograferad mitt på Mariatorget. Han söker inte uppmärksamhet, vill inte vara någon kändis. Känd är han dock bland alla som arbetar med film i Sverige, och en bit bortom landets gränser. Känd som producenten med stort P, som dessutom kan skriva.
  I fönsternischen i den lilla lägenheten på Hornsgatspuckeln hänger en teckning. Den föreställer Victor Sjöström och är ritad av DN-suveränen Birger Lundquist. Bengt Forslund visar stolt upp sitt fynd. Ingmar (Bergman) är mycket avundsjuk på det där porträttet, säger han.[...]
  1980 disputerade han på en doktorsavhandling som just handlade om Victor Sjöström.
  Forslund hade då lämnat SF och blivit filmkonsulent på Filminstitutet på Gärdet.

Artikel på familjesidan av Rolf Broberg.

Dagens Nyheter, 18 juni 2007.

Elizabeth tronar i televisionen

Den fascinerande drottning Elizabeth I (1533–1603) förekommer flitigt i tv-produktioner och film. På tisdag är det premiär i SVT 1 för ”Elizabeth 1” från 2005. Helen Mirrens majestätiska tolkning står sig väl mot sina föregångare, konstaterar Erik Hedling som redan nu utnämner serien till sommarens bästa.
   En av världshistoriens mest imposanta kvinnliga härskare torde vara drottning Elizabeth I av England. Åtminstone om man skall tro på de spaltkilometer som skrivits om henne. Eller för den delen lita till de oändliga representationerna i rörliga bilder, allt från Flora Robson och Bette Davis under Hollywoodfilmens guldålder i slutet av1930-talet till Cate Blanchett eller Helen Mirren i modern tid.

Artikel av Erik Hedling.

Sydsvenskan, 15 juni 2007.

”Ny fristående myndighet bör pröva forskningsfusk”

Högskolorna kan inte längre vara högsta instans för prövning av forskningsfusket. Utredningar av forskningsfusk ska kunna överklagas till en fristående ”Oredlighetskommitté”, enligt det förslag som Vetenskapsrådet och Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, i dag överlämnar till regeringen. Kommittén ska bland annat kunna granska anmälningar som högskolan inte utrett och fall där högskolan friat. Högskolornas utredningar ska göras av särskilda nämnder med både juridisk och vetenskaplig expertis. Nämnderna ska arbeta snabbt och utifrån gemensamma kriterier för hela landet. Vem som helst ska kunna anmäla misstänkt forskningsfusk.

Artikel av Gunnel Gustafsson och Göran Bexel.

Dagens Nyheter/Debatt, 15 juni 2007.

Med smak för det vilda

Inger Ingmanson har en bukett med målla, löktrav och lomme i handen när vi träffas i en liten park på Söder i Stockholm. Alla arterna är ätliga vilda växter, hennes specialintresse sedan många år.
  Längs grusgången växer kirskål, ett hatat och svårutrotat ogräs i trädgårdar men också en användbar grönsak i ungt tillstånd, bladen kan smörfräsas eller läggas kokta i gratänger och lådor.
  Här växer också fläderbuskar med vita doftande blomklasar som just slagit ut.
  – Jag blir lyrisk när jag tänker på fläder. Jag hittar nya användningar varje år säger hon: sillinläggningar, gravad lax, sorbet, friterade hela blomklasar.
  Vi har träffats i försommargrönskan för att prata om hennes bok ”Kan man äta sånt?” (Prisma) som i dagarna kommer ut i omarbetat skick[...]

Artikel på matsidan av Berit Lyregård.

Om Inger Ingmansons bok ”Kan man äta sånt?”

Dagens Nyheter, 14 juni 2007.

Mandom, mod och landstingstossor

Micke har varit med om slaget vid Caglavica, som stod den 17 mars 2004. Jag gissar att läsaren inte känner till det. Det gjorde inte jag heller, förrän jag kom till Kosovo. Ganska märkligt, för när man inser vad som stod på spel måste det ha varit Sveriges viktigaste vapeninsats på kanske hundra år. Och desto märkvärdigare, som det utfördes av bagare, snickare och andra frivilliga, för dagen anförda av en officer som inte lydde order.
  Redan det är skäl nog att berätta. Det finns fler: Den dagen led FN:s fredsbevarande styrkor sitt största nederlag sedan Srebrenica. I närvaro av 17.000 Kforsoldater och 4.000 FN-poliser kastade sig albanska ligister över sina minoriteter. 900 människor blev skadade, 19 dog, ett trettiotal kyrkor raserade, 700 hus nedbrända, 4.500 drevs på flykten.

Av Maciej Zaremba.

Sista artikeln i serien från Kosovo (med länkar till de övriga).

Dagens Nyheter, 16 juni 2007.

Ett liv med Tove Jansson

Professorn och DN-recensenten Boel Westin har varit Mumintrollen trogen sedan sexårsåldern. Nu är hon aktuell med biografin ”Tove Jansson – Ord, bild, liv”. ”Är du färdig med Tove Jansson nu?” undrar Lotta Olsson som har träffat henne.
  Det sticker fram en Mumintrollnos vart man än vänder sig hemma hos Boel Westin: kylskåpsmagneter i köket och på väggarna oräkneliga inramade bilder, keramikfigurer på spiselkransen och syntetgosedjur högt uppe på en hylla, en Gafsa i bokhyllan och en Snusmumrik på tekoppen, till och med toalettdörren pryds av en Muminskylt.[...]
  När Boel disputerade på ”Familjen i dalen” var Tove med och höll tal vid disputationsmiddagen; Boel Westin har lärt känna familjen och fick efter Tove Janssons död 2001 som enda forskare helt fri tillgång till alla papper i Helsingfors, till tornrumsateljén och det lilla arkivrummet i en lägenhet nedanför.

Artikel av Lotta Olsson.

Dagens Nyheter, 11 juni 2007.

Strecket skapar en värld

Men vad handlar då denna skrift om, och vad är det som gör den unik bland alla de måleritraktater som författats under det kinesiska måleriets långa historia? Ryckmans menar att Shih-t‘aos framställning i två avseenden representerar ett radikalt nyskapande inom den estetiska litteraturen. Dels placerar den sig på en nästan uteslutande filosofisk nivå, dels formar sig hela resonemanget till ett tätt sammanhållet syntetiskt system.
  Shih-t’ao upprättar sitt tänkande bortom enskilda skolor och verk, hans ämne är inte skilda målare och målningar, utan Målaren och Måleriet, eller snarare måleriets Handling. Och hela denna reflektion är strukturerad som ett sammanhängande system där själva hörnstenen utgörs av ”det unika penseldraget”[...]

Recension av John Sundkvist.

Om Shih-T’aos "Några klargörande kommentarer kring konsten att måla".

Svenska Dagbladet, 11 juni 2007.

Utblick:

Robot Scans Ancient Manuscript in 3-D

After a thousand years stuck on a dusty library shelf, the oldest copy of Homer's Iliad is about to go into digital circulation.
  A team of scholars traveled to a medieval library in Venice to create an ultra-precise 3-D copy of the ancient manuscript – complete with every wrinkle, rip and imperfection – using a laser scanner mounted on a robot arm.
  A high-resolution, 3-D copy of the entire 645-page parchment book, plus a searchable transcription, will be made available online under a Creative Commons license.
  The Venetus A is the oldest existing copy of Homer's Iliad and the primary source for all modern editions of the poem. It lives in Venice at the ancient Public Library of St. Mark. It is easily damaged. Few people have seen it. The last photographic copy was made in 1901.

Artikel av Amy Hackney Blackwell.

Wired, 5 juni 2007.

Kill i magen skapar klirr i kassan

Berg-och-dalbanan. Jakten på den heliga G-kraften. Så heter en nyutkommen avhandling från KTH, skriven av Helena Csarmann i ämnet industriell ekonomi. Vid en första anblick förefaller ämnet vara lite smålustigt eller ansträngt udda. Lite som att ingenjörerna tar i för att skoja till det lite. Som om boken vore ett svar på ett dekret från en myndighet: vi måste få våra ungdomar mer intresserade av teknik, vi måste visa dem att teknik kan vara roligt! Men redan efter några sidor så står det klart att Csarmann har en annan ambition.
  Om upplevelser är den nya tidens produktionsoutput så blir den nya ekonomiska ordningens grundfråga för ekonomer och ingenjörer denna: hur skapas en upplevelse? Taylorismen har lärt oss hur den industriella produktionen skall göras effektiv. Vi vet hur man kan bygga en bil på effektivast möjliga sätt. Men hur bygger man en upplevelse? Och hur gör man det effektivt?

Understreckare av Lars Strannegård.

Svenska Dagbladet, 10 juni 2007.

Ge kulturen den respekt den förtjänar

För ett antal år sedan gjordes en undersökning om vad August Strindberg skulle tjäna på sitt författarskap om det i dag hade motsvarande spridning och framgång som då han var verksam. Det visade sig att han enligt gällande avtal och efter omräkning av penningvärde i dag bara skulle tjäna ungefär 12 procent av vad som var möjligt för honom vid det förra sekelskiftet.
  Få kan i dag försörja sig enbart på sitt upphovsrättsligt skyddade arbete, trots att just det är grunden för kulturlivets hela infrastruktur och genererar och utgör basen för arbets- och inkomstmöjligheter för alla inom kultursektorn. Och ändå är det just upphovsmännens möjligheter till reglerade inkomster och politiskt beslutade stöd som ständigt ifrågasätts. Jag tycker att det är skändligt.

Debattartikel av Niklas Rådström.

Dagens Nyheter, 8 juni 2007.

Varför 2001 inte blev som 2001

Intelligens hör hemma i kroppar som interagerar med en fysisk värld. Det säger Hubert Dreyfus, filosofen som för 35 år sedan stack hål på ai-bubblan. Han tror att vi kan efterlikna hjärnans funktion – men bara om vi slutar att se hjärnan som en dator.
  Redan på 1960-talet retade Hubert Dreyfus sig på sina kollegor på MIT och alla dumheter de kläckte ur sig. ”Inom en generation kommer vi att ha intelligenta datorer som HAL i 2001”, sa Marvin Minsky 1968.
  Dreyfus och Minsky var bittra ovänner. Det hade de varit sedan 1964 när Dreyfus skrev ”Artificial Intelligence and Alchemy”.
  Minsky var chef för MITs Artificial Intelligence Lab och ansåg – anser fortfarande – att människans hjärna inte skiljer sig från en dator. Hjärnan har bara fler kretsar.

Artikel av Anders Lotsson.

Computer Sweden, 8 juni 2007.

Kvar finns ett arv av klass

Povel Ramel var ett av det svenska språkets stora genier. Han var humorist och en utsökt jazzpianist, estradör och knäppgök. Den barnlika glädjen i allt han gjorde och hans sanslöst virtuosa ordvrängande gjorde Povel Ramel oefterhärmlig och ojämförlig.
  Min mamma brukade säga att Povel skulle varit en världsartist, om han varit engelsman eller amerikan. Då hade han kunnat tämja en hel värld med sin språkglädje och sin musikalitet. Men kanske var trots allt det svenska språkets relativa ordfattigdom en förutsättning för Povel Ramels språkexperiment? I den ordrika engelskan kunde han snärjts, nu hade han friheten att själv snärja språket.

Understreckare av Magnus Eriksson.

Svenska Dagbladet, 7 juni 2007.

Mer än ett spel

”Stalker” är gediget och omsorgsfullt gjort om det havererade kärnkraftsverket Tjernobyl. Verklighetstroget, men mystiken finns kvar, skriver DN:s Jonas Thente.
  I juninumret av den amerikanska tidskriften Games for Windows, för en av redaktörerna, Shawn Elliott, ett intressant resonemang när han recenserar det ukrainskutvecklade spelet ”Stalker”. Han medger att "Stalker” i och för sig inte är det första actionspelet som utgår ifrån att dess publik är intelligent, men påpekar att denna attityd blir alltmer sällsynt. Publiken har helt enkelt växt, med påföljd att producenterna dummar till spelen för att alla skall kunna hänga med.

Av Jonas Thente.

Recension av PC-dataspelet ”Stalker: Shadow of Chernobyl”

Dagens Nyheter, 8 juni 2007.

Den 6 juni i New York

Utan någon som helst förberedelse drabbar oss sommaren – som en stundens överraskning någon gång i slutet av maj. Det har länge varit kallt och blåsigt, men plötsligt en dag drar en vind över New York och sveper in oss i sin subtropiska värme. På kvällen när jag lämnar FN-skrapan är luften mörk och varm, det är som att komma ut i ett stort fjärilshus – Manhattans skyline, Chrysler Building som ett diadem mot skyn. Underbart härligt.
  Det är något magiskt just med juni. Juni som bär namnet från de romerska gudarnas drottning. I det albanska språket bryter man den julianska uppräkningen av månaderna – april, maj – för att peka på att något händer, och juni blir ”qershor”, månaden då körsbärsträden blommar.

Kolumn på ledarsidan av Inga-Britt Ahlenius.

Dagens Nyheter, 5 juni 2007.

Bättre – men inte bra

Att Kina är en diktatur som kränker de mänskliga rättigheterna utgör i Sverige en grundsten i en ortodox Kinabild som vuxit fram efter Mao Zedong. Under Maos sista tio år vid makten 1966–76 var det annorlunda. Då framstod Kina som en förebild. Det tycktes som om kineserna under Maos ledning var i färd med att utveckla en ny människa som i sig förenade andens och handens arbete, att upphäva skillnaderna mellan stad och landsbygd och att från grunden bygga en demokrati som alla deltog i.
  Egentligen var allt detta nästan helt fel. Mao påstod sig företräda bönderna, men hans politik innebar förtryck och utsugning av bönderna, som inte ens hade rätt att lämna sina hembyar för att söka arbete och ett bättre liv på annat håll.

Artikel av Torbjörn Lodén.

Dagens Nyheter, 7 juni 2007.

150 miljoner döda i gudlöst mördande

Själv har jag ett stort intresse för religion och religiositet både på det allmänmänskliga och på det sociala planet. Jag har däremot svårt för dogmerna, och jag har ingen gudstro alls. Jag avskyr religiöst bigotteri, och jag är medveten om att religiöst inspirerat våld har orsakat mycket lidande genom årtusendena.
  Samtidigt vet jag att huvuddelen av dem som ansvarade för mördandet av närmare 150 miljoner människor under det förra århundradet, i den mån de trodde på något, i varje fall inte trodde på Gud. Åtskilliga av dem var ateister, ansåg religionen vara ett opium för folket och höll sig med ideal som den vetenskapliga socialismen, förnuftet, folket, rasen, nationen eller klassen.

Kolumn på ledarsidan av Thomas Gür.

Svenska Dagbladet, 2 juni 2007.

Minnen från en svartvit tid

Vad fick 2,7 miljoner svenskar att skriva på ett upprop mot USA:s krigföring i Vietnam? Peter Fröberg Idling läser en ny bok om FNL-rörelsens historia. Här finns mycket att lära av – och en del att förfasas över. [...]
  FNL-rörelsen var partipolitiskt obunden, men en stor del av anhängarna hade vänstersympatier. Lundaprofessorn Kim Salomon försökte i sin bok ”Rebeller i takt med tiden” visa att KFML, senare SKP, utövade ett inflytande på rörelsen. Det tillbakavisas av Kilander. Men i praktiken tycktes USA vara synonymt med sina värsta illdåd, medan de kommunistiskt färgade gerillarörelsernas felgrepp ursäktades av deras visioner.

Av Peter Fröberg Idling.

Recension av Åke Kilanders ”Vietnam var nära”.

Dagens Nyheter, 3 juni 2007.

Utblick:

Bradbury’s Fahrenheit 451 Misinterpreted

Now, Bradbury has decided to make news about the writing of his iconographic work and what he really meant. Fahrenheit 451 is not, he says firmly, a story about government censorship.[...]
  Bradbury, a man living in the creative and industrial center of reality TV and one-hour dramas, says it is, in fact, a story about how television destroys interest in reading literature. [...]
  He says the culprit in Fahrenheit 451 is not the state – it is the people. Unlike Orwell’s 1984, in which the government uses television screens to indoctrinate citizens, Bradbury envisioned television as an opiate.

Av Amy E. Boyle Johnston

L.A. Weekly, 30 maj 2007.

Konflikträdd kulturjournalistik

Egentligen handlar det om ett generationsskifte.
  Om att ifrågasätta svenska normer och vara olydig. Enligt Weekendavisens chefredaktör Anne Knudsen saknar Sverige en oenig offentlighet som är grunden för en hetsig och analyserande kulturjournalistik och debatt. Det är anledningen till att hon inte etablerat Weekendavisen i Sverige. Hon utmanade åhörarna på Malmö Högskolans seminarium om kulturjournalistikens framtid ”Fåfängans marknad i den globala byn” genom att hävda att svenskarna är konflikträdda, och ingen sa emot ...
  Lawen Mohtadi, som är en av initiativtagarna bakom kulturtidskriften Slut, menade att det personliga perspektivet i texterna är något som borde eftersträvas för att fördjupa förståelsen av samtiden.

Av Ann Hingström

Ystads Allehanda, 30 maj 2007.

Tankens kitsch

Att kritisera och vara negativ har blivit en ideologi för tankelata intellektuella, hävdar två danska författare i en omdiskuterad bok. Ett vitalt arv från modernismen har blivit en håglös och förutsägbar debattposition.
   Kritiska intellektuella är en sak. Men om man kritiserar de intellektuella utbryter ofta rabalder. Så skedde i Danmark för ett par år sedan när Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen gav ut en samling kulturkritiska essäer, ”Kritik av den negativa uppbyggligheten”. Thomsen är författare, medan Stjernfelt är lektor vid Köpenhamns universitet och redaktör för tidskriften Kritik. Tillsammans ville de ställa frågan om de intellektuellas uppdrag under ny debatt.

Essä av Johan Svedjedal.

Artikel om Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens ”Kritik av den negativa uppbyggligheten. Sju essäer”.

Dagens Nyheter, 29 maj 2007.

Kinesiska censuren får en match

”Stilla liv” vann Guldlejonet i Venedig. Nu kommer den till Sverige i samband med den kinesiska filmhelgen på Zita. Regissören Jia Zhang-Ke tillhör en ung uppkäftig generation som gör film om Kinas problem i dag. DN har som enda svenska tidning träffat honom.
  En liten man är på väg uppför floden på en fullpackad båt. På bägge sidor om floden ovanför de branta sluttningarna står urblåsta hus, orörliga lyftkranar, industrianläggningar som rostiga jätteelefanter. Högar av murbruk och betong bildar det grå landskapet. Och långt bortom detta surrealistiska reser sig blå majestätiska berg med vita molntussar, som en målad sidentapet.

Artikel av Betty Skawonius.

Dagens Nyheter, 31 maj 2007.

Fredagsbarnen blåste liv i Malmö

I 70-talets osmidigt politiserande och polariserande kulturklimat, i Malmö där snålblåsten var ovanligt okänslig och tungsinnet gjutet i betong – just där och just då, den 15 september 1972 på Regementsgatan 4, föddes Cabaret Fredagsbarnen.
  Litterär, lekfull och lättfotad bjöd kabarén på en egensinnig blandning av musik, teater, improvisation, poesi, politik och komik. Stjärnor delade scen med obekanta. Smalt och brett, elitistiskt och folkligt, anspråksfullt och anspråkslöst – Fredagsbarnens rötter fanns snarare i 20-talets Berlin eller i 50-talets Paris än i den svenska samtiden.
  Författarna Lasse Söderberg och Jacques Werup var initiativtagare och pådrivare som drev kabarén ständigt i nya riktningar: nya gäster, nya former, nya städer, efterhand turnerade Fredagsbarnen landet runt [...].

Av Östen Rosvall.

Recension av antologin ”Fredagsbarnen: gnistan, sången och syskonskaran”

Sydsvenskan, 28 maj 2007.

Demokratins seger förutsågs av Tocqueville

Det är nu snart 180 år sedan den unge franske adelsmannen Alexis Clérel de Tocqueville (1805–1859) gav sig ut på sin Amerikaresa. Det officiella skäl som angavs var att han skulle studera det amerikanska fängelsesystemet. Hans personliga skäl var emellertid andra och när resultatet till sist publicerades i tvåbandsverket ”Demokratin i Amerika” (1835–1840) var det en skildring av det amerikanska politiska och sociala systemet som står sig ända in i våra dagar. Intentionen verkar närmast ha varit att studera hur en fungerande demokrati såg ut i praktiken, ett ämne som måste ha tett sig brännande för en liberal aristokrat i ett Frankrike som inom loppet av några decennier hade genomgått revolutionen, första kejsardömet, restaurationen och, nu senast, Ludvig Filips borgerliga julimonarki.

Understreckare av Tobias Harding.

Svenska Dagbladet, 28 maj 2007.

Spelrum för Gösta

Han har gjort det mesta inom film och teater, kallar sig allt i allo och är glad för helheten. Att det blev scenkonst och inte måleri kan publiken tacka pappa Hasse för. Nu har Gösta Ekman tagit time out från skådespelandet för att njuta av livet.
  Det händer att unga människor blir förvånade när Gösta Ekman, född 1939, berättar att det fanns en annan Gösta Ekman före honom och att denne Ekman var hans farfar.
  – Åh sjutton. Och du menar att han också var skådespelare?
  Vår tids Gösta Ekman – Svenska Ord-snubblaren, Papphammar, ”Sickan” Jönsson, två gånger Gustav III, Martin Beck och mycket annat – döljer inte en viss glädje över detta. Alltför länge var han en Lill-Gösta.
  Hans förste svärfar Karl Gerhard brukade beteckna honom som ”en reproduktion”, om än kärleksfullt.

Intervjuartikel av Kurt Mälarstedt.

Dagens Nyheter/Söndag, 27 maj 2007.

Varför ska boken ha ett motto?

Det brukar sitta på sidan fem eller sju. I ensamt majestät, just innan allt ska börja. Kan en textbit egentligen bli mer laddad än så? Ändå är bokmottot så ofta förbisett. Pontus Dahlman försöker skingra dimmorna kring mottonas mysterium.
  Bokens motto. Brukar du bläddra förbi det efter en hastig titt? Tänka att värst vad den här författaren var stursk som har klistrat dit en Shakespearedevis och läsa vidare som om inget hänt? Gör inte det.
  En författare sätter alltså några inlånade rader i början av sin bok eller under en kapitelrubrik. Varför då?
  För att enkelt skänka glans till sitt eget alster, menar elaka tungor. Skaffa ett ”lösenord till intellektualiteten” och på egen hand placera sig jämte gudarna i litteraturens Panteon, som den franske litteraturteoretikern Gérard Genette skriver i ”Seuils” (trösklar, 1987).

Artikel av Pontus Dahlman.

Dagens Nyheter, 27 maj 2007.

Skuggpoeterna

Vad har den vanlige kultursidesläsaren observerat av poesiutgivning denna säsong? Möjligen att Malte Persson, Birgitta Lillpers och Aase Berg kommit med nya böcker. Alla de andra då, poesins skuggvarelser? Detta handlar om dem. Det blir mest män – kvinnor dominerar annars i rampljuset.
  Skuggan är medieskugga. Utrymmesbrist. Bokurval utifrån hippfaktor eller estetisk doktrin på redaktioner och stora förlag. [...]
  Om poesin i bokform försvinner så försvinner också poeternas möjligheter att få stipendier. Hur ska man kunna meritera sig om man inte kan ge ut böcker? Hela genren kommer att gå under, åtminstone under jord. Den får väl flytta ut på nätet som allt annat. Man skulle kunna tänka sig att nättidskrifter och nätförlag med stränga antagningskrav och näsa för kvalitet växer fram. Frön finns men än så länge inte överskådligheten.
  

Artikel av Magnus Ringgren.

Aftonbladet, 27 maj 2007.

Hertigen, harren och den hutlöse mr Pommoroy

I Englands äldsta nationalpark, det grönt böljande Peak district, är hertigen hotellägare. De klassiska flugfiskefloderna Derwent och Wye lockar hängivna sportfiskare från hela världen. Så här gäller det att följa uppförandekoden.
  Det är försommar och byn Baslow i Derbyshire fuktas av ett fint duggregn, så lent sprejat från himlen att det inte märks förrän man är genomblöt. Luften är ljummen och vätan ger den engelska landsbygden lyster.
  Hotellet är inkilat invid en smal bilväg och vänder framsidan mot utsikternas utsikt: kilometervis av böljande fält och sluttningar klädda i sammetsgräs. En jättehand har strött ut får över alltihop och de små bomullstussarna strövar omkring och håller gräset kort.

Essä med illustrationer av Johan Jarnestad.

Dagens Nyheter/Resor, 27 maj 2007.

Inte utan min far

En dotter vill lära känna sin far, den arabiske poeten Adonis. Hon vill lära känna honom som människa och inte som officiell person. Hon gör en lista på frågor som hon inbjuder fadern att svara på och resultatet blir en bok: Ninar Esber, Samtal med min far, Adonis.
  Hon: upprorisk, öppen och fri, sensuell, emot familj, för vänskap. Han: oftast vis, ibland reaktionär, alltid tolerant och förstående. Båda har humor. Familjen har flytt från krigets Libanon på 1980-talet och lever i exil i Paris. Det blir en kraftmätning mellan far och dotter om dem själva och världsproblemen, särskilt om araber och islam. [...]
  Varför är det kroppsliga så förbjudet i den islamiska kulturen när vi har haft denna klassiska erotiska litteratur? Adonis låter sig modigt konfronteras, och ställer sig lojalt på det faderliga trygghetstänkandets moraliska sida.
  

Av Sigrid Kahle

Recension av Esber, Ninar Samtal med min far, Adonis.

Svenska Dagbladet, 25 maj 2007.

Det äkta kan vara en genuin bluff

John Lomax såg nämligen ”civiliserade” svarta som något skamligt. Inspirerad av exotiska idéer om Afrika och en sorts musikdarwinistiskt tänkande sökte han efter vad han kallade ”the negro thrill”. Han ville hitta ursprunglig, svart musik, fri från vitt inflytande, och då fick den inte vara sofistikerad. I söderns fängelser för svarta trodde han sig till slut hitta musiker som inte påverkats av vita. Fången Leadbelly, som lärt sig en stor repertoar populära sånger genom att lyssna på grammofonskivor, blev hans stora fynd. Leadbelly förbjöds att spela sin mest avancerade repertoar, uppträdde i fängelsekläder och marknadsfördes som en sorts King Kong, vilket blev en succé hos vita folkmusikfans med vänstersympatier, men floppade helt bland svarta (inte olikt en del av dagens hiphop).[...]

Understreckare av Martin Aagård

Recension av Hugh Barkers & Yuval Taylors "Faking It: The Quest for Authenticity in Popular Music"..

Svenska Dagbladet, 27 maj 2007.

Åsa-Nisse och den stora kalabaliken

Vem var verklighetens Åsa-Nisse? Och vem var Haddarparn? Vem skapade egentligen den litteräre Åsa-Nisse? Var det den SS-frivillige mentalpatienten Stig Cederholm eller överläkare Eskil Kylin? Och vad hade Harry Schein och ordförande Mao för invändningar mot den illfundige smålänningen?
   I oktober 1971 intervjuades Åsa-Nisses andlige fader Stig Cederholm av Aftonbladet. Då hade han hunnit bli 66 år gammal, och beskrevs i artikeln som en ”fabulös person” med ett äventyrligt liv bakom sig. Cederholm berättade att han som familjens svarta får i en rik Jönköpings-familj stack till sjöss när han var 17 år, seglade jorden runt ett par gånger och hankade sig fram på ströjobb, bland annat som ridåhalare på Kinesiska teatern i Melbourne. Under andra världskriget var han Finlands-frivillig, reste till Norge och hamnade i koncentrationslägret Grini. Tillbaka i Sverige blev han intagen på sinnessjukhus, där han började skriva berättelserna om Åsa-Nisse för Tidsfördrif.

Artikel av Martin Kristenson.

Kapten Stofil nr 26, 24 maj 2007.

Antika passioner svalnar inte med åren

Sture Linnér är de svenska läsarnas guide till antiken. Nu fyller denne spränglärde humanist 90 år. Ingela Lind följde med honom på en resa till det mytiska berget Olympen i norra Grekland.
  Sture Linnér undervisar sitt resesällskap i Aristoteles anda. De stannar till vid den plats där Aristoteles skola i Naoussa låg.
  Olympen, de grekiska gudarnas berg, svävar som ett moln över det arkadiska landskapet. Lämningarna från hellenismens krig, städer och kungagravar sover under täcken av ginst och vallmo.
  Jag får nypa mig i armen. Annars tror jag att marken grönskar för att gudinnan Persefone har kommit tillbaka från sin våldtäktsman Hades i underjorden.
  Vi är norr om Thessaloniki, på en studieresa i hellenismens fotspår. Den följer Sture Linnérs nyutkomna bok "Från Alexander till Augustus. En glanstid i antikens kultur". Och den leds från morgon till kväll av upphovsmannen själv [...].

Artikel av Ingela Lind.

Dagens Nyheter, 24 maj 2007.

Upphovsrätt och boktryck hand i hand

I vår tid är upphovsrätt ett vardagsdebattämne. Men hur uppstod begreppet? Om detta och om bokproduktionens begynnelse ur alla dessa aspekter skriver historikern Claudia Brinker-von der Heyde i en ovanligt komplett bok om medeltidens litterära verk.
   Det rättsinstitut som i dag för en ömsom expansiv ömsom defensiv tillvaro under namn av upphovsrätt tycks alltjämt vara svårfångat och ofta oförstått. Det är kanske inte så märkligt, ty upphovsrätten är resultatet av en mycket lång historisk utveckling, och en lång historia tycks nu leda till invecklade problem snarare än till klarhet. Upphovsrättens antecedentia är i själva verket så omfattande och komplicerade att det alltjämt inte råder någon enighet om var man vill slå ned den första milstolpen.

Understreckare av Stig Strömholm

Recension av Claudia Brinker-von der Heydes "Die literarische Welt des Mittelalters".

Svenska Dagbladet, 21 maj 2007.

Demokratin behöver politiskt fri kultur

I sitt svar på Ola Larsmos artikel om kulturpolitik (5/5) menar konstnären Linda Nordfors (21/5) att konstnärerna bör se marknadens potential och inte fastna i beroende av bidrag. Naturligtvis ligger det mycket i den synpunkten. Det vi kallar "marknaden" innebär i kulturlivet publiken, mötet mellan det konstnärliga verket och tittarna, läsarna eller lyssnarna. Kulturlivets demokratisering och utveckling har närts av att fler konstnärer och fler intresserade avnämare får chansen till sådana möten. Varje konstnär och varje verk skapar själv denna marknad - och kulturpolitikens uppgift är att stödja detta, inte att motverka det. Men erfarenheter från åtminstone litteraturområdet visar att marknaden inte ensam klarar detta, hur väsentlig den än är.
  Kulturpolitikens grundfrågor gäller hur verken ska nå ut och finnas kvar, samt hur konstnärerna ska få råd och tid att skapa dem.

Debattartikel av Johan Svedjedal.

Dagens Nyheter, 23 maj 2007.

Epik i kistan

Vad händer med den svenska fiktionen när den så systematiskt plundras på sina tillgångar? Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre.
   Och är det inte fullständigt absurt att den elitistiska avantgardismen hyllas som det enda sanna uttrycket för politisk radikalism, när ett så demokratiskt instrument som romanen, som har visat sig så överlägset när det gäller att förmedla alla varianter av erfarenheter för en bred publik, samtidigt får förfalla?
  Det är på detta sekundära sätt modernismens dominerande ställning inom svensk litteraturkritik haft de mest skadliga effekterna. Det är naturligtvis inte så att alla svenska romaner är modernistiska; det är bara att den som vill tas på riktigt allvar måste skriva konstprosa om symboliska bankirer i centraleuropeiska miljöer, eller kryptisk novellistik från absurdiserad småstad.

Debattartikel av Jesper Högström.

Expressen, 18 maj 2007.

Moderna ruiner från alldeles nyss

Av en slump hittade Jan Jörnmark och hans hustru en övergiven folkets park och en likaså övergiven kraftverksdamm för några år sedan. De greps så av den säregna stämningen att det gav Jörnmark blodad tand för att ge sig ut på jakt efter andra sådana ställen. Resultatet har nu samlats i boken Övergivna platser. Den har fängslat mig oavbrutet sedan jag började läsa den.
   Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia i Göteborg, har rest runt och letat upp fabriker, hyreshus, rekreationsanläggningar och hotell från 50- och 60-talen som lämnats åt sitt öde. Påminnelser om ett Sverige fyllt av tillförsikt och med blomstrande industrier, som ännu inte hade fått smaka den internationella konkurrensens malört. Nu står de kvar som något slags moderna ruiner - men utan omedelbar pittoresk patina.
   Jörnmark blev förvånad över att det fanns så många platser som lämnats åt tidens tand utan att någon ens tycktes bry sig om att dokumentera dem.

Av Karin Widegård.

Recension av Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser"

Göteborgs-Posten, 19 maj 2007.

Behöver vi staden?

Behöver vi städerna? I Sverige har vi en hatkärlek till våra städer, vi är ju bara andra eller tredje generationen stadsbor. Men städer har funnits lika länge som människor varit bofasta jordbrukare. Städerna var länge, säger John och William McNeill i ”Mänskliga nätverk”, exceptionella och instabila. Men det är just spänningarna och utmaningarna som gjort att de teknologiska, intellektuella, politiska, ekonomiska och institutionella förändringarna haft städerna som arena och drivkraft, säger de.
   Idag har fabrikerna försvunnit från städerna. Kommer kommersen också att försvinna? Vad finns då kvar? Det är ju varken tillverkningen eller shoppingen som är kärnan, det är människorna. Men människorna finns där av en anledning, och vi ska inte tro att vi kan ta bort det ena efter det andra och ändå ha levande städer. Då ersätts den förtätade staden med centrum och torg av det som kallas ”urban sprawl” och som Kerstin Ekman beskriver i ”En stad av ljus” – bakterieklungor på en glasskiva.

Artikel av Sven Nilsson.

Sydsvenskan, 18 maj 2007.

”Jag är tom, stum, okunnig och rädd”

...fan ta dig England. Du ruttnar nu och snart kommer du att försvinna. Mitt hat skall överleva dig, om så bara för några sekunder. Jag önskar att det vore för evigt.
  Ovanstående berömda rader av John Osborne (1929–1994) publicerades i Tribune 1961. De var en del av en attack mot den brittiska kärnvapenpolitiken och de kom från en skenbart politisk dramatiker; en av de arga unga männen, som 1956 förändrat brittisk teater med ”Se dig om i vrede”.
  Men Osborne var ingen politisk dramatiker, åtminstone inte om man får tro den numera amerikanske dramaprofessorn och kritikern John Heilpern, som [...] utrett, bland annat utifrån Osbornes kvarlämnade anteckningsböcker, denna fråga och problemet med Osbornes nyrika liv, fem fruar, många älskarinnor, samt hatfyllda relation till sin mor och till sin dotter. Det är ingen alldeles smickrande bild.

Understreckare av Ola Stensson.

Recension av John Heilperns bok "John Osborne: The Many Lives of the Angry Young Man".

Svenska Dagbladet, 18 maj 2007.

Cirkeln är sluten för brevet

Man skulle kunna tro att e-posten, som sekundsnabbt skickar ett meddelande runt jorden utan porto, innebär döden för brevet. Och det gör den. Men den framburna posten är större än någonsin och tillbaka där den började: som förmedlare av ekonomiska, organisatoriska och juridiska spörsmål.
  I mitten på 1600-talet skapades den samhällsfunktion som började med att befordra maktens handlingar och småningom blev hela svenska folkets bringare av skrivna meddelanden. Under brevskrivandets guldålder, från mitten av 1800-talet och hundra år framåt, var människor i alla åldrar involverade i konsten att utbyta livstecken och underrättelser med vänner och anhöriga i när och fjärran. Tekniska landvinningar som telegraf, telefon, radio, tv och telefax minskade korresponderandet men hotade inte brevets hjärteplats i medborgarnas tankevärld. När informationsåldern öppnar porten till en digital värld, med omedelbar framkomst för alla former av meddelanden, är det traditionella brevskrivandets dagar räknade.

Understreckare av Ingemar Lundkvist.

Svenska Dagbladet, 16 maj 2007.

Reich hypnotiserar lyssnarna

Steve Reich smuttar fruktdrink och njuter av magnolior. Han mår gott i sin fina funkisvilla, får snart årets Polarpris och är en kompositör som hyllas av såväl konstmusiker som popfolk. Men han har haft motlut, inte minst i form av fadern som bröt kontakten i femton år.
  Blomblad faller till stillsamt kvitter. Manhattans vrål en timme bort. Blomblad faller till stillsamt kvitter. Manhattans vrål en timme bort. Blomblad Manhattans faller vrål till en stillsamt timme kvitter bort. Manhattans blomblad vrål faller en till timme stillsamt bort kvitter.
   Ursäkta, ett litet infall bara, inspirerat av dels kompositören Steve Reichs hypnotiska musik som i hög grad bygger på pulserande upprepningar och kanonvariationer, dels kontrasterna mellan den miljonstad han bott i större delen av sitt liv och den skogsmiljö han flyttat till i Pound Ridge en timmes bilfärd norr om New York City.

Av Henrik Strömberg.

Göteborgs-Posten, 16 maj 2007.

Kjell Alinge möter Differnet

Kjell Alinge är en av Sveriges få visionära radiopratare; hans program ”Eldorado” har sprutat skärvor av ljudkonst, experimentalism och garn ur svenska radioapparater sedan 1980-talets början. Uppsalabaserade Differnet är ett av Sveriges mest fritänkande band, och på ett liknande sätt har de gjort till sitt kännetecken att blanda musik, fältinspelningar och ljudkonsttraditioner huller om buller till något som avlägset påminner om vad vi brukar kalla musik.
  Det är en tidig vårdag i slutet av mars. Tidigare på förmiddagen har arkeologer gjort ett fynd nära Varnhems klosterkyrka i Västergötland som för alltid kommer att påverka bilden av Sveriges kristnande på 900-talet. Till Kjell Alinges lägenhet på Östermalm i Stockholm anländer Differnets fyra medlemmar (Magnus Gyllenswärd, Peter Jackson, Anna-Karin Brus & Tomas Bodén) för ett samtal om, ja, vad?

Ondskan nr 4, 14 maj 2007.

Användarna utmanar om mediemakten

Det var de unga användarna som avgick med segern i det så kallade Harry Potter-kriget, när filmbolaget försökte ta kontrollen över fansajterna. Det som kallas webb 2.0 har skapat ett transmedialt berättande och rivit gränserna mellan sändare och mottagare. [...]
  Om den digitala konvergenskulturen som frodas på webben har Henry Jenkins skrivit en närmast oemotståndlig bok, Convergence Culture: Where Old and New Media Collide (New York University Press, 307 s). Det är en lysande studie som verkligen förtjänar att bli läst av alla som intresserar sig för och försöker begripa den spretiga kulturen kring ”nya digitala medier”. Faktum är att ”Convergence Culture” är en knivskarp kulturanalys av samtidens medielandskap [...].

Understreckare av Pelle Snickars.

Svenska Dagbladet, 15 maj 2007.

Nuet gör oss blinda för historien

Vår syn på historiska händelser präglas liksom våra minnen oundvikligen av nuet. Ett sätt för historieforskningen att komma runt denna tendens är att ge upp anspråket på att göra det förflutna igenkännligt, menar historieprofessorn Allan Megill i en ny bok.[...]
  Megills utgångspunkt är över huvud taget att se på vilka syften historieskrivningen i praktiken har fyllt. En utbredd uppfattning har varit att historieskrivningen ska binda samman och bekräfta den gemenskap ur vilken den vuxit fram. Det var så historikerna fungerade på 1800-talet, när deras verksamhet började professionaliseras. I Tyskland gav de ideologiskt stöd åt den preussiska staten, i Frankrike åt den sekulariserade republik som växte fram efter nederlaget mot Preussen 1871.

Understreckare av Merete Mazzarella.

Om Allan Megills bok ”Historical Knowledge, Historical Error: A Contemporary Guide to Practice”.

Svenska Dagbladet, 12 maj 2007 .

Dagboken avslöjar varför Fowles tystnade

John Fowles plötsliga tystnad efter flera succéromaner var följden av en mindre hjärnblödning 1987. I sina nu utgivna dagböcker framstår Fowles, känd för sin stilkänsla och psykologiska nyansering, som mer aggressivt utlämnande än flera av hans romanpersoner.[...]
  Det är inte svårt att föreställa sig vad det betyder för en författare att inte längre kunna skriva. Det är heller inte svårt att förstå vad det måste ha betytt för Fowles som i sitt författarskap särskilt intresserat sig just för identitetens djupare fästen i personen.
  Flera av de efterföljande anteckningarna visar prov på en ångest som den drabbas av som insett att ingenting i livet är riktigt gripbart längre. Fowles beskriver hur han plötsligt blir ”rädd för allting” – rädd för skuggor, rädd för föremål; rädd för att falla eller mista omdömesförmågan..

Understreckare av Steve Sem-Sandberg.

Svenska Dagbladet, 11 maj 2007.

En interaktiv roman

Det höjs allt fler röster för spel med en story värd namnet. Retrovänner minns med välbehag äventyrsspelen som med en förträfflig historia i bagaget var mer än bara ett spel. Men faktum är att få spel av den kalibern, med de kvaliteterna, görs i dag. "Hotel Dusk" är ett av de få. Det är snarare en interaktiv roman än ett spel. Det är du som för handlingen framåt, dina enträgna undersökningar som fördjupar. Med nittiotalets klassiska peka-klicka-maner, uppdaterat till DS:ens tekniska förutsättningar, blir upplevelsen uppslukande.

Av Susanne Möller.

Recension av spelet "Hotel Dusk. Room 215".

Dagens Nyheter, 11 maj 2007.

Kung Herodes grav funnen

Kung Herodes grav har hittats i Juda öken efter trettiofem år av intensiva utgrävningar. [...]
  Graven hittades på sluttningen av Herodion, den märkliga borg kungen byggde tio kilometer väster om Betlehem på Västbanken. [...] Herodes (74-4 f. Kr) är den kristna Bibelns störste bov. Barnamorden i Betlehem, som han skall ha anstiftat för att bli kvitt den nyfödde Jesus, ägde visserligen rum efter hans död, men konstnärernas skräckbilder av massakern har etsat sig i minnet på kristna barn under seklerna.

Av Nathan Shachar.

Dagens Nyheter/ nyhetsplats, 9 maj 2007.

”Ungdomar har obefintlig kunskap om kommunism”

För att undersöka kunskapsläget bland svenska skolungdomar har UOK nyligen uppdragit åt Demoskop att genomföra en landsomfattande undersökning av skolungdomars kunskaper om kommunismen, nutidshistorien och våra grannländer i åldrarna 15-20 år. Resultatet av undersökningen, som genomfördes 16-22 februari och omfattar 1004 personer, visar på en förskräckande låg kunskapsnivå.
95 procent känner till Auschwitz - men 90 procent känner inte till Gulag.

Debattartikel av Anders Hjemdahl och Camilla Andersson.

Dagens Nyheter/Debatt, 9 maj 2007.

Det moderna monstret Walt Disney

Här är en scen ni inte sett förut: Walt Disney, på väg in till sitt filmbolag, hoppar ur bilen och börjar rasande jaga Art Babitt som tecknade häxan i Snövit, sedan denne som strejkledare okvädat Disney i megafon.
   Neal Gabler är den förste biografiskrivare som fått obegränsad tillgång till Disneys arkiv. I hans åttahundrasidiga ”Walt Disney - The triumph of the american imagination” träder Uncle Walt fram ur sagodimmorna. Man ser affärsmannens hårda nypor och killerinstinkt, som i incidenten under den ödesdigra strejken 1941.

Av Mårten Blomkvist.

Recension av Neal Gablers ”Walt Disney: The triumph of the American imagination”.

Dagens Nyheter 6 maj, 2007.

Språklig futurist ville bryta vårt vaneseende

Endast genom att befria poesin från förnuftet, kan vi gjuta nytt liv i det döda språket. Det utspelet gjorde den ryske lingvisten och konstnären Viktor Sjklovskij 1913. Protesterna blev högljudda, men Bertolt Brecht tog till sig idén om ”främmandegöring”.
    Det talas i dessa dagar ofta om ”främmandegöring”. En metod som via överrasknings effekter syftar till att bryta vårt vaneseende när vi tar till oss ett konstverk. Nationalencyklopedin påstår (som så många andra) att det var Bertolt Brecht som var först med termen. Det är fel. Han hade bara lånat den från Viktor Sjklovskij och sett till att översätta den till tyska: Verfremdung.

Understreckare av Magnus Ljunggren.

Svenska Dagbladet, 5 maj 2007.

IT, sol och sex – en dag i Second Life

Jag vaknar i en glänta och har ingen aning om var jag är. Mitt sista minne är att jag köpte en magic mushroom. Jag tittar mig omkring, försöker få reda på var jag är. ”En plats för magi”, läser jag. Okej, då har jag hamnat fel. Mitt uppdrag i Second Life är ett helt annat: att ta reda på vad it-företag gör i denna värld.
   Jag börjar med att försöka lyfta. Misslyckas. I stället för att flyga över det stora hav som omger mig hamnar jag, eller snarare min avatar – den jag är i Second Life – på havsbotten. Där finns ett litet bord med två stolar. ”Meditera här”. Jag mediterar i lotusställning en stund. Känns bra. Reser mig, vandrar iväg över den sandiga botten.

Artikel av Lisa Bjerre.

Computer Sweden, 4 maj 2007.

Därför talar tingen

Att höra ting tala var en vanlig erfarenhet i sjuttonhundratalets England. Korkskruvar, soffor, skor, regnrockar och mynt var angelägna om att få berätta sina historier, och läsare lyssnade ivrigt. En dams tofflors och skors öden och äventyr, skrivna av dem själva (1754), börjar så här: ”’Kors i alla mina dar! Är det inte oerhört märkligt att vi har hamnat här tillsammans på ett sådant här ställe och under den här ömkliga maskätna länstolen’, säger en kvinnas avlagda sko till en avpolletterad toffel.” I det efterföljande samtalet berättar skor och tofflor för varandra om sina skiftande öden och om goda och dåliga tider med olika ägare. Deras berättelser tillhör en särskild undergenre – föremålsberättelsen – som stod på höjden av sin popularitet mellan 1730 och 1790.

Essä av Wolfram Schmidgen.

Axess nr 4, 2 maj 2007.

Finlandssvenskar är svenskar

I sin nationalistiska yra verkar Sverige vara totalt okunnigt om den gemensamma historien mellan Sverige och Finland och att det har funnits svenskar i Finland i 1 500 år. Okunskapen är chockerande och en skamfläck i Sveriges historieundervisning, skriver författaren Tom Sörhannus.
  I Sverige förfasar man sig över Sverige demokraternas framgångar i senaste riksdagsvalet. Faktum är dock att de nationalistiska strömningar som SD ger uttryck för genomsyrar stora delar av det politiska fältet i landet.
  Man är väldigt självcentrerad i det rikssvenska politiska livet. Se bara på folkpartiets krav på svenskkunskaper för alla.

Debattartikel av Tom Sörhannus.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt, 30 april 2007.

"Lägg ned alla departement ..."

För drygt 40 år sedan blev statssekreteraren departementets ledande tjänsteman och chef för det dagliga arbetet. Sedan dess har statsråden och i synnerhet statssekreterarna blivit allt fler, så att verksamheten de senaste årtiondena har styrts av 25-30 statssekreterare. Det är en organisation som sedan länge spårat ur, som skaver mot det nutida samhällets behov[...].
   Kansliet skulle fortfarande behöva en indelning, kanske i fem avdelningar (ekonomi/näring, utrikes, utbildning/arbetsmarknad, sociala frågor och infrastruktur/miljö), men med en ledningsgrupp på sju man skulle det inte vara svårt att se när avdelningarna behöver samarbeta och när udda problem kräver lösningar vid sidan av. Då skulle helhetsperspektivet återupprättas, i bjärt kontrast till dagens starkt konfliktskapande organisation.

Artikel av Gunnar Wetterberg.

Dagens Nyheter/Debatt, 29 april 2007.

Lögnen blev hennes livsluft

Vem var hon egentligen, Alma Mahler-Werfel, född Schindler? Var hon en begåvad kvinna som offrades på geniala mäns altare eller var hon ett intrigant och manipulativt monster? Långt upp i åldern kunde hon träda in i ett rum och förhäxa de närvarande, spe ciellt männen, med sin skönhet, sin konversation och sin sexuella utstrålning. I våra dagar är hon mest känd som hustru och senare änka till den österrikiske kompositören Gustav Mahler. Hon ägnade sitt liv – och flera böcker – åt hans minne. Partituret till hans ofullbordade Tionde symfoni med dess känslosamma vädjanden till Alma skrivna i kanten – Mahler höll på att förlora henne till en rival – vaktade hon livet ut, svartsjukt avog mot varje försök till fullbordan och framförande.

Artikel av Carl-Johan Malmberg.

Recension av Oliver Hilmes "Den galna änkan. Alma Mahler-Werfels liv".

Svenska Dagbladet 29 april 2007.

Naturens passionerade ordningsman

Jubileumsårets två viktigaste böcker om Carl von Linné kompletterar varandra. Den ena skildrar främst hans liv, den andra hans gärning, men båda är lika njutbara som läsning och som bildverk för kaffebordet.[...]
  I centrala vetenskapshistoriska frågor möts de båda författarna, trots olikheten i angreppssätt. Berglund griper över så många fler områden, och Uddenberg fördjupar sig med så mycket mer skärpa. [...] Vad som knappast framgår är att när Linné övergav sin äldre, omständligare namngivning, så lämnade han bakom sig ett synsätt, ärvt från barocken och fascinerande i sin pedagogiska optimism. Naturen var i äldre naturalhistoria en bok, som det gällde att kunna läsa.

Av Gunnar Eriksson.

Rec. av Karin Berglunds "Jag tänker på Linné. Han som såg allt" samt Helene Schmitz, Nils Uddenbergs & Pia Östenssons "System och passion. Linné och drömmen om naturens ordning".

Dagens Nyheter/Essä 28 april 2007.

De farliga idéerna har tagit slut

Darwin förändrade världen i grunden: samhällsordningen ändrades, enorma mängder nya kunskaper föddes, den moderna biologin grundlades och människan tvingades inordna sig i naturen från att ha varit dess krona och slutpunkt. Finns det idéer som har samma sprängkraft i dag? Vilka är vår tids verkligt farliga idéer?[...]
  De farliga idéernas idéhistoria skulle kunna skrivas som en idéhistoria över människans långsamma devalvering. Från centrum av universum ut till en biologisk varelse med lika många gener som potatis (om än mer komplexa).

Understreckare av Nicklas Lundblad.

Recension av John Brockmans "What is your dangerous idea? Today‘s leading thinkers on the unthinkable".

Svenska Dagbladet 23 april 2007.

Den första litterära kullen

Över tio år har gått sedan författarutbildningen Litterär gestaltning startade vid Göteborgs universitet, den sjätte kullen började i höstas. Så här på Världsbokdagen talar vi med en professor som varit med från början och som inte tänker sluta i första taget.
  –En förhoppning var att kursen skulle bli ett ställe där man hade gott om tid att prata om litterärt grundläggande saker. Och det är just det vi gör, säger Staffan Söderblom som tillsammans med Marie Silkeberg är professor på Litterär gestaltning.
  När kursen startade hösten 1996 uttalades farhågor om att en författarutbildning skulle resultera i en sorts likriktning.

Artikel av Ulla Sundström.

Göteborgs-Posten, 23 april 2007.

Svensk litteratur behöver ett ansikte utåt

Inrätta ett självständigt informationskontor för att sprida svensk litteratur utanför landets gränser. Det föreslår Sigrid Combüchen med anledning av att Svenska institutet planerar att dra in sitt stöd till översättningar.
  Det är lönlöst att bli indignerad över att chefstjänstemannen på Svenska institutet amputerar stödet till översättning av svensk litteratur. Han kan göra det utan att motivera det, inga särskilda direktiv har utgått från hans uppdragsgivare och inga pengar har reserverats för ändamålet. Han behöver inte bry sig.

Artikel av Sigrid Combüchen.

Sydsvenskan, 23 april 2007.

Fysiken möter lyriken i praktiken

Förbindelsen mellan ”de två kulturerna” tycks särskilt löftesrik i dag när flera grenar av vetenskapen har en hög grad av spekulation och osäkerhet. Det skriver den skotske poeten Robert Crawford som iscensatt tvärkulturella möten i en antologi. [...]
Med tanke på att det ska handla om samtida poesi och vetenskap gör han rimligt nog avstamp i det tidiga 1900-talet, då såväl den moderna fysiken och matematiken som den modernistiska litteraturen tar fart. Kopplingarna upprättas direkt: Maxwell, Einstein och Norbert Wiener på ena sidan, Eliot, Joyce och Hugh MacDiarmid på den andra.

Understreckare av Jesper Olsson.

Om Robert Crawfords "Contemporary Poetry and Contemporary Science".

Svenska Dagbladet, 17 april 2007.

Idealen på väg att bli norm

På svenska börjar ordet ”normal” användas i den här betydelsen under senare hälften av 1800-talet. Begreppet ”normalitet” förutsatte i sin tur begreppet ”avvikelse” och så länge samhället var någorlunda homogent var det ganska klart vad som var vad: under första hälften av 1900-talet var den rådande tanken att de avvikande – de mentalsjuka, de utvecklingsstörda, de kriminella och de handikappade – skulle avskiljas rent konkret genom att tas in på någon stor sluten institution. Från och med 60-talet kom i stället integrationstänkandet och så småningom också identitetspolitiken.

Understreckare av Merete Mazzarella.

Om "Normalitetens förhandling och förvandling", red. Judith Lind, och "Normalitet", red. Thomas Hylland Eriksen & Jan-Kåre Breivik.

Svenska Dagbladet, 21 april 2007.

Rap och revolt

De franska hiphopparna har uppmanat folk att gå till vallokalerna på söndagen. DN:s Fredrik Strage och fotografen Paul Hansen åkte till Paris förorter för att prata rap och revolt. [...]
 –Politikerna säger att det var rapmusiken, inte rasismen eller fattigdomen, som orsakade kravallerna, suckar Karim. De fattar ingenting. Rap får oss inte att bränna bilar. Rap får oss att stå ut i de här kvarteren.
  Politiker och rappare affischerar överlägset mest på gatorna i Paris. Ibland hänger deras reklam sida vid sida: leende, vita ansikten som utlovar gemenskap, frihet och framtidstro intill bistra, svarta rebellnyllen som utlovar ”le rap français le plus hardcore”. Många äldre hiphoppare tycker att musiken har förlorat sin politiska slagkraft.

Artikel av Fredrik Strage.

Dagens Nyheter, 22 april 2007.

Den här texten kan vara ett plagiat

”Originell” är fortfarande kvalitetsmarkören framför andra. Kanske än mer i dag än då genidyrkandet och originalitetskulten tog sin början i slutet av 1700-talet, med Edward Youngs ”Hypoteser om det ursprungliga skapandet” och romantikernas heroiska självbild. Fast det är möjligt att det där är en förenkling. Går man till källorna ser man att de så kallade romantikerna i själva verket var rätt ambivalenta i synen på sitt skapande. Så uttrycker till exempel Shelley i sin korrespondens ständiga tvivel på sin egen originalitet, och poängterar på flera ställen vikten av att lära av sina föregångare, att imitera traditionen.

Understreckare av Fabian Kastner.

Om ”Original Copy: Plagiarism and Originality in Nineteenth-Century Literature” av Robert Macfarlane.

Svenska Dagbladet, 15 april 2007.

Världens mesta skrivbordsbild

Det här fotot är standardbakgrundsbilden i Microsofts operativsystem Windows XP. Men finns kullen i verkligheten, eller är den datorgenererad? Konstnären Simon Goldin har tagit reda på sanningen om världens mest spridda landskapsbild.
  När Simon Goldin presenterar sin examensutställning vid Konsthögskolan i Stockholm är det med ett fotografi, av vad som förmodligen är världens mest spridda landskapsvy. Fotografen Charles O’Rear tog bilden av den rundade kullen vid Napa Valley i slutet av 90-talet.
  Bilden har blivit känd under namnet Bliss och har sedan 2001 spritts över hela världen i mer än 500 miljoner exemplar. Det är naturligtvis frågan om den gröna kullen som är Windows XPs standardinställda skrivbordsbakgrund.

Av Mathias Jansson.

Computer Sweden, 13 april 2007.

Cellist med tangoblick

Den svenska cellisten och kompositören Beata Söderberg slog 2004 tangovärlden med häpnad med debuten ”Beatitudes”.[...]
 – Man kan se i en människas ögon att hon dansar tango. En del dras till svärtan, det tragiska och dekadenta. Jag blir bubblande glad. Kanske för att jag inte är så bra på spanska och fattar alla texter. Men det är i och för sig skönt eftersom det är så mycket: ”hon bedrog mig för sjuttonde gången”, ler Beata Söderberg.
  Först ägnade hon sig mest åt att själv dansa tango, men 2004 började hon skriva musik hemma på sin kammare [...].

Av Nanushka Yeaman.

Intervju med cellisten och kompositören Beata Söderberg.

Dagens Nyheter, 13 april 2007.

Över en miljon fick inte födas

Sverige värnar fridlysta blåsippor och träd får inte fällas hur som helst. Vanskötsel av djur är straffbart. Bonden måste behandla sina grisar väl, annars slår djurskyddsmyndigheten till. Men varför har inte det ofödda barnet ett skydd? undrar fil dr Stefan Swärd, som doktorerat i abortfrågan. [...]
  Kvinnorörelsen var under hundra år abortmotståndare. Man menade att aborten var ett uttryck för kvinnoförtryck. Ett argument var att männen utnyttjade kvinnorna sexuellt, och när det då blev ett oönskat barn tvingade mannen fram aborten.

Debattartikel av Stefan Swärd.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt 13 april, 2007.

Carter mäklar fred med hjälp av bibeln

Jimmy Carter är mannen vilken under sin tid som USA:s president blev barnmorska åt Israels första, och viktigaste, fredsfördrag, det med Egypten. [...]
  Det är naturligtvis inget fel i att Carter använder sig av sin prestige som före detta president, Nobelpristagare och djupt troende kristen för att motverka sina tros bröders och -systrars skönmålning av israelisk politik. Men han gör mer än så: Carter tassar försiktigt kring de fakta som inte helt stämmer med den bild han vill teckna, och de känslor han vill väcka.

Av Cordelia Edvardson.

Recension av Jimmy Carter: ”Palestine: Peace not Apartheid”.

Svenska Dagbladet, 11 april 2007.

SVT är en kristen propagandakanal

Okommenterade och oemotsagda får präster ur företrädesvis svenska kyrkan utveckla sin syn på världens beskaffenhet och människans roll i SVT och Sveriges Radio. Det är en unik särställning som public service inte borde ge. Ingenstans syns kopplingen mellan staten och kyrkan så starkt som i tv. [...]
  Radio- och tv-lagen kräver opartiskhet, allsidig belysning och faktakontroll samt förbjuder gynnandet av ett enskilt intresse. Därför ser du aldrig centerpartister, republikaner, veganer, historierevisionister, scientologer eller animister framträda oemotsagda och okommenterade i ett eget program i statstelevisionen. Hur kan då Sveriges Television och Sveriges Radio tillåtas att årligen sända hundratals timmar religiös propaganda?

Debattartikel av Ia Modin.

Expressen, 10 april 2007.

Striden om våra psyken

Den psykiska ohälsan breder ut sig, men allt färre söker bot hos terapeuter som verkar i Freuds anda. I stället växer köerna till terapeuter som har en naturvetenskaplig syn på själen och dess sjukdomar. Axess har träffat några av Sveriges tyngsta namn i branschen, från den kognitiva terapins okrönta drottning till Tomelillas egen psykoanalytiker.
   Freud förutspådde själv att hans teorier en dag skulle flyta samman med neurobiologin, men den tanken visar sig vara svårsmält i båda läger.
  Hjärnornas krig trappas upp. På ena sidan står den psykodynamiska skolan som bygger på psykoanalysen. Den är av tradition skeptisk till mediciner och elbehandling. På den andra står den kognitiva beteendeterapin, KBT, som bygger på samma vetenskapssyn som neurobiologin.

Av Gunilla Eldh.

Axess nr 3, april 2007.

En hungrig penna

”Svält” har skärskådats anatomiskt under ett drygt sekel. Biografiska läsningar har avlösts av textanalyser. De går ihop och går isär och förklarar egentligen inte så mycket, för i romanen återkommer ju faktiskt Den Gåtfulle, denna gång namnlös, men kvalificerad. Svältvarelsen klär av sig sin sociala identitet genom att förlora det mesta som gör människan accepterad av samhället. Han pantsätter sina kläder, försöker rentav stampa på knapparna som håller ihop de sista paltorna.[....] I ”Svält” är klimatet inte tropiskt utan arktiskt och det är bitvis plågsamt att frysa sig igenom den. Georg Brandes skapade 1890 bitterhet hos författaren, när han kallade bokens stil ”monoton”. Omdömet känns fortfarande förhastat när man läser den nya översättningen, som baserar sig på första utgåvan.

Av Sigrid Combüchen.

Recension av Knut Hamsuns ”Svält”, i ny övers. av Henrik Petersen.

Sydsvenskan, 7 april 2007.

Betagen i konst

Sedan ett knappt år tillbaka har jag regelbundet fast med långa intervaller hälsat på hos Ulf Linde på Thielska galleriet. Ofta när jag till fots eller med cykel forcerat backen upp till den vita byggnaden – bländande när solen ligger på! – har jag haft ett citat i tankarna, några rader av Nietzsche som inleder galleriets vackra, syrenfärgade katalog, den Linde skrev för nästan trettio år sedan som nytillträdd chef:
”Meningen med våra palats och trädgårdar (och i vidare bemärkelse med allt traktande efter rikedomar) är denna: att avlägsna all oordning och tarvlighet ur blickfältet och bereda själens adel ett hem.”
[...] Målarna Max Book och Lars Nilsson tog orden som utgångspunkt för en ironisk utställning i ett av Stockholms källar gallerier, den enda utställning i Sverige som ägnats en konstkritiker. Jag skrev om den för Expressen, uppskattande. Men det verkar inte ligga mellan oss nu, tjugo år senare.

Av Carl-Johan Malmberg.

Svenska Dagbladet, 7 april 2007.

Motsägelsernas kung

[James] Brown hyllades som en frihetshjälte bland afrikansk-amerikaner och somliga vita skrämdes av hans hit ”Say it loud, I’m black and I’m proud”, men han stödde såväl Nixon som Reagan, turnerade för de amerikanska militärerna i Vietnam och förnekade att USAs rättssystem var rasistiskt, också då han avtjänade orimligt hårda fängelsestraff för försyndelser som vita rockstjärnor brukar undkomma med böter. Han upprördes över hur kvinnor behandlades och fick en hit med ”It’s a man’s, man’s, man’s world”, men hade otaliga kvinnoaffärer vid sidan om sina äktenskap och misshandlade flera av sina fruar. Han klandrade föräldrarna för att ha svikit honom, men var själv långt ifrån en omsorgsfull far.

Essä av Thomas Anderberg.

Dagens Nyheter, 7 april 2007.

Kristna jagas i Sverige och utomlands

Socialdemokraternas Morgan Johansson och Leif Pagrotsky är två av dem som gjort det legalt att kränka kristna. De har båda uttalat sig nedsättande om kristna i samband med abortfrågan och stamcellsforskningen, utan att för ett ögonblick stanna upp och begrunda – än mindre nämna – det faktum att uppfattningen om de frågorna delas av alla de stora världsreligionerna.
  Samma enögdhet ser vi i frågan om de homosexuellas rättigheter. Man anklagar kyrkorna för att kränka människor på grund av deras sexuella läggning, men har någon ens föreslagit att homosexuella ska få vigas i landets moskéer, tempel eller synagogor?

Debattartikel av Bitte Assarmo.

Svenska Dagbladet/Brännpunkt, 5 april 2007.

Möten med ett stenansikte

Andrej Tarkovskij förblev en gåta för dem som fascinerades av hans filmer. Han skulle ha fyllt 75 år i morgon. 20 år efter hans död framträder en tydligare bild av den ryske regissören till bland andra ”Solaris” och ”Spegeln” i en ny amerikansk intervjubok.
Om man frågade mig vad det var som låg bakom skiftet mellan det kollektivt vänsterideologiska 70-talet och 80-talets andliga nyorientering, skulle jag försöksvis svara den sovjetryske filmregissören And rej Tarkovskij. Jag vet få som vid den tiden hade större inflytande på konsten i vid mening, speciellt på filmen och poesin.[...]
Det var redan från början uppenbart att han var obekväm för de sovjetiska filminstitutionerna. Efter ett flertal sammanstötningar blev det hans öde att filma utomlands.

Av Birgit Munkhammar.

Recension av boken ”Andrei Tarkovsky. Interviews”, red. John Gianvito.

Dagens Nyheter, 3 april 2007.

Oraklet från Buenos Aires

Borges den blinde bibliotekarien. Det låter som titeln till en berättelse den argentinske författaren Jorge Luis Borges själv kunde ha skrivit. Men Borges var blind då han 1955 utnämndes till chef för det argentinska nationalbiblioteket. Det var i och för sig en symbolisk position. Redan som ung biblioteksassistent hade han fått stränga order om att inte katalogisera mer än hundra böcker per dag. Resten av tiden förvisades han av välvilliga kolleger till bibliotekets källare, där han kunde skriva.
Han hade vid det laget ett högt anseende som författare och kritiker i hemlandet. Det internationella genombrottet smög sig successivt fram med början i det tidiga 1960-talet och hans rykte som ”författarnas författare” bara växte. Mot slutet av 70-talet morrade otaliga stämband mot Nobelkommittén, som dock inte föll till föga. Borges dog 1986.

Av Jonas Thente.

Recension av Jorge-Luis Borges ”Fiktioner” (Ficciones).

Dagens Nyheter 3 april [31 mars], 2007.

En laddad fuga

På påskdagen 1939 hade en folkmassa på sjuttiofem tusen personer samlats på the Mall i Washington. Den formella anledningen var att de ville lyssna till operasångers kan Marian Anderson, som på höjden av sin karriär återvänt från en succé turné i Europa. Hennes framträdande i Washington hade dock ställts in: den inflytelserika föreningen Daughters of the American revolution ville inte släppa in henne i sin nya konserthall. Staden ville inte heller ställa någon annan lokal till förfogande. Anledningen var att Marian Anderson var svart. Alltså kunde landets främsta opera sångerska inte tillåtas sjunga offentligt.
Lösningen på problemet blev en utomhuskonsert, på trappan till Lincoln memorial - samma plats där Martin Luther King tjugofyra år senare skulle hålla sitt ”I have a dream”-tal.

Artikel av Ola Larsmo.

Recension av Richard Powers bok ”När vi sjöng”.

Dagens Nyheter, 2 april 2007.

Höj ribban, människa!

Sisela Lindbloms nya bok heter ”De skamlösa”och handlar om människor som bara vill ha roligt och njuta av sina fina saker i välmöblerade hem. Är det fel? DN: s form- och designskribent Bo Madestrand träffade henne.
  Kan man tala om en backlash för konsumtionssamhället är den här nu. De senaste årens inredningsfeber och lyxdrömmar ifrågasätts av allt fler intellektuella. Budskapet är högt och tydligt: Ingen vill veta var du köpt din tröja.

Av Bo Madestrand.

Dagens Nyheter, 31 mars 2007.

Det brittiska föraktet mot tyskar består

Britterna har det senaste århundradet odlat en rädsla och ett förakt för det tyska. Den engelske historikern John Ramsden analyserar detta tyskhat i en färsk studie men blir själv ett bevis för tesen att engelsmännen uppfattar tyskarna som ett besynnerligt släkte.
  För hundra år sedan var tongångarna annorlunda; då var britterna fulla av beundran för den tyska kulturen och det intellektuella klimatet [...]

Understreckare av Martin Lagerholm.

Svenska Dagbladet, 31 mars 2007.

Varför låter konsten?

Varför har den svenska konsten varit så tyst? Och varför låter den så mycket idag? Andreas Engström och Åsa Stjerna träffade filosofen Sven-Olov Wallenstein för att försöka finna ledtrådar till varför ljudkonsten så länge varit frånvarande i den svenska konsten och konstdiskussionen. [...] Med ljudkonst har man i stället kommit att avse improvisation, electronica, laptop, och allmänt det som uppfattas som ”experimentellt”, kanske i motsats till ”akademiskt”.

Artikel av Andreas Engström, Åsa Stjerna.

Nutida Musik, 4/06-1/07, 28 mars.

Efterlysning: En viljestark kulturminister!

Kulturpolitiken har länge stått över partipolitiska motsättningar. Hos borgerligheten var den en angelägenhet för folkpartister. Moderater har lagt tonvikten vid ekonomin. Men med Reinfeldt har spelrummet förändrats. Partiet har sin viktigaste bas hos den urbana medelklassen. Kulturfrågorna ökar i betydelse. De får en ny politisk potential. Men hur ser visionerna ut? [...] Riksdagens moderata kulturkommitté har nyss publicerat ett kulturpolitiskt debattinlägg, för säkerhets skull varumärkesstämplat med ”nya moderaterna” (Kulturen 2.0). Även om det inte anges explicit är förslaget ett avståndstagande från det nyliberala evangeliet. Det är i grunden ett försvar för kultursubventioner, om än med blinkningar åt marknadsmekanismer.

Månadskrönika av Arne Ruth.

Svensk Scenkonst, 28 mars 2007.

Skisserna som sprängde ramarna

Isaac Grünewald släppte loss i scenografierna, noterar Tor Billgren som har sett nya utställningen på Skissernas museum i Lund.
  "Ej utförd." En försmädlig fras som går som ett omkväde genom hela Skissernas museum i Lund. Där vanliga museer är monument över konstnärers triumfer, är Skissernas snarare ett över deras brustna drömmar, orättvisa arbetsvillkor och oförstående omvärld.
  Visst finns här också skisser på slutligen uppförda verk, och visst är det intressant att följa ett känt verk från ax till limpa. Men den stora behållningen är ändå de sidor av konsten som aldrig blev av. I väggarna sitter också de många kontroverser som är obligatoriska i samband med all offentlig konst. Insändarstormar, tarvliga påhopp, namninsamlingar, konstelitistisk smörja.

Av Tor Billgren.

Om Grünewald-utställningen på Skissernas museum, Lund.

Sydsvenskan, 30 mars 2007.

Fyra tv-timmar av snuttifiering

SVT:s hantering av den färdiga dokumentären och andra redaktioners sätt att hantera innehållet har blivit ännu ett exempel på mediernas snuttifiering av politiken.
  Sällan eller aldrig är politiken enbart svart eller vit, utan det är fråga om svåra avvägningar och komplicerade samband.
  Här fanns, med dokumentären som utgångspunkt, möjligheten att starta en frisk och vital debatt om det som varit, den grund som nu är lagd och vad som ska komma i framtiden. Men drivkraften att klippa, vinkla och därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog över.

Debattartikel av Göran Persson.

Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 29 mars 2007.

Fakirer och strippor tar plats på scenen

Den svenska marknadsvarietén var en blandning av freakshow, rockfestival och Big Brother. Marknaden med tillhörande varieté bjöd på spänning, fest och fylla. I Bo Sjökvists bok Bland Strippor och fakirer passerar en mängd legendariska artister revy.
   Genom de kringresande varietérna kom världen till Landsortssverige. Ett Sverige som under efterkrigstiden inte kunde erbjuda så värst mycket i form av intryck eller underhållning, och där möjligheterna att ta sig ut i världen var begränsade. Därför blev varietén ett fönster mot omvärlden för såväl publik som artister.

Artikel av Hanna Jedvik.

Recension av Bo Sjökvists "Bland Strippor och Fakirer: Den svenska marknadsvarietén".

Göteborgs-Posten, 28 mars 2007.

Storslaget och vackert

Det är lätt att gilla den patosfyllde, kunnige stilisten och humanisten Lagercrantz som med självklar auktoritet beskriver och tolkar inte bara sin samtid och dess litteratur utan också får äldre verk att brinna med en levande låga. Det är till och med förvånande lätt att fördra hans fixering vid manliga författare. Samtidigt kan man bli enormt trött på bilden av Lagercrantz, hans status som den siste riktige kritikern, patriarken som garanterade alla de där goda, härliga, bildade övre medelklassvärdena som nu är så hotade från alla håll.

Artikel av Jenny Tunedal.

Recension av Olof Lagercrantz: "Vårt sekel är reserverat åt lögnen", red. Niklas Nåsander. Åsa Linderborg skriver också om Lagercrantz som samhällsdebattör, liksom Anne Hedén i Expressen den 30/3.

Aftonbladet, 27 mars 2007.

Profeten i närbild

Tycker du inte att Muhammed är vacker? frågar plötsligt min vän Mahmoudi när vi kryper fram i den täta Teherantrafiken.
  Vacker??? Muhammed vacker?
  – Ja, du har väl sett bilderna på honom, replikerar Mahmoudi snabbt.
  Bilderna? Det finns väl inga bilder på Muhammed? Är det inte enligt islamisk lag förbjudet att avbilda Profeten? mumlar jag lite osäkert. Självklart tänker jag genast på den enorma kalabaliken bland muslimer förra året när man långt i efterhand kom på att danska Jyllands-Posten hade publicerat ett antal karikatyrteckningar av den historiske religionsgrundaren, affärsmannen och krigarfursten.

Kolumn på ledarsidan av Per Jönsson.

Dagens Nyheter, 21 mars 2007.

Att tro, och att tro sig veta

Religiösa forskare hamnar ofta i en delikat situation eftersom deras tro av de flesta kolleger och chefer ses som ren vidskepelse. De känner sig heller sällan hemma hos bokstavstroende religiösa samfund, som förkastar väletablerade vetenskapliga teoribyggen som att kosmos bildats för många miljarder år sedan genom Big Bang och att allt liv styrs av evolutionsteorins lagar. Man har därför valt att ligga lågt. På senare tid har flera kristna forskare försökt deklarera en tredje väg där de hävdar att deras religiösa tro inte bara är förenlig med utan också en grund för deras naturvetenskapliga värld.

Essä av Jörgen Sjöström.

Dagens Nyheter, 21 mars 2007.

Världens undergång som vacker musik

Andrew Bird har redan avverkat klassiska konserter, punk, nyswing och jazz. Nu kallar han sig singer/songwriter och gör apokalyptisk pop för 2000-talet om filosofiska dilemman. Möt ett album- och Sverigeaktuellt musikaliskt geni som avskyr punchlines.[...]
  – På ytan handlar mina texter ofta om någon sorts populärvetenskap, men det finns flera lager, som på en lök, och därunder ligger jag.[...]
  Mycket talar för att Andrew Bird faktiskt är något av ett musikaliskt geni. Redan som fyraåring var han fena på fiol. I tonåren lärde han sig komplicerade stycken av Bach och Coltrane, utan att ens kunna läsa noter.

Intervju av Henrik Arvidsson.

Dagens Nyheter, 20 mars 2007.

1600-talet saknade ord för sin verklighet

Det svenska språket saknade under tidig-modern tid ord för en kvalificerad politisk analys. Den samtida verkligheten pressades in i en begreppsvärld lånad från antiken. [...]
  Det är mot bakgrund av denna situation som Lindberg ställer frågorna: ”Hur svarade de grekiska och latinska termerna mot den verklighet de applicerades på? Vad fick de antika orden beteckna och vilka associationer häftade vid dem? I vilken utsträckning noterades och värderades skillnaden mellan den antika politiken och den samtida?” .

Understreckare av Stig Strömholm.

Om Bo Lindbergs bok "Den antika skevheten: Politiska ord och begrepp i det tidig-moderna Sverige"..

Svenska Dagbladet, 20 mars 2007.

Erik Fichtelius egna ord om projektet

Kära tittare! Det känns ganska skönt att efter nästan på dagen 11 års arbete med denna dokumentärserie kunna säga: varsågod och titta! Det här är en samtidshistorisk dokumentär. Det är ett historiskt dokument, med en förstahandskälla som berättar från maktens innersta rum.
  Det är inga stora avslöjanden som väntar, ej heller någon systematisk utvärdering av Göran Perssons tio år vid makten. Många har, och kommer att ha, starka och olika åsikter om Göran Persson, om vad han gjort och sagt. Men varje diskussion om hans tid vid makten måste ta spjärn mot vad han själv har sagt, med egna ord.

Artikel av Erik Fichtelius.

SvT:s webbplats, 19 mars 2007.

Bibliotek är en god sak

Varför inte ställa krav på folkbiblioteken och bibliotekarierna som nu agerar smakdomare? Poängen med litteratur- och distributionsstödet är ju att garantera en litterär mångfald och att ge alla medborgare i Sverige samma demokratiska möjlighet att ta del av den goda litteraturen. Hur skulle förlagsmarknaden och litteraturutgivningen se ut i Sverige om detta stöd inte existerade? För många författare är litteratur- och distributionsstödet en av få möjligheter att nå ut till alla svenska folkbibliotek och potentiella läsare. Det är en god och nödvändig sak.

Debattartikel av Christer Hermansson.

Dagens Nyheter, 19 mars 2007.

Gudomligt pianospel

90 år har gått sedan den rumänske pianisten Dinu Lipatti föddes. Trots att han dog ung hann han befästa rollen som en av tidernas främsta pianister. Lipattis Mozart- och Bachtolkningar förblir odödliga och fortsätter att glädja musikälskare över hela världen.[...]
  Kort tid efter ankomsten till Schweiz hade Lipatti drabbats av en mystisk sjukdom [...] så småningom insåg de att det rörde sig om leukemi. [...]
  För att kunna fullfölja inspelningarna kom producenten Walter Legge tillsammans med ett inspelningsteam sommaren 1950 till pianistens bostad i Genève, där det nu inrymdes en improviserad inspelningsstudio.

Understreckare av Jeana Jarlsbo.

Svenska Dagbladet, 19 mars 2007.

Mytiska läsningar av Strindberg

I fjol utgavs Delblancs brevväxling med Vilhelm Moberg. I år kan vi glädjas åt Strindberg – urtida, samtida, framtida, där Delblancforskaren Lars Ahlbom och Strindbergsforskaren Björn Meidal samlat Delblancs samtliga texter om August Strindberg. Strindberg var den författare Delblanc oftast skrev om. [...]
  Delblanc betonar exempelvis hur Strindberg, i hög grad tvärtemot den modernt sekulariserade människan, uppfattade maten som helig; ”hans måltid var en kommunion”, skriver Delblanc.

Av Erik Bergqvist.

Recension av Sven Delblancs "Strindberg – urtida, samtida, framtida", red. Lars Ahlbom, Björn Meidal

Svenska Dagbladet, 19 mars 2007.

Kristendomens jihad

Tisdagen den 27 november 1095 predikade påven Urban II utanför katedralen i Clermont i Auvergne. Resten är, som det numera heter, historia. Påven manade till väpnad kamp mot hedningarna, till korståg för att ta tillbaka kristendomens heliga platser i Palestina, speciellt Jerusalem. Påvens anhängare avbröt då och då hans predikan med hejaramsan "Deus lo volt!" - Gud vill det. [...] Fyra år senare, i juni 1099, stod en armé på fjorton tusen korsfarare, crucesignati, utanför Jerusalems murar. Nästa månad föll staden. De kristna erövrarna firade segern med en blodig massaker där tusentals människor mördades men knappast så många som de sjuttio tusen som arabiska historiker gjorde gällande.

Essä av Carl Rudbeck.

Dagens Nyheter, 17 mars 2007.

Hundra år med Thielska

Den 17 mars är ett historiskt datum för Thielska galleriet på Blockhusudden. Efter tre år stod arkitekten Ferdinand Bobergs märkligt majestätiska byggnad klar år 1907. Ägaren, bankiren Ernest Thiel, invigde denna afton sitt galleriliknande hem med en stor rosenbal.
  Mitt hem är min borg, skulle kunna ha varit Thiels devis – en känsla att skriva under på efter att ha följt den högt böljande mur som skiljer denna slutna, bländvita fästning uppe på sin klippa från Saltsjöns öppna vatten.
  Skälet till att Ernest Thiel bröt upp från våningen på Strandvägen var ett nyvaknat konstintresse. Hans första 37 år hade dominerats av intresset för pengar. Men efter en skandalartad skilsmässa från Anna Josephson, som tillhörde Bonniersläkten, fick Thiel smak för helt nya rum.

Artikel av Lars Collin.

Svenska Dagbladet, 17 mars 2007.

Utblick:

Thirty Seconds of Fame

Making commercials has been a way in for up-and-coming directors ever since the collapse of the Soviet Union and its generous state support for film schools and studios. The Russian advertising industry, which literally started from nothing in the early 1990s, has been the primary training ground for an entire generation of successful filmmakers such as Timur Bekmambetov ("Night Watch") and Pyotr Buslov ("Boomer").
   "Anyone who's directing and is in the 35-to-45 age group started out in advertisements," said Robert Crombie, a British film director who got his start working on commercials in Russia in the '90s.

Av Marina Kamenev.

The Moscow Times, 16 mars 2007.

Utblick:

Make Way for Copyright Chaos

Last week, Viacom asked a federal court to order the video-sharing service YouTube to pay it more than $1 billion in damages for some 150,000 videos that Viacom claims it owns and YouTube users have shared. "YouTube," the complaint alleges, "has harnessed technology to willfully infringe copyrights on a huge scale," threatening not just Viacom, but "the economic underpinnings of one of the most important sectors of the United States economy." [...]
  The Grokster case thus sent a clear message to lawyers everywhere: You get two bites at the copyright policy-making apple, one in Congress and one in the courts. But in Congress, you need hundreds of votes. In the courts, you need just five..

Debattartikel av Lawrence Lessig.

The New York Times, 18 mars 2007.

Mellan pervers njutning och analys

Ofta handlar det skandalösa i en självbiografi inte om den egna berättelsen utan om hur man beskriver andra. I USA har nyligen flera fall dragits inför rätta: James Frey och Augusten Burroughs har båda gjort succé med självbiografiska verk som sedan avslöjats och fallit. [...]
   Men det är ett tag sedan det var porträtteringen av jaget självt som var skandalen, och befrielsen. Därför känns en återblick på 70-talets kvinnoromaner som en nödvändig erinran om ett annat slags självbiografiskt projekt. Som Maria Jönsson pekar på i Som en byracka är självbiografin inte en genre, utan flera: generellt kan den beskrivas i termer av ett kontrakt mellan läsare och författare (därför måste den också vara ”sann” – när Freys lögner avslöjats gav förlaget läsarna pengarna tillbaka!), men i sitt uttryck kan de anta de mest skilda former.

Av Cecilia Sjöholm.

Recension av Maria Jönssons avhandling "Som en byracka: Självbiografi, estetik och politik i Agneta Klingspors författarskap"

Expressen, 14 mars 2007.

Sex kulturchefer om Dawit Isaak och den svenska regeringen

I dag har journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea i tvåtusen dagar. Han har inte ställts inför rätta, inte dömts för något brott. Dawit Isaak hålls inspärrad av den eritreanska regimen av ett enda, oacceptabelt, skäl: han har utövat sitt, och vårt, yrke.
  Dawit Isaak är svensk medborgare. Hans hustru och barn bor i Göteborg. En lång rad svenska privatpersoner, politiker och organisationer som Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Reportrar utan gränser, Publicistklubben och Amnesty har tagit sig an hans fall. I dag får Dawit Isaak, som förste pristagare, Publicistklubbens yttrande- och tryckfrihetspris till minne av den mördade ryska reportern Anna Politkovskaja. Också UD och den svenska regeringen, den nuvarande liksom dess föregångare, arbetar och har arbetat för Dawit Isaaks sak. Men hur och med vilken intensitet?

Av Gabriel Byström, Håkan Jaensson, Daniel Sandström, Maria Schottenius, Per Svensson & Carl Otto Werkelid.

Aftonbladet (och fem andra tidningar), 14 mars 2007.

Artaud krävde att få vara galen

Snart 60 år efter den franske författaren Antonin Artauds död ökar intresset för hans mångbottnade konstnärskap. Artaud genomlevde ett livslångt psykiskt lidande men ville aldrig bli botad. Han såg sina delirier som en inspirationskälla och hävdade envist den sjukes överlägsenhet.
   Hur kan en konstnär, vars verk i stor utsträckning är uttryck för sin upphovsmans oförmåga, misslyckanden och tillkortakommanden, framstå som en av sin tids stora författare? Jag ställer frågan inför Antonin Artaud och hans verk, som nu, snart 60 år efter hans död, är föremål för ett ständigt stigande intresse som liknar en kult. Det franska nationalbiblioteket har under den gångna vintern ägnat hans verk en stor utställning; flera biografier har utkommit, allt fler av hans texter återutges och en av hans anteckningsböcker finns utgiven i en faksimilupplaga.

Understreckare av Hans Johansson.

Svenska Dagbladet, 12 mars 2007.

Klassiker i ordets rätta bemärkelse

Historievetenskapliga studier kan fortsätta att vara relevanta och stimulera till vidare reflektion långt efter att teserna har falsifierats. Lutz Raphael anger fyra kriterier – närvaro, impulser, ”det stora verket” och tidserfarenheter – som tillsammans kan omvandla dem till klassiker.
   I begreppet ”klassisk” finns en säregen spänning: å ena sidan betecknar det en prestation av högsta kvalitet och ständig relevans, å andra sidan betecknar det ett stadium som har passerats och därmed är, om än aldrig så historiskt intressant, irrelevant. Därför blir ”klassiker” ofta, som Mark Twain skrev, ”böcker som alla berömmer men ingen har läst”.

Understreckare av Daniel Braw.

Om Lutz Raphaels tvåbandsantologi "Klassiker der Geschichtswissenschaft".

Svenska Dagbladet, 13 mars 2007.

Normer i förändring

En sekulär, icke-religiös etik kan grundas på: (1) - Rätten till självbestämmande. (2) - Solidariteten, omsorgen om nästan. (3) - Plikten att bekämpa lidandet.
  En sådan etik leder till att en rad traditionella tabun försvinner, som förbudet mot homosexualitet mellan vuxna. Varje människa får rätt att utöva sina böjelser så länge detta inte skadar eller hindrar andra. Samtidigt urholkas stödet för paternalismen, förmyndarattityden, att "pappa vet bäst".
  Det uppstår också en konflikt mellan paternalism och lidande - ty vem kan bättre avgöra graden av sitt lidande än den som är utsatt för det? [...] Det finns en intressant och aktuell koppling mellan abort och dödshjälp. Värdekonservativa kristna antas fördöma båda företeelserna. Men så är det inte.

Kolumn på DN/Ledare av P.C. Jersild.

Dagens Nyheter, 10 mars 2007.

Nollywood är Afrikas drömfabrik

I Nigeria har världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood växt fram. Här spelas filmerna in snabbt och intresset är enormt - både från bransch och publik. Vi har varit där.
  Nollywood kallas numera för världens tredje största filmindustri efter Hollywood och Bollywood. I hela Afrika är intresset enormt och filmerna tränger alltmer undan sina amerikanska konkurrenter. Varje vecka landar ett trettiotal nya titlar i gatustånd och i filmbutiker, där de säljs i upplagor runt 50.000 exemplar. Nigerianska drömfabriken Nollywood har på bara 15 år förvandlats till en jätteindustri med stjärnglitter, premiärkalas och en produktionstakt helt i särklass - en film tar sällan mer än två veckor att spela in.

Av Mikael Funke och Marcus Hansson.

Dagens Nyheter, 10 mars 2007.

Historiens förste globalist

Herodotos visdom, charm och humor har genom tiderna inspirerat konstnärer och författare. Sture Linnér berättar om den förste historikern, och vi publicerar ett utdrag där Herodotos redogör för en ödesdiger nakenchock under antiken. [...]
   Utan något av de hjälpmedel som en historiker i dag tar för givna – bibliotek och arkiv, uppslagsböcker, internet och så vidare – lyckades han med det nästan ofattbart svåra: att kombinera vad han sett och hört till ett väldigt universellt panorama.

Artikel av Sture Linnér.

Om Herodotos historia. Som exempel publiceras också en text under rubriken "Nakenchock bröt 505 års kungamakt".

Svenska Dagbladet, 11 mars 2007.

Eremiter bygger inga samhällen

Begreppet personlig integritet har hamnat mitt i den politiska debatten. I den första av två artiklar om begreppet granskar Anders R Olsson lagstiftningens syn på integritet och finner att den är primitiv och demokratiskt tvivelaktig.
  Man resonerar som om det gällde kommunicerande kärl: i ett samhälle med starkt integritetsskydd kan man inte ha en vid yttrande- och informationsfrihet, och vice versa. Det är i huvudsak fel.

Av Anders R. Olsson.

Den första av två artiklar. Den andra (12/3) finns här.

Sydsvenskan, 9 mars 2007.

Välj bort djurindustrin!

Den stora majoriteten har en kluven attityd till den industriella djurhanteringen: de använder produkterna men är lite äcklade, lite illamående när de tänker på slakthus och industriell djurhållning. De organiserar därför sina liv så att de blir påminda om gårdar och slakthus så lite som möjligt och de gör sitt bästa för att barnen inte heller ska veta, för barn är ömsinta och lättrörda.

Av J. M. Coetzee.

Tal vid utställningen ”Voiceless: I feel therefore I am” på Sherman Galleries i Sydney.

Sydsvenskan, 10 mars 2007.

Mötesplatser i förvandling

Ryktet om bibliotekens död har visat sig överdrivet. Uppgifter som att bara ett par procent av all information numera publiceras i böcker eller att böcker bara innehåller någon tiotusendel av det som finns tillgängligt i databaser har gett anledning till farhågor. Samtidigt tycks behovet av en avspänd "tredje plats", mellan hemmet och arbetet, växa nästan i takt med informationssamhället (finns där ett samband?).

Artikel av Claes Caldenby.

Arkitekturprofessor Caldenby granskar två stadsbibliotek i förvandling - Göteborgs och Stockholms.

Göteborgs-Posten, 9 mars 2007.

En teoretisk bråkstake ur led med tiden

Den franske teoretikern Jean Baudrillard har fått namn om sig som en av postmodernitetens mest excessiva och obegripliga tänkare. Efter hans död kan man ändå inte låta bli att förbluffas över hur väl han lyckades fånga samtiden, med sina tidiga profetior om såväl varumärkenas kraft som den moderna terrorismen. [...] Hans ekonomiska teori inbegrep idéer om varumärken och ekonomins excesser långt före företagsekonomer började tala i dessa termer [...].

Understreckare av Alf Rehn.

Svenska Dagbladet, 9 mars 2007.

Kanske den bästa tv-serien någonsin

När Rainer Werner Fassbinder fick idén att filma Alfred Döblins mäktiga roman Berlin Alexanderplatz (1929) var det ett självmordsprojekt. Hur göra rättvisa åt denna smått kaotiska roman, med hur många ut- och ingångar som helst, en av modernismens stora klassiker? Resultatet blev ett mästerverk, en milstolpe i tv-dramats historia, kanske den bästa tv-serien någonsin.
  Berlin Alexanderplatz utspelar sig i samma tid som Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin, som senare blev filmen Cabaret. Skillnaden är ändå himmelsvid.

Artikel av Gunder Andersson.

Aftonbladet, 9 mars 2007.

Lillpers förnyar vårt seende

Inte ens en professionell poesiläsare konfronteras särskilt ofta med dikt som går rakt in i hjärtat och ger en känslan av att ha stött på något omistligt. Men i Birgitta Lillpers nya diktsamling [...] händer det [...]
  Som så många andra av Lillpers böcker bygger ”Nu försvinner vi eller ingår” upp en ackumulerande effekt, där det musikaliska och varierade språket småningom skapar en nästan hypnotisk effekt.

Artikel av Michel Ekman.

Recension av Birgitta Lillpers "Nu försvinner vi eller ingår".

Svenska Dagbladet, 8 mars 2007.

Matematiker avslöjade koden till islamska mönster

Islamska arkitekter utnyttjade redan på fjortonhundratalet avancerade matematiska principer - som västerländska matematiker förstod först på nittonhundratalet. [...] Lu och Steinhardt har analyserat hundratals mönster från hela den islamska världen. De visar att islamska arkitekter omkring år 1200 upptäckte att det går att konstruera mycket komplicerade mönster med hjälp av bara fem mosaikbitar.

Artikel på DN/Vetenskap av Gunilla Borgefors.

Om Peter Lus och Paul Steinhardts forskning kring s.k. girih-mönster.

Dagens Nyheter, 5 mars 2007.

Den förste läkaren utan gränser

Crister Enander har läst Åsljungabon Kjell Ekborgs skönlitterära biografi över Henri Dunant - skaparen av Röda korset. [...] Han var en man med en väldig vision. Han bar på en dröm som fötts ur en levande mardröm. Den drev honom ständigt vidare trots tvivel och ett massivt motstånd. Det var efter det blodiga slaget vid Solferino den 24 juni 1859 mellan Österrike och Frankrike-Sardinien som Henri Dunant insåg att han hade en stor uppgift som han inte kunde undfly. [...] Där, i efterverkningarna av det blodiga slaget vid Solferino, föddes tanken på Röda Korset.

Recension av Crister Enander.

Om Kjell Ekborgs bok "Henri Dunant - mannen i vit linnekostym och tropikhatt".

Helsingborgs Dagblad, 4 mars 2007.

Hur ska alliansens nya kulturpolitik se ut?

Svensk kulturpolitik har under lång tid, för lång om man frågar vissa, formats av sju mål som knådades fram under tidigt 70-tal. I mitten på 90-talet gjordes en revidering som landade i att det mesta var så briljant formulerat drygt 20 år tidigare att det inte fanns någon anledning att göra några större förändringar. [...] Samtidigt sitter en samling tjänstemän på kulturdepartementet just nu och arbetar med de direktiv som ska vägleda en statlig utredning som ska ge sig i kast med de kulturpolitiska målen.

Artikel av Örjan Abrahamsson.

Den första av två artiklar om den nya kulturpolitiken.

Göteborgs-Posten, 4 mars 2007.

Det är mina brev!

Myrdalsåpan på brevsamlingen i Arbetarrörelsens arkiv får ständigt nya avsnitt. Den har blivit en småindustri. Fler böcker, artiklar, filmer om Alva och Gunnar Myrdals privata liv är på gång. Just nu sitter Dagens Nyheters Christina Kellberg på Arbetarrörelsens arkiv och forskar i vad Alva Myrdal skrev till Kaj Fölster och vad Kaj Fölster svarade. DN ville ha tillgång också till mina brev.
  Detta har en personlig dimension. Den redovisar jag. Det är nödvändigt. Men frågan är också allmän, principiell och av politisk betydelse.

Av Jan Myrdal.

Debattartikel om en brevsamling som donerats till Arbetarrörelsens arkiv. (Svar från Lars Ilshammar, replik från Myrdal.)

Aftonbladet, 2 mars 2007.

Hur ska vi välja vår globala regering?

Filosofer runt om i världen undersöker nu möjligheterna till en global folkvald regering. På så vis vill man bland annat undvika låsningar mellan länderna på miljöområdet.
 –Det blir lätt science fiction när man talar om det. Men en världsregering går i längden inte att undvika. Frågan är hur demokratisk en sådan kan bli.
  Det säger filosofiprofessor Folke Tersman, verksam vid Auckland University i Nya Zeeland. Han är projektledare för forskningsprojektet Gränslös Demokrati där 13 svenska fristående forskare undersöker möjligheten till en framtida global valvaka.

Artikel på SvD/Vetenskap av Thomas Heldmark.

Svenska Dagbladet, 4 mars 2007.

"Che" – från mördare till myt

Fallet Che är ett av samtidens bästa exempel på att intellektuella, konstnärer och medelklassungdomar inte vill veta hur något förhåller sig; att man inte bara håller fram en felaktig bild av en person utan till och med kan tillskriva någon personegenskaper som står i klar kontrast till hur denne egentligen agerade. I en tid när skolans historieundervisning nästan försvunnit, exempelvis i Sverige, riskerar vi att allmänhetens bild av historiska skeenden utformas av framgångsrika filmer. [...]
  Många bedömare kallar Ches bolivianska upprorsförsök för Castros mästardrag. Castro gjorde sig av med en medarbetare som han ville ha bort, men han behövde inte själv stå som ansvarig.

Artikel av Inger Enkvist.

Axess, 2 mars 2007.

Linnés brevsamling - mer beständig än bloggen

Brevsamlingsutställningar kommer inte att kunna hållas om dagens vetenskapsmän. E-post och sms i all ära - men ny teknik utarmar arvet efter nutidens stora. Postmuseum i Stockholm visar under 2007 en utställning om Carl von Linné som brevskrivare, som en del i 300-års-jubiléet av Linnés födelse. Linné var en flitig brevskrivare som brevväxlade med många vetenskapsmän runt om i världen, och hans utsända apostlar rapporterade om sina resor och nya fantastiska upptäckter.

Av Mathias Jansson.

Computer Sweden, 2 mars 2007.

Katastrof sätter spår i multimedieprodukt

År 536 ägde en stor naturkatastrof rum på jorden. Det har talats om vulkanutbrott eller ett kometnedslag. Årsringar som arkeologer studerat visar på en radikal klimatväxling - man talar om år utan sommar och om människor som inte kastar någon skugga. Det är en av de fascinerande utblickarna i en multimedieprodukt som i julas kom ut på cd-rom. Den handlar om ett område på 600 hektar söder om Linköping, kallat Tinnerö eklandskap, som i somras invigdes som kultur- och naturreservat.

Artikel av Folke Schimanski.

Computer Sweden, 2 mars 2007.

Skuggspelets mästare

Suchart Subsin, i dag 72 år gammal, blev skuggspelsmästare. Han lärde sig den urgamla konst som i Thailand kallas nang talung, och ingen inom konstarten har vare sig förr eller senare uppnått hans berömmelse.
  –Man får nog se mig som ett nationalmonument, säger han blygsamt.
  Det sägs att de thailändska skuggspelen i sin nuvarande form föddes i slutet av 1800-talet i byn Ban Don Maprao. Men konstarten hade då redan under många hundra år utövats i andra delar av Sydöstasien.

Artikel av Mats Holmberg.

Dagens Nyheter/Resor, 28 februari 2007.

Byt namn så blir allt mycket lättare

Officiellt säger de flesta människor att namnet inte spelar någon roll och att "det är vad man gör och vem man är som är det viktiga". Hagström visar att verkligheten ofta är den rakt motsatta. [...] Eller, som en av källorna i hennes material säger: "Det är inte omöjligt att jag fått ett annorlunda liv om jag hetat Gull-Britt." Själv satt hon i timmar på biblioteket i samhället där hon växte upp och förundrades över de tio tusen namnen i "Förnamnsboken".

Recension av Pontus Dahlman.

Om boken "Man är vad man heter: Namn och identitet" av Charlotte Hagström. .

Dagens Nyheter, 27 februari 2007.

Spel med tärning

Idén om att använda slumpen för att skapa musik är inte ny, men den tog fart med 1900-talets reaktion mot det konstnärliga Geniet och har fått nytt fäste i vår tids teorier om kaos och artificiell intelligens.[...]
  I sina "Musikalisches Würfelspiel" - musikaliska tärningsspel - lät Mozart tärningen bestämma ordningen på ett antal melodislingor som hur de än kombinerades blev till en menuett.

Essä av Johanna Paulsson.

Om bl.a. John Cage och slumpmusik.

Dagens Nyheter, 27 februari 2007.

Utblick:

The New Disorder: Adventures in film narrative

Some of the directors may be just playing with us or, perhaps, acting out their boredom with that Hollywood script-conference menace the conventional “story arc.” But others may be trying to jolt us into a new understanding of art, or even a new understanding of life. [...] Are moviegoers bringing some new sensibility to these riddling movies? What are we getting out of the overloading, the dislocations and disruptions?

Artikel av David Denby.

The New Yorker, 26 februari 2007.

Det skrivna ordet har tyngd i Armenien

Om man ska fånga sköldlushonor, måste man vara morgonpigg. Krypen håller sig nere på - eller kanske i - marken utom under tre tidiga morgontimm ar. Jag har inte fått uppgiften bekräftad, men den gavs av museipersonal i Matenadaran, Armeniens manuskriptmuseum i huvudstaden Jerevan. Fast sköldlöss finns i den närbelägna Araratdalen, brukar dock inte personalen själv ägna sig åt dem.

Av Barbro Sollbe.

Gefle Dagblad, 26 februari 2007.

Fallet Padilla

Någonting märkvärdigt utspelar sig nu i en domstol i Miami. De grymma metoder som amerikanska förhörsledare använt sedan 11 september för att ”knäcka” fångar har till slut blivit föremål för rättslig prövning.

Av Naomi Klein.

Om fallet med den terrorismanklagade José Padilla.

Aftonbladet, 26 februari 2007.

Ett hundra år med Auden

Har du sett "Fyra bröllop och en begravning", Mike Newells publiksuccé från 1990-talets första hälft, då har du också hört John Hannah i rollen som Matthew använda sig av Wystan Hugh Audens "Stanna alla klockor" ur Tolv sånger från 1936 för att uttrycka det han känner inför livspartnern Gareths (spelad av Simon Callow) död och begravning.

Av Ulf Jönsson.

Gefle Dagblad, 25 februari 2007.

Planerad poesi blir historisk trilogi

Uppsalapoeten Bo Gustavsson har tagit Gunnar Ekelöfs stafettpinne och givit sig in på en lyrisk väg där poesi blandas med prosa, dialog, essäistik och kritik. Världsreligionernas mystik och Calamity Janes genusöverskridande Vilda Västernidentitet sysselsätter honom just nu.

Av Lena Köster.

Upsala Nya Tidning, 24 februari 2007.

Det här är rena poesin

I Sverige har det påträffats 144 arter av dessa svärmare och spinnare, som nu presenteras i senaste bandet av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Med sina 100 volymer är nyckeln Sveriges största bokprojekt någonsin och av mängden illustrationer, utbredningskartor och texter, kan man ana att Artdatabankens medarbetare gör allt för att vi oinsatta ska öppna ögonen. Många arter utrotas visserligen. Men ungefär 50 000 återstår.
  Det är lätt att förstå poeternas intresse för dessa gynnare, där även namnen liknar små mikrodikter. Döpta för högläsning: oleandersvärmare, lövskogsnunna, sidentigerspinnare, tsarbjörnspinnare, ockragul lavspinnare, bokflikvinge ...

Av Mikael Strömberg.

Om Nils Hydén (text), Karl Jilg, Torbjörn Östman (ill.) "Nationalnyckeln: Fjärilar. Ädelspinnare - tofsspinnare"

Aftonbladet, 23 februari 2007.

Främmande för sig själv

Den danska författaren Katrine Marie Guldagers bok om sina nio år i psykoanalys har på några veckor seglat upp i topp på de danska bokförsäljningslistorna.
  Istället för att som Cardinal vara en del av den rörelse som var det radikala 70-talets, är hon dess barn och följaktligen dess domare. Mor-dotter-relationen är i princip osynlig, medan däremot fadern och faderns död är centrala teman. Hennes syn på äktenskapets trohetslöfte är sträng, hon konstaterar själv att analysen gjort henne kulturkonservativ, och i den lovsång hon sjunger för framförallt latinamerikansk dans framhåller hon det befriande i att mannen och kvinnans roller här är så tydliga. Mannen för, och kvinnan följer.

Recension av Ingrid P Bosseldal.

Om Katrine Marie Guldagers bok "Lysgrænsen: En psykoanalyse".

Göteborgs-Posten, 23 februari 2007.

Utblick:

The AACM and American Experimentalism

The Chicago based AACM (Association for the Advancement of Creative Musicians) started in 1965. Distinguished, members abound, including pianist Amina Claudine Myers, multi-instrumentalist Anthony Braxton, and the revered group Art Ensemble of Chicago. Here AACM member and trombone player George E. Lewis presents his forthcoming book, Power Stronger Than Itself: A History of the AACM.

Artikel av George E. Lewis.

NYFA Interactive, 19 februari 2007.

Ständigt denna Horace!

Horace Engdahl är smart, kultiverad, charmig och mycket vänlig. Ändå har han i 30 års tid varit utsatt för en hatkampanj. Varför? ”Jag vet verkligen inte”, säger han. ”Någon föreslog att det var mitt namn.” [...]
  Trots att jag, som sagt, genom åren följt debatten för och emot Horace Engdahl, blir jag ändå smått chockerad när jag under min research svart på vitt läser vad som faktiskt sagts och skrivits om honom genom åren.

Artikel av Örjan Abrahamsson.

Tidningen Vi, 19 februari 2007.

En bok för alla är inget att vara rädd för

Den borgerliga regeringen är mer intresserad av att värna den kommersiella integriteten än den personliga. Med samma arrogans som den driver igenom en lag som gör det möjligt att lagra information om svenska medborgares webbvanor och mejlkontakter vill den nu dra in stödet för En bok för alla, alltså den utgivning av billiga pocketböcker i anspråkslöst (men med tiden alltmer smakfullt) utförande som sedan starten 1976 möjliggjorts av statsstöd.

Artikel av Magnus Eriksson.

Svenska Dagbladet, 22 februari 2007.

Skeptiker i en tid av absolut tro

Ingen har bättre än Arthur Koestler beskrivit sin besvikelse efter en kärleksaffär med kommunismen. [...] År 1950 utkom en bok under titeln ”The God That Failed”. På svenska fick den heta ”Vi trodde på kommunismen”. Boken har kallats ”en generations kollektiva självbiografi”. [...] Om Arthur Koestler har David Andersson nu givit ut Timmarna vid fönstret. En essä om Arthur Koestler. Det är en alldeles utmärkt bok, kunnig, engagerad och lättillgängligt skriven.

Recension av Svante Nordin.

Om David Anderssons "Timmarna vid fönstret. En essä om Arthur Koestler".

Svenska Dagbladet, 21 februari 2007.

Einstein's Nobel prize - a glimpse behind closed doors

Efter noggranna arkivstudier kan Elzinga visa hur starkt tvivlet var i Sverige, särskilt i Uppsala och Lund, mot Einsteins banbrytande tankar. Skälen var flera. Hans idéer ansågs fram till 1919 vara obevisade, och dessutom menade många att de var både onyttiga och alltför filosofiska. Och att filosoferna i Uppsala dessutom djupt misstrodde Einstein gjorde säkert sitt till, något som än en gång påminner om vilken makt Uppsalafilosofin haft.

Recension av Torgny Nordin.

Om Aant Elzingas bok "Einstein's Nobel prize: A glimpse behind closed doors".

Göteborgs-Posten, 19 februari 2007.

Passionen fick Moberg att döpa om sin karaktär

I dag visar samlaren Stefan Linderoth Vilhelm Mobergs dedikationer till sin älskade på en presskonferens i Utvandrarnas hus i Växjö. Den stiliga Kristina träffade Moberg 1945 och fick honom att döpa om romanfiguren i "Utvandrarna" från Anna - till Kristina.
  Kärleksrelationen mellan Vilhelm Moberg och den Kristina som fick ge namn åt huvudpersonen i hans utvandrarsvit varade bara i några år alldeles efter andra världskrigets slut.

Artikel av Kurt Mälarstedt.

Om nyfunna antikvariska böcker med Mobergs dedikation.

Dagens Nyheter, 16 februari 2007.

Originellt om Proust och fransk modernism

Kristoffer Leandoer har skrivit ett magnum opus, ett verk på närmare 350 sidor. Huset som Proust byggde, är titeln. De rumsliga metaforerna dominerar också framställningen. Huset som Proust byggde, säger författaren i sitt förord är "ett rent luftslott". Luftslott är drömmar, inte konkreta ting som böcker och romaner. Men för Leandoer är själva litteraturens boning släkt med det icke tingliga, det icke referentiella.

Recension av Sigbrit Swahn.

Upsala Nya Tidning, 16 februari 2007.

Khmererna från P4 har intagit Radiohuset

Lyssnarna är inte mediespecialister eller omvärldsanalytiker. Men de har ändå intuitivt förstått vad som pågår, att det mesta av journalistiken i tidningar och tv världen över håller på att metrofieras, tunnas ut på sammanhang och eftertanke. Samtidigt har de själva kunnat höra hur P1 här hemma fram till nu försökt ta spjärn, kunnat hålla emot och erbjuda folkbildning, överraskande nya kunskaper och ett vuxet tilltal. Men snart är det slut med det.

Debattartikel av Björn Elmbrant.

Aftonbladet, 14 februari 2007.

Kafé- och restaurangkultur i 1950-talets Gävle

Även under 1940-50 talen var Södra Kungsgatan, med den tidens mått mätt, begåvad med ett flertal kaféer. Fram till år 1955, när motboken avskaffades, var all restaurang- och kaféverksamhet omgärdad av en snårskog byråkratiska regler. Vissa regler finns kvar än idag.
  En restaurang med beteckningen "Fullständiga rättigheter" var i regel belägen i stadens största hotell, där den tidens handelsresande kunde smörja sina kunder. 1950-talets restauranger fick inte visa sitt utbud av alkoholhaltiga drycker på någon synlig plats.

Artikel av Bernt Forsberg.

Gefle Dagblad, 14 februari 2007.

Här är Europas stora kulturdebatt

I julas tryckte det franska veckomagasinet Le Nouvel Observateur ett 48-sidigt temablock om upplysningen, "Le siècle des lumières".
  Det var ett tydligt tidens tecken. Upplysningen har länge betraktats antingen med välvilligt överseende (ungefär som en gammal femmilshjälte - heroisk på sin tid, irrelevant i dag) eller med anklagande misstänksamhet (utpekad som en inspirationskälla för totalitarismens teori och praktik).
  Nu tycks dock det europeiska 1700-talets stora kulturrevolutionära rörelse vara på väg att rehabiliteras i skymningsljuset av en pånyttfödd aggressiv och offensiv religiös fundamentalism

Artikel av Per Svensson.

Expressen, 12 februari 2007.

Antiken levde på ojämlikhet

Det grekiska tänkandet vilade på frihet och slaveri. Härskarnas makt var beroende av slavarnas underdånighet. Men efter Aristoteles började filosofin att blekna. Människan blev så småningom en andlig slav som skulle tjäna en allsmäktig herre. [...]
  Filosofins krympande anspråk syns i att tänkandet inte mera yrkade på en politisk funktion eller en härskarroll, såsom fallet hade varit hos Aristoteles och Platon, utan tvärtom vägrade att delta i maktutövningen. I stället fann det mål och mening i det privata och enskilda.

Understreckare av Fredrik Lång.

Svenska Dagbladet, 12 februari 2007.

Manifest är mera poesi än politik

Med utgångspunkt i Marx och Engels kommunistiska manifest ägnar sig litteraturvetaren Martin Puchner i en ny bok åt politiska deklarationer. I en analys av avantgardistiska program från de senaste 150 åren vidgar han synen på manifestet som teatraliskt uttryck. [...]
  Manifestet, som det kom att utvecklas, är en ny form av text, en ny genre – en ”revolutionens poesi” – som mer än någon annan kommit att prägla de senaste hundra årens avantgardistiska estetik.

Understreckare av Jesper Olsson.

Om "Poetry of the Revolution: Marx, Manifestos, and the Avant-Garde" av Martin Puchner.

Svenska Dagbladet, 7 februari 2007.

Mumin och melankolin

I de första Muminromanerna är naturen liksom i hexameteridyllen tydligt arkadisk, menar Rehal-Johansson, med den porlande floden i mitten och en prunkande flora som hämtad ur Vergilius herdediktning, med popplar, ekar och plommonträd, men också ”gula silkespäron” och fikon. [...]
   Längre fram i författarskapet tilltar svårmodet och dubbeltydigheten, men naturen blir i stället enhetligt nordisk. De tidiga böckerna revideras, silkespäronen stryks ur Kometjakten från 1948 och en tonfisk i Trollkarlens hatt (1946) får bli en gädda.

Artikel av Petter Lindgren.

Om Agneta Rehal-Johanssons avhandling "Den lömska barnboksförfattaren – Tove Jansson och muminverkets metamorfoser".

Aftonbladet, 8 februari 2007.

Dietisters råd orsakar fetma

Kolhydraternas roll och rörelsers ringa påverkan på vikten är känd sedan 1800-talet och bekräftades igen i en nyligen framlagd doktorsavhandling. [...]
  Annars skrev fransmannen Brillat-Savarin redan 1826 i kokkonstens klassiker, Smakens fysiologi, att "korpulensen förorsakas av en med mjöl och stärkelseämnen överladdad diet"[...].

Debattartikel på Brännpunkt av Christer Enkvist.

Svenska Dagbladet, 2 februari 2007.

Den passionerade upptäckaren

Han reste på Grönland och hade en inuitisk älskarinna, han var misstänkt av FBI och tackade nej till att bli isländsk president. Vilhjalmur Stefansson är en av polarforskningens mest gåtfulla gestalter.
   När det unga, självständiga Island på 1940-talet sökte en ny president var det många som hoppades på Vilhjalmur Stefansson. Han var visserligen amerikan, men av erkänd isländsk härkomst.

Essä av Sverker Sörlin.

Dagens Nyheter, 3 februari 2007.

Boken som fick kapitalismen att skälva

Även om de flesta är överens om att Karl Marx inflytande långt ifrån enbart varit av godo, fortsätter delar av hans tänkande att ha relevans. En ny bok om "Kapitalet" visar att Marx ännu förtjänar att studeras trots det motstånd texterna i dag bjuder på.

Understreckare av Anders Burman.

Recension av Francis Wheens bok "Marx‘s Das Kapital: A Biography".

Svenska Dagbladet, 3 februari 2007.

Den beige boxen

Det är en gåta varför en så fantastisk apparat som datorn i alla år haft en så trist och anonym standardform. Är det för att den ska smälta in överallt? Eller för att vi är rädda att den ska ta över helt?
  Det elektroniska samhället är sedan länge ett faktum. Maskinerna som tar oss genom våra dagar är numera minst lika många som våra fysiska vänner. Men alla dessa teveapparater, dvd-spelare, digitalboxar... Har ni tänkt på att det är något mystiskt med alltsammans: att de så länge har tyckts stöpta i samma standardform, trots uppsjön av varumärken?

Essä av Pontus Dahlman.

Dagens Nyheter, 31 januari 2007.

Utblick:

Fighting to protect copyright 'orphans'

An effort among Internet activists to halt the extension of copyright protections for orphan works - out-of-print books and media - was dealt a setback last week by a U.S. appeals court decision.
  The case, Kahle v. Gonzales, was filed in 2004 by, among others, Internet Archive co-founder and director Brewster Kahle. Plaintiffs argued that extending such copyrights harmed the public's ability to access orphan works.

Av Daniel Terdiman.

CNET News.com., 31 januari 2007.

Svensken i Korpus 2

Det är inte bara Ryssland som vägrar kasta ljus över Raoul Wallenbergs öde. Även Sverige håller inne med väsentlig kunskap, bland annat om egna agenter som kan ha suttit i Sovjets fängelser efter kriget. [...] Frågan är om misslyckandet att genomföra systematiska efterforskningar och att samordna viktiga detaljer på något sätt var avsiktligt eller bara en följd av kalla krigets övermäktiga logik.

Essä av Susanne Berger.

Dagens Nyheter, 22 januari 2007.

Tortyr? Kritik? Jaså...

I tisdags antog EU-parlamentet, under största möjliga tystnad i den europeiska pressen, ett sensationellt betänkande som arbetats fram av ett tillfälligt utsett utskott ”för CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar”. Man konstaterar att EU:s regeringar avlyssnat, förföljt och försökt tysta journalister och organisationer som försökt ta reda på sanningen.

Debattartikel av Gustav Fridolin.

Aftonbladet, 26 januari 2007.

Homosexuella kontakter vanliga i djurriket

Ända sedan antiken har det varit dokumenterat att även djur har sex mellan individer av samma kön. Den grekiske filosofen och naturforskaren Aristoteles beskrev redan för 2.300 år sedan sex mellan samkönade hyenor. Men det har talats väldigt tyst om det under årens lopp.

Artikel på DN Vetenskap av Fredrik Hedlund.

Dagens Nyheter, 20 januari 2007.

Vist vemod om förlorad kärlek

Irmgard Pingel skilde sig från sin man, författaren och journalisten Sten Söderberg, ganska snart efter att hon inlett förbindelsen med Artur Lundkvist. Med hull och hår tycks hon ha givit sig hän åt sin nya kärlek, men efter ett tag började hon uppenbarligen tveka.

Recension av Tommy Olofsson.

Om Lasse Söderbergs bok "Breven från Artur".

Svenska Dagbladet, 19 januari 2007.

Ballard gjorde sf-litteraturen vuxen

Det finns en hallucinatorisk drömlogik i J. G. Ballards texter. Men han har en moralisk ambivalens som saknas hos surrealisterna: han både varnar för och bejakar modernitetens fasor. 96 noveller av mannen som förändrade sf-genren finns nu utgivna i två volymer.

Understreckare av Steve Sem-Sandberg.

Recension av J.G. Ballards "The Complete Short Stories".

Svenska Dagbladet, 17 januari 2007.

Män, bara män

Kring sekelskiftet skedde en explosiv produktion av nakenbilder på män, både härhemma och i Europa: badande, springande, skridskoåkande eller poserande i naturen. Fotografier på atleter massproducerades. Läkarböcker, hälsotidningar, idrottsaffischer och konstgallerier visade avklädda manskroppar. [...] Bakgrunden till denna manskult var samtidens oro för andlig och fysisk degenerering. Industrialismen och urbaniseringen hade gjort arbetaren vek och kraftlös. Neurasteni, dåtidens ”utbrändhet”, var sjukdomen för dagen. Samhällsdebattörer ropade om civilisationens förfall. Man behövde motbilder.

Recension av Oline Stig.

Om Patrik Steorns "Nakna män. Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915".

Sydsvenskan, 20 januari 2007.

Linné och världens skenbara lycka

Idag, detta år då trehundraårsjubileet av hans födelse ska firas, är det hart närt omöjligt att förstå den vurm och oreserverade dyrkan som en gång tillkom Carl von Linné. För att rätt beskriva den är det nödvändigt att beteckna eftervärldens förhållningssätt som en veritabel Linnékult. Statyer restes, böcker skrevs, skriftserier trycktes i Linnésällskapets namn, medaljer och mynt präglades. Det anordnades välbesökta botaniska exkursioner - vilka alltmer liknade societetstillställningar - som gick i Carl von Linnés fotspår både inne i Uppsala, ute på Linnés Hammarby och inne i mörkaste Småland.

Essä av Crister Enander.

Kulturen, 19 januari 2007.

Flaubert gjorde världen till bild

Kunde Gustave Flaubert skriva? Konstig fråga. Det borde han väl ha kunnat? Han som är författarnas författare, som provade den rytmiska bärkraften i precis varje mening och som skrev om varje sida hur många gånger som helst.

Recension av Johan Dahlbäck.

Om Sara Danius bok "The Prose of the World. Flaubert and the Art of Making Things Visible".

Dagens Nyheter, 17 januari 2007.

Den postmoderne Flaubert

Glöm allt om realism och skarp psykologi, just det som gjorde ”Madame Bovary” till litteraturhistoriens säkraste romandebut. Flaubert avslutade sin författarkarriär med att på sant postmodernt vis dekonstruera sin tids samlade vetande och lyfta fram det som döljer sig bakom skynket, den mänskliga dumheten.

Artikel av Andreas Brunner.

Recension av Flauberts "Den eviga dumheten"

Sydsvenskan, 17 januari 2007.

Marginalanteckningar

Andra författare kunde utveckla marginalanteckningarna till en särskild litterär genre, det betraktades som en respektabel form i början av 1800-talet. Den engelske romantiske poeten Coleridge gjorde det till en skön konst, både i egna böcker och böcker han lånade av andra. Och han lånade åtskilliga - en del av marginalanteckningarna, som han skrev för evigheten i bläck finns samlade och utgivna i sin egen rätt.

Artikel av Peter Cornell.

Om Kajsa Dahlbergs "Ett eget rum/Tusen bibliotek" på Galleri Index, Stockholm.

Expressen, 18 januari 2007.

Utblick:

Intelligence in the Classroom

"Half of all children are below average, and teachers can do only so much for them."
"Too many Americans are going to college."
"Those with superior intelligence need to learn to be wise."
  As William F. Buckley rightly instructs us, it is better to be governed by the first 2,000 names in the Boston phone book than by the faculty of Harvard University. But we have that option only in the choice of our elected officials. In all other respects, the government, economy and culture are run by a cognitive elite that we do not choose.

Tre artiklar (1, 2, 3) av Charles Murray (W.H. Brady Scholar, American Enterprise Institute).

Wall Street Journal, 16 januari 2007.

Rör inte min flickbok!

Det finns något av ”Rör inte min flickbok!” över tonen när hon argumenterar mot tidigare forskning som, enligt henne, bygger på ”direkta missuppfattningar”. Hon har läst rubbet, 1_022 titlar, hela utgivningen under tjugo år. Efter 1965 dog genren och det här är den första större undersökningen som kommit efter andra världskriget. När Birgitta Theander sticker hål på fördomar är det roligt att följa henne, avhandlingen tillhör de läsvänliga, dessutom bjuder den på en nostalgitripp.

Recension av Anneli Jordahl.

Om Birgitta Theanders avhandling "Älskad och förnekad – flickboken i Sverige 1945–65".

Sydsvenskan, 15 januari 2007.

Aldrig har det varit bättre!

På 1970-talet var det kanske kris, när notbilden led av en informationstäthet som gjorde musiken svår att spela – och dubbelt så svår att avlyssna. Den kritiken har av någon anledning hängt kvar in i 2000-talet. Men så låter inte nutida musik i dag. Jag skulle vilja säga att den aldrig har mått bättre! Tonsättarna bär med sig hela 1900-talet med allt vad det innebär av former som tenderar att upplösas, och de har hunnit skapa egna unika ideal.

Artikel av Mikael Strömberg.

Aftonbladet, 16 januari 2007.

Förintelsens barnbarn

Hennes farfars bror var 1900-talets värsta massmördare, men först i vuxen ålder anade Katrin Himmler att även andra i släkten varit mera insyltade än vad som sagts. Då började hon lyfta på stenarna. [...] Som tonåring drömde Katrin Himmler ibland om att gifta sig och på så sätt få ett mindre belastat namn. När hon på nittiotalet flyttade ihop med sin judiske pojkvän Dani trodde hon först att deras väsensskilda bakgrund inte skulle påverka förhållandet.

Essä av Per Landin.

Dagens Nyheter, 10 januari 2007.

Jurister på gränsen till nervsammanbrott

Jag tror att anloppet mot Göran Lambertz gäller något större än personliga rancuner. Det handlar om ett traditionsbrott i svenskt rättsväsen. Inte minst handlar det om klass. Ja, han uppfattas nog som en klassförrädare, denne Lambertz. Har man sett! Han sätter sin heder i pant för en zigenares skull, men tar lätt på att domare får anseendet anfrätt. Var det inte meningen att vi skulle hålla ihop?

Debattartikel av Maciej Zaremba.

Dagens Nyheter, 13 januari 2007.

I diskursens klor

Vi behöver bara gå till oss själva, för att uppmärksamma språkmanipulerande tendenser. När man rått sparkar folk och skär ner, heter det att man "sparar"... Sjukskrivna är presumtiva "fuskare" och "bidragsmissbrukare"... Det totalitäras anda är aldrig långt borta. Klemperers bok om Tredje Rikets språk är en enda lång fascinerande läsning, som lägger ännu en dimension till nazisternas statsbyggnad.

Recension av Lasse Ekstrand.

Om boken LTI. Tredje rikets språk av Victor Klemperer.

Gefle Dagblad. 3 januari 2007.

Att skulptera i tyg

Cristóbal Balenciagas sparsmakade och skulpturala haute couture - som förevigats av Irving Penn - revolutionerade modevärlden under 50-talet. 1968 stängde Balenciaga sin ateljé - djupt desillusionerad av det massproducerade prêt-à-portermodet - men 1998 återuppväcktes modehuset av Nicolas Ghesquière som snabbt förde det till toppen igen.

Av Dennis Dahlqvist.

Artikel om utställning på Musée de la Mode et du Textile, Paris.

Expressen 4 januari 2007.

”Sveriges Television har trovärdighetsproblem”

Ge även andra tv-kanaler offentliga medel för public service-program. [...] Fler tv-kanaler måste ges ekonomisk möjlighet att bidra till den konkurrens som behövs för att höja programkvaliteten och stimulera opinionsbildningen. Varför inte låta fristående produktionsbolag och frilansande journalister gratis få använda SVT:s arkiv?

Av Lars Adaktusson.

Artikel på DN Debatt.

Dagens Nyheter, 5 januari 2007.

En kampsport av i går

Mensuren är en brutal tysk student-tradition med rötter i medeltiden. Ärren efter värjslag ansågs länge som utmärkelser, lika viktiga för en ung mans karriär som goda studieresultat, och många bättrade på dem.

Essä av Marcus Boldemann.

Dagens Nyheter, 30 december 2006.

På spaning efter gömda öden

Vad tänker den som jobbar långt nere bland hyllorna i ett arkiv hela dagarna? Vad är det som väcker deras fantasi? Insidan har träffat två detektiver på Riksarkivet.

Reportage av Anna Wallberg.

Dagens Nyheter, 30 december 2006.

14 dagar som skakade Sverige

Radioprogrammet Karusellen sändes första gången trettondagsafton 1951 och blev snabbt en succé, till stor del beroende på Lennart Hylands förmåga att dra med sig både studiopubliken och lyssnarna i lekar och tävlingar. Men när den så kallade Frufridagen utlystes 1954 väckte det starka känslor.

Artikel av Martin Kristenson.

Om uppståndelsen och det mediala pådraget kring "Karusellpsykosen".

Kapten Stofil nr 25, 26 december 2006.

Mode i trädgården genom två sekler

Efter vintersolståndet och julhelgen är det dags att börja drömma om våren. Landskapsarkitekten Åsa Wilke berättar i sin nya bok om den svenska villaträdgården och dess tidstypiska karaktär genom 150 år.

Recension av Agneta Ullenius.

Om Åsa Wilkes bok "Villaträdgårdens historia: ett 150-årigt perspektiv".

Svenska Dagbladet, 28 december 2006.

Forskningens tio-i-topp

Årets största vetenskapliga genombrott är ett matematiskt bevis. Grisja Perelman, mannen bakom beviset, sägs ha lämnat matematiken och ägnar sig numera åt att plocka svamp i de ryska skogarna.Varje år rankar tidskriften Science årets tio viktigaste genombrott. I år toppas den av Poincarés förmodan - ett matematiskt bevis som gäckat matematikerna i nästan hundra år

Artikel på DN Vetenskap av Karin Bojs.

Dagens Nyheter, 30 december 2006.